3 Bö OO NO
dn underråstelse, att dervarande Storthing (Fuks-
rätt) dömt StatsMinistern Lövenskjold att böta
1000 R:dr. På detta sätt har denna angelä-.
genhet, som en tid sysselsatt båda rikenas upp-
märksamhet, blifvit neddragen nästan till ena
merkantil mäklarehistoria, och en Miaister, som
var anklagad för statsförr?deri, blir fri och le-
dig från denna misstanka, derigenom, att han
betalar 1000 R:dr. Autingen var han skyldig
eller icke. I förra fallet kunde den Norrska
RPiksrätten afsätta honom från sitt embete, ty
dertill her den rättighet, ehuru Konungen straxt
efter afsättningen kan å nyo anställa honom,
men i sednare fallet borde han helt och hållet
frikännas, e!leriock vetman icke öfverhufvud, hu-
ru manskall anse böter, hvilka en statsmini-
ster ålägges att betala. Herr Lövenskjold är
en ganska rik man, och således kan ingen fråga
bli om sjelfva summan. Han tyckes sjelf ha
varit beredd på sin afsättning, och hade må-
hända icke ogerna sett den, emedan han då
icke å nyo emottagit embetet. Denne älskvär-
de och allmänt älskade statsman har alltid med
sann patriotism egnat sig åt sitt fäderneslands
intressen. Han äger stora gods i Norge. Hans
befattning såsom Konungens af Sverige minister,
är bloit en rådgitvande, och då Carl Johan
ändtligen fattat det beslut att prorogera Stor-
thinget, emedan detta onyttigt och med afsigt
förspillde tiden, utan att behandla de högre in-
tressena, ställdes ministern under aktion, för
det han icke afstyrkt och hindrat denna ko-
nungsliga handling. - Norrmännen äro bort-
skämde barn; deras konstitution medgifver dem
rättigheter, som göra dem till en tunga för
Sverge. Redan adelns fullkomliga afskaffande
i Norge, som man för några år sedan genom-
dref, ställer båda länderna till sina grund-ele-
menter i opposition mot hverandra. Norges
representatioa består blott af ett enda hus, som
inom sig sjelf väljer en senat. Denna repre-
sentation är ganska mägtig, emedan hon med
tidsbesparing kan genomdrifva allt, och konun-
gen måste antaga hvarje förslag, som tre på
hvarandra följande Storthing göra kronan. I
detia hänseende är denna, blott 22-åriga för-
fattving, oinskränktare, än sjelfva den Nord-
Amerikanska. Detta hindrar likväl icke Norr-
männen att ständigt göra nya ingrepp 1 Sven-
ska kronans rättigheter, och Konungen var tyd-
ligen alltför långmodig och eftergifven mot ett
land, som har hundrade företrädes-riättigheter
framför moderlandet, och i utbyte ger det in-
genting, utan tertom fordrar ytterlig:re tillskott.
Norge kunde endast då vara af någon nytta
för Sverge, om Danmark åter vore förenadt
med de båda staterna, och de Skandinaviska
rikena, efter en 300 årig skiljsmessa, åter sam-
mansmälte till ett gemensamt förbund.
Nu följer vederläggningen af ofvanstående artikel:
Det bref från Stockholm af den 13 Septem-
ber, som finones i Ållgemeine Z-uung, inne-
håller flera ställen, som kunde gifva den, med
Nordeas förhållanden mindre bekante läsaren,
ganska irriga begrepp om de Skandinaviska
solkens belägenhet och sinnesstämning. En
upplysning derom torde såletles ligga i sjelfva
bladets intresse.
Då Europas fyra stora makter, i förbund
mot Frankrike, genom vapnen aftvungo Dan-
mark Kielertraktaten af den 23 Januari 1814,
som skr!jde Norge irån Danmark, var det de-
ras afsigt, att med Svenska kronan införhfva
detta Olof den heliges gamla rike. Sådant
tillintetgjordes likväl derigenom, att Norrmän-
nen icke erkände denna magternas disposition,
utan dea 17 Maj i Eidsvold sjelfve gåfvo sig
en egen författning. Hon modifierades sederme-
ra efter föreningen med Sverige, och enligt
Norges nu gällande grundlag af den 4 Nov.
1814, är det en sjelfständig stat, som har all-
deles ingen annan förbindelse med Svenska
kronan, än genom monarkens person, hvilken
äfven är Konung i Norge. Visserligen medgif-
ver Norska konstitutionen Storthizget ganska
väsendtliga prerogativer, och inskränker- i fle-
ra wvigtiga punkter Konungens magt, men
icke Konungens af Sverge, utan Konungens af
Norge. Det har aldrig fallit Storthinget in att
göra ingrepp i Svenska kronans rättigheter, el-
jer taga sig prerogativer framfor moderlandet,
såsom nämnde anikel säger, ty författningen
gifver icke Svenska kronan någon rätt öfver
Norge, och erkänner ännu mindre Sverge för
dess modetland. Norrmånnens bemödanden hafva
derföre alltid gått ut på, att aflägsna från sitt
