dygd, utan afseende på hvem eller huru de
användes, d. v. s. från dem, hos hvilka, i stats
affärer, folkets bästa gäller för intet, men hvil
ka folket ändtligen lärt känna och är färdigt at
behand!a så, som de förtjena, när tiden kom
mer. Man skall säga oss, att vi, genom dett
vårt raisonnement, kuilkasta grundvalen för mo
narkien, likasom för aristokratien.
Men de, som göra smaken för monarki, elle
åtminstone tonen der:f, till sin dygd, och icke be
kymra sig om någon annan, äro ganska ytlig
statsmän; de se af en sak aldrig mera än des
yta. Vi förklara dem, att monarkien hvila
på grunder fullkomligt skilda från aristokratiens(?
och de äro monarkiens största fiender, som sö-
ka förblanda dem båda. Det finnes mycker
sanning af hvad de Franska Ekonomisterne si
allvarligen påstodo, och som den skarpsinnige
Hobbes äfven yrkade, alt monarkens och fol-
kens intressen icke äro stridiga, utan tvertom
desamma. Låtom oss se något närmare på de
vigtigaste punkterne i denna fråga.
Konungens storhet, för att begynna med den,
beror ögonskenligeu på hans folks, och står i
förhållande till den. Hvad är det, som i sek-
ler gifvit Konungen af England hans höga rang
bland jordens monarker? Icke antalet af hans
undersåter; icke hans lands bördighet. Nå hvad
då? Jo, rikedemen, d. v. s. idogheten
och driften hos hans undersåter , som lockades
till verksamhet, emedan de visste, att hvad de
frambragte , egde de att besitta och njuta.
Drottning Elisabeth synes hafva haft mera än
aning om denna sannimg. Då hon hörde, det
man förebrådde henne, att hon var fattig, hvad
svarade hon? Mwna rikedomar, sade hon,
ligga i mina undersåtes fickor, der de äro myc-
ket bättre förvarde än i mina ; och derföre är wit
fasta beslut att ur dem taga, icke så mycket,
utan så litet, som möjligt?. (Se Litt. A.)
Dernäst angående hans ära! När man af
räknar hans storhet, hvars grund vi i föregåen-
de punkt undersökt, hvari kan då hans ära be-
stå, om ej i hans unrdersåters upphöjda egen-
skaper — dergas ymniga tillgång på allt, som
bidrager till lifvets njutning och lycka -— deras
rykte för hög intellektuel bildning, för färdighet
i alla de konster, som bidrager till lifvets be-
qvämlighet eller forskönaede — deras kärlek för
siit fädernesland, som gör dem lyckliga — de-
ras samhälliga eller hushga dygder? Att stå i
spetsen för ett dylikt folk, är att stå på ärans
höjd.
Och, med ailt detta, hvad har väl en ko-
nung att önska? Ett folk, som sjelft i öf-
verflöd esitter alla medel till ett trefligt och
förfinadt lif, skall räkna det för sin egen pryd-
nad, att dess Konung framlyser i detta afscen-
de, såsom i andra. Och en konung, ställd på
denna höga plets, måste vara vida upphöjd of-
ver att inlåta sig i täflan med sina undersiter
uti smaklöst prunk med rikedom , eller att an-
se sin värdighet i någon måtto bestå i att kun-
pa förstöra mera penningar än någon annan i
bans stater. Han eger bättre redel att utmär-
ka sig. . (Slut e. a. g.)