dygd, utan afseende på hvem eller huru de användes, d. v. s. från dem, hos hvilka, i stats affärer, folkets bästa gäller för intet, men hvil ka folket ändtligen lärt känna och är färdigt at behand!a så, som de förtjena, när tiden kom mer. Man skall säga oss, att vi, genom dett vårt raisonnement, kuilkasta grundvalen för mo narkien, likasom för aristokratien. Men de, som göra smaken för monarki, elle åtminstone tonen der:f, till sin dygd, och icke be kymra sig om någon annan, äro ganska ytlig statsmän; de se af en sak aldrig mera än des yta. Vi förklara dem, att monarkien hvila på grunder fullkomligt skilda från aristokratiens(? och de äro monarkiens största fiender, som söka förblanda dem båda. Det finnes mycker sanning af hvad de Franska Ekonomisterne si allvarligen påstodo, och som den skarpsinnige Hobbes äfven yrkade, alt monarkens och folkens intressen icke äro stridiga, utan tvertom desamma. Låtom oss se något närmare på de vigtigaste punkterne i denna fråga. Konungens storhet, för att begynna med den, beror ögonskenligeu på hans folks, och står i förhållande till den. Hvad är det, som i sekler gifvit Konungen af England hans höga rang bland jordens monarker? Icke antalet af hans undersåter; icke hans lands bördighet. Nå hvad då? Jo, rikedemen, d. v. s. idogheten och driften hos hans undersåter , som lockades till verksamhet, emedan de visste, att hvad de frambragte , egde de att besitta och njuta. Drottning Elisabeth synes hafva haft mera än aning om denna sannimg. Då hon hörde, det man förebrådde henne, att hon var fattig, hvad svarade hon? Mwna rikedomar, sade hon, ligga i mina undersåtes fickor, der de äro mycket bättre förvarde än i mina ; och derföre är wit fasta beslut att ur dem taga, icke så mycket, utan så litet, som möjligt?. (Se Litt. A.) Dernäst angående hans ära! När man af räknar hans storhet, hvars grund vi i föregående punkt undersökt, hvari kan då hans ära bestå, om ej i hans unrdersåters upphöjda egenskaper — dergas ymniga tillgång på allt, som bidrager till lifvets njutning och lycka -— deras rykte för hög intellektuel bildning, för färdighet i alla de konster, som bidrager till lifvets beqvämlighet eller forskönaede — deras kärlek för siit fädernesland, som gör dem lyckliga — deras samhälliga eller hushga dygder? Att stå i spetsen för ett dylikt folk, är att stå på ärans höjd. Och, med ailt detta, hvad har väl en konung att önska? Ett folk, som sjelft i öfverflöd esitter alla medel till ett trefligt och förfinadt lif, skall räkna det för sin egen prydnad, att dess Konung framlyser i detta afscende, såsom i andra. Och en konung, ställd på denna höga plets, måste vara vida upphöjd ofver att inlåta sig i täflan med sina undersiter uti smaklöst prunk med rikedom , eller att anse sin värdighet i någon måtto bestå i att kunpa förstöra mera penningar än någon annan i bans stater. Han eger bättre redel att utmärka sig. . (Slut e. a. g.)