liga behag och den öfverlägsenhet, hvarmed ht
föredrog sina nationalmelodier, Spanska, Fra
syska och Neapolitanska — om det lifliga oc
briljanta, hon förstod att lägga i Bellims trö
het, eller om det bebag hon ingöt i Horrs ba
lader — allt detta var blott musikaliskt le)
verk, hvarmed hon var van alt roa sig; vi fäs
oss vid det högsta en sångerska förmår utför
och äfven i detta var hon lika förträffig som
det minsta.
Det enda vi kände oss böjda att tadla hc
henne var, att hon använde sådane talange
som sina , på småsaker ; men detta var ett :
dragen i hennes utomordemliga karakter. El
dig, känslig och passionfull i högsta grad , vs
hon vyckfull och kinkig; det var hennes hög
sta nöje att förvåna genom mångsidigheten s
sin talang och att intaga genom dess grundlig
het. Hon satte en ära i att visa huru hon för
stod sig på musikalisk alkemi — hon förvand
lade sämre och gröfre metaller till guld. Ho
var en varelse, som bestamdes af ögonblicket
impals — svår att råda , ömtålig för tvång ä
delmodig ända till slöseri , än lekfull som e
kattunge, än vild som en tiger ; men vinn blot
hennes känsla för hvad hon skulle göra, och re
sultatet var icke tvifvelaktigt!
Hos de flesta sångerskor är sättet, hvarp
ett stycke skall föredragas, alltid en sak för stu
dium och försök; men hos Malibran varierad
det i oändlighet, allt efier som hon råkade at
vara vid upprymdt eller nedstamdt lynne, all
efter som hon fann för sig ett känsligt och bil
dadt auditorium , eller ett trögt och obildadt
Ån utgöt sig hennes själfullhet i passager a
den mest glada och bnijanta art, än visade hor
i samma stycke sin kännedom af harmonien ,
en series at utarbetade kadanser — allt efte;
ögonblickets intryck. Och hvarest fanns vä
någon artist, som kunde göra allt detta? Hven
egde väl, såsom hon, ivbiliningskraft och snillt
att skapa, kunskap att leda henne och röst at
utföra hvad hon skapade? Vi sluta såsom v
började: hon var sången personifierad.
Hennes kärlek för sin sista man, Hr de Ber-
rot, var gränslös — hans rykte var henne dyr-
barare än hennes eget — det största nöje mar
kunde göra henne var att berömma honom
Hennes bjerta var en boning för några af d
idlaste känslor, som pryda menniskonaturen
för hennes fel må de ansvara, som gjorde hvac
de kunde för att uppväcka dem och gifva den
näring.
MSE TRE Sr IN TREE NEERESEN STEK TATA FASEN TB FR