AR MESe Me Se YT: J
Ytteragare om Madame Malibran.
(Ur Spectator.)
Vi hafva fordom hört sångerskor hvil
kas förmåga och konst vi bibehålla i lifligt och
tacksamt minre, och bland dem som ännu lef.
va, finna vi några af stor förträfflighet och än-
nu mera lofvande för framtiden; men hos Ma-
libran fanns all den styrka och konst, alla de
naturgåfvor och behag förenade, som voro för-
delta på hennes föregångare och samtida. Hon
var sången personifierad — till hvarje dess djup
hade hon nedträmgt, till hvarje dess höjd ha-
de hon uppstigit. Naturen hade på henne slö-
sat sina håfvor; hennes röst var utan like i om-
fång, styrka och rikedom; hennes själ var stark,
hennes fattningsgåfva snabb, hennes talang stor.
Allt hvad hon företog sig, gjorde hen väl; och
den hastighet, hvarmed hon förvärfvade talan-
ger af olika slag , var underbar. Hon hade en
inre medfödd gåfva att fatta det sköna och täc-
ka i hvarje konst. Vi hafva samtalat .med hen-
ne om målning och byggnadskonst — om de
latiuska klassikerna — om Dantes och Goethes
poemer — om Engelska dramatiken — och
funnit ett sinne, som icke hade en flyktig, u-
tan en djup och lefvande kärlek för allt , som är
stort och trotsar förgängligheten i hvarje land
och tidehvarf. Hennes själ törstade oupphör-
ligt ef:er kunskap. Slumpen hade underhjelpt
den naturliga lätthet, hvarmed hon lärde sig
språk: hon kunde knappast sägas tillhöra något
serskildt land — hon var i hög mening, och
nästan endast, Europe. En gång då vi hört hen-
ne med lika lätthet uttrycka sig på flera ser-
skilda språk, frågade vi henne från hvilket land
hon var? Jag är född — sade hon — i
Paris; min fader var Spanior, såsom ni vet;
derföre lärde jag mig Fransyska och Spanska
såsom modersmål; tidigt kom jag till England,
och sedan jag vistats här några år, under hvil-
ken tid jag flitigt studerade edert språk, for jag
till Förenta Staterna; der underhölls min En-
gelska, jag tror ej den blef bättre: Italienska
operahuset var min vagga, och Tyska har jag
lärt mig för att kunna tillegna mig och njuta
af Tysklands musikaliska rikedom, — på det
j:g måtte kunna tala det med lätthet, och hvar-
je dag, är min kammarjungfru Tyska. Se så!
nu vet ni huru det gått till att jag kan så mån-
ga språk.
Eit eget exempel på så väl hennes musika-
liska takt, som kunskap , föreföll straxt efter
hennes första uppträdande i England såsom Ma-
dame Malibran. Hon hade blifvit engagerad
att sjunga vid musikfesten 1 Chester, och en af
de sånger, som fallit påfhennes lott, var Friser
Herran ur Händels Esther. Greatorex, som an-
förde orkestern, hade lagt till en lång och gan-
ska olemplig dubbel kadans för rösten och or-
geln. Malibran söng den utan anmärkning vid
repetitionen ; men dagen derpå, vid sjelfva upp-
förandet, framlade hon och exequerade en ka-
dans, som hon under tiden skritvit, så fullkom-
ligt lämpad efter orgelns karakter och i hvarje
hänseende så öfver den Greatorex komponerat,
att man kunde hafva tagit den för ett verk af
en veteran ur Händels skola. Men i sjelfva
verket tillhörde hon icke uteslutande någon sko-
la. Vokalmusik, antingen den var af Händel,
Mozart, Cimarosa eller Beethowen, som kom
från hjertat och sökte väg till hjertat , var
hennes språk : hon urskiljde hvarest den sanna
styrkan i hvarje skola låg, det var på den hon
kastade sig, med den hon identifierade sig. Vi
vilja såsom exempel taga fyra af hennes sånger:
?Farewell ye limpid springs — Non piu
di fiori? — Deh parlate? — O Hoffnung!
I dessa ligger nästan så mycken olikhet i stil,
som vokalkompositioner kunna framvisa, och vi
tveka hvilkendera af dem vi skulle gifva priset.
Hon uppfattade hvar och en af dem lika full
- komligt , och söng dem som hade hon uteslu-