vat taga afsked, hvilket vittaset högeligen bestridt: Att vittnet derefter uppläst ett skriftligt anförande och att vid slutet deraf äfven von Schentz framdragit och uppläst något som hufvudsakligen ianehållit, att så länge Hans Maj:t Konungen och Hans Kongl. ilöghet Kron-Prinsen tiliäto honom att fortfarande innehafva sina befattoingar hos desse höga personer, så ämnade han att tjena qvar såsom Prewier-Löjtnant; hvsrjemte vittnet på fråga om vid sammanträdet någon försökt att öfvertyga v. Schantz det han lofvat taga afsked förklarat sig ej kunna säga, att det bestamdt skett, men tyckt att derom varil fråga i den af v. Steijern upplästa skrift. Och har Herr Premier-Löjtnanten Liljehök, ensam bland alla vittnena, vid ett sednare förbör uppgi!vit, att då v. Schantz under läsningen af sia skrift kommit till de orden att han vore direkte anstä!ld under Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsens befäl, i och för Expeditionen till Stettin, och att Hans Koagl. Höghet icke funnit bans förhållande vanhederligt, von Platen med hetta framtradt till v. Scbhantz, och sagt detta är lögn hvarom dock vittnet, på fråga om ban ansett detta svar höra så väl till v. Schantz uppgift att han ännu vore i Stor Amigal-Embetets Expedition tjenstgörande, som uppgisten att Hans Kongl. Höghet gillat hans handlingssätt, förklarat, tt han uppfattar svaret såsom blott bestridande uppgiften om ordet vanhederligt. Herr Premier-Löjtnanten Hedborg: Att v. Knorring tillkännagifvit att han på Herr Amiralen Grefve Cronstedts ord:es sammankallat graden för att endast göra den tvenne frågor, hvilka borde besvaras med ja eller nej: att Friherre Pfeitf häremot gjort erinran och yrkat rättighet för en hvar att meddela sina tankar om saken, utan skyldighet att med ja eller nej besvara frågor: att första frågan framställts på följande sätt; de af Premier-Löjtnanterne, som anse Premier-Löjtnanten von Schantzs penningeatfär ed Konsu! Bergemann för Flottans Uniform vanhederlig, gå till höger, de som icke anse nämnde aftär vanhederlig, gå till venster: att på denna uppmaning vi gått till höger om v. Knorring, men de öfrige fem förblitvit till venster: att Friberre Pteiff yrkat v. Schantz, rättighet, att såsom anklagad få försvara sig, dertill v. Knorrivg svarat att det i sinom tid kunde få ske: alt v. Steijern uppläst ett skriftligt anförande, hvars innehåll vittnet icke mindes: att PremierLöjtnanten Liljehök likaledes uppläst en skrift, bufvudsakligen innehållande det Premier-Löjtnantsgraden icke borde befatta sig med saken, emedan ban ansåg den röra von Schantz enskildt: att äfven von Schaotz i uppläst anförande förklarat, att då några ar kamraterne ansett Bergemannska affaren i så bög grad klandervärd, att han borde begära afsked, men deremot några andra lika aktningsvärda kamrater ansett densamma vara af allde!es enskild beskaffenvet och derföre ej berättigade dem att dermed tage någon befattning, och dessutom så väl Hans Maj:t Konungen som Hans Koogi. Höghet Kronprinsen förklarat sig ej hafva något att förebrå konom för sin beskickning med Hertigev af Leuchtecxberg, så vore hans bestämda beslut, hvilket han ville gifva samtlige härvarande kamrater tillkänna, att tjena qvar vid flottan, så länge ofvannämnde köga personer voro med hans tjenst nöjde: att vittnet ihågkom, att under uppläsningen af v. Steijerns skrift, antingen v. Steijern eller v. Platen yttrat att v. Schantz förbundit sig till afskedstagande, dertil denne sednare likväl nekat, med förklarande att han endast sagt, att om det vore karardlernes mening, sä visste ban hvad han hade att rätta sig efter. Då vi med hänföravde tiil allt hvad sålunda genom dena hållne undersökningen blifvit hufvudsakligen utredt, vu böre yttra oss öfver Herr Krigs-Fiskalens slutsattser och lagtillä:npningar, möter oss först hans uppgift, att vi olagligen sökt tvinga Herr Premier-Löjtnanten v. Schantz tili afskedstagande från dess vid Kengl. Flottan innehafvande tjenst, och havs derå grundade påstående, att vi såmedelst gjort oss förfallne till det i sista mom. af 13 4. 2 Kap. af Kovgl. Krigs-Artiklarne stadgade strängare ansvar. Vi neke ingalunda, att vårt missnöje med Hr v. Schantzs handlingssätt, så vidt vi ansågo det inverka ofördelaktigt på korpsens anseende och leda till menliga följder, hos oss ästedkommen önskan, att se bonom derifrån skild. Men för att realisera denna önskan nyttjalles, såsom redan sagdt är, inga tvingande medel och vidtogs ingen egenmägtig eller lagstridig åtgärd. Wi visste alltförväl, att den handling, som, efter vår tanka, låg honom till last, var af den natur, att den icke kunde, efter laglig pröfning, medföra hans skiljande från tjensten, och att oss ej elier tillkom rätt att honom dertill förbinda. Men vi funna vår pligt vara, att underrätta Hirr v. Schantz om skälen till vårt missnöje, låta honom sjelf bedöma dem och lemna titl hans eget eftersinnande, huruvida han funne för sig båtande, att avarstanna biand kamrater, som om honom fattat en missgynnande opinion och af hvilka han ej! egde påräkna det fortfarande förtroende och den tillgifvenhet, som under utöfning af gemensamma tjenstebefattningar måste anses af ett stort värde. Denna underrättelse erhöll Hr v. Schantz vid sammankomsten den 7 Januari. Utan att från vår sida minsta uppmaning gjordes för att förmå honom zetirera från tjeosten, tillkännagaf ban, opåkalladt, ett sådant sitt beslut på ett sätt och med ett uttryck, som ej lunde Näccfaretåg NA att pvättfand na ansv 7: oo 7