ruari allmänna tankan varit, att Herr von Schantz skulle
kallas till ett sammanträde, för att förklara sig öfver den
händelse som väckt kamraternes uppmärsamhet. Det var
i följd häraf, som han anmodades att infiona sig jemte
kamraterne inom graden, den 7 Januari. Det är klart, att
det stått i hans fria vilja att efterkomma åkallelsen elier
icke, och har äfven Hr Friherre Pfeiff vittnat, att han
rådt honom att ej inställa sig, eller ock hålla sig vid vitt-
nets åsigt och ej begära något sammenträde vidare.
i I sin första skrift eller stämning daterad d. 10 Mars
uppgifver Hr von Schantz tiltgången vid sammanträdet så-
dan, att, sedan Bergemawvns i för houom oväntade ordalag
affattade skrifvelse till Kongl. KommerseKoilegium blifvit
honom meddelad, och han, på von Knorrings fråga, med-
gifvit sanningen af innehållet, i det hufvudsakliga, eller
att han af Bergemann emot sin enskilda förbindelse erhål-
lit lånebeloppet, hade von Pilater förklarat, att han ansåg
honom, var Schantz, i behandlingen af denua affär hafva
förnärmat korpsens värdighet och vanhedrat uniformen,
uti hvilket yttrande Coyet och von Steyern skola instämt,
men Premiir-Löjtnanten Lilljeböök yttrat, att han ansåg
saken af euski!d beskaffenhet, deremet de öfrige tillstädes-
varaude underlåtit, att åtminstone uti von Schantz när-
varo uti frågan sig yttra. Derpå hade von Schartz till-
kännagifvit, att om den af von Platen uttalade åsigt af
affären, vore kamraternes mening, så visste han hvad han
hade att rätta sig efter, och ehuru han icke delade den-
na åsigt, skulle likväl korpsens mening härutinnan blifva
regel för bars handlingssätt; dock som saken vore för ho-
nom af yttersta vigt, behöfde han tid, innan han toge nå-
got bestämdt beslut.
I vårt der 31 Mars afgifne svar, är förhållandet an-
fördt skiljaktigt i så måtto, att sedan von Schaniz medgif-
vit innehållet af Bergemanns bref, och att, ehuru han 2ne
dagar efter återkomsten till Stockholm i S-ptember må-
nad af Gosselman återfått de af lånet honom lemnade
penningar, han likväl ej förr än den 4 Januari liqviderat
Bergemanns fordran , hade von Knorring gjort v. Schantz
den fråga, buru han sjelf ansåg en sak af denna beskaf-
fenhet böra behandlas, deruppå v. Schantz yttrat, att in-
nan frågan besvarades ville han sjelf framställa en annan,
eller om kamraterne funno ifrågavarande hans handling
vanhederlig, dertill von Platen svarat ja, dermed Coyet,
v. Stevern, v. Knorring, Mejster, Cederström, Castegren
och Hasselberg instämt, utan att sådant af Liljehök mot-
sades: att von Schantz då förklarat, det han ej hade rå-
got vidare att anföra, utan skulle kamraternes tanka be-
stämma hans haudlingssatt: att utan förbehåll af betänke-
tid von Schantz 2ne gånger upprepat berörda utlåtelse,
med tillägg att han då vore olycklig, hvartill svarades att
han borde hafva betänkt sådant förut, innan han genom
sitt förvållande blottställt sig för obehagliga påföljder, samt
att sarutalet slutats med yttrad önskan af von Scbhantz, att
saken ej måtte för mycket presseras, så att han kunde ega
tillfälle att iordningsätta sina affärer för verkställigheten
af det steg han i följd af kamraternas tillkännagifna opi-
nion fann sig föranlåten vidtaga.
I sin senare skrift den 19 Apr. bestrider Hr v. Schantz,
att han gjort den omförmälte frågan, men han ville på-
minna sig att under discussionerne om det inbillade orätta
uti hans begäran om anstånd med betalningen af Berge-
manns fordran, v. Krorring frågat honom em khan ansåg
bederligt att hafva gjort en sådan begäran och att han
svarat, det han deruti icke såg något vanhederligt, hvilket
gensvar skulle hafva föranledt v. Platens opiuionsyttring,
sådan v. Schantz den uppgifvit. Någon önskan om tids
erhållande till enskilde affärers rangerande hade vid till-
fallet icke blifvit af honom yttrad och icke eller detta ord
i hans närvaro nåmndt af någon annan.
Den enda som kunnat vittna om ifrågavarande första
samrinankomst är Hr Premier-Löjtnanten Liljehök. Uader
åberopande af hvad vi lär frammanföre erinrat om hans
och öfrige vittnenas gemensamma jäfagtighet, såsom delta-
gare i de af Hr Krigsfiskalen åtalade sammankomsterne,
anse vi, hvad Hr Liljehök angår, serskild uppmärksamhet
böra fästas vid det synnerliga förhållande, att han den 7
Januari genast på stället tili minneshjelp upptecknat till-
dragelserne, hvilket i vår tanka måste bevisa att fr Lil-
jebök då redan anat både den sedermera inträffade Rätte-
gången, och att hans vittnesmål derunder skulle tagas i
anspråk. Lägger man nu härtill Hr Liljehöks öfriga af
honom sjelf omvittnade tillgöranden, och deribland hans
åtgärd, att uti ett vid påföljande sammankomst uppläst
dictamen anbringa alla möjliga försvarsskäl för Hr von
Schantz kandlingssätt, ända derhän, att han tolkat inne-
hållet af förbindelsen till Bergemann sålunda, som Lade
Pr v. Schantz efter lagens bokstaf varit berättigad, att
uppskjuta betalningen mycket längre än som skett, derest
han undvikit, att under tiden uppehålla sig i Stockholm;
och betänker man vidare, att Hr Liljehök i och för om-
ständigheter, som med denna sak äga gemenskap, satt sig
i delo med Hr Amiralen Grefve Cronstedt, hvarom frågan
äonu beror på Kongl. Krigs-Hof- Rättens pröfning; så fö-
refaller det oss, som skulle Hr Liljehök hafva ådagalagt
så beskaffade prof af benägenhet för Hr v. Schantz, och
missgynnande tänkesätt emot oss, samt genom sin verksam-
het för öfrigt kommit i sådana förhållanden, att han ej bör