gar och förnekade rätt till bevisning af yttranden och
omdömen om förhållanden inom privatlifvets område, ehu-
ru moraliskt klandervärda de ock kunde vara, sådant ej
gäller der hasdlingarne redau vore offentliggjorde och be-
visningen uppenbar, semt ävdtligen, att, så vidt i Krigs-
ståndet hedern skall anses för den ledande principen,
handlingar, som kunde hänföra: under rubrik af däilig
konduit, icke borde lemnas oanmärkte eller voro fritagne
från bedömande, i den mon de nuedsatte dea felande indi-
videns egen aktning ech verkase mercligt på anseendet af
den korps, hvaraf :haa utgjorde en medlem.
Hver och en som bryter ett gifvet löfte, eller underlå-
ter uppfylla en åtagen förbindelse, handlar otillbörligt.
Det moraliskt felaktiga öfverskyles iogalunda deraf, att
förbindelsen kan utsräfvas endast genom civila tvångsme-
del och utan att kriminela påföljder ega rum. Val må
man säga, att sådant egentligen rörer den som har rätt att
fordra löftets verkställighet, men icke eller kan det vara
förmenadt andra, alt derefter bedöma och lämpa vidden
af det förtroende och den aktning, hvaraf deu person, som
sålunda blottställt sig, må anses vara förtjent. — Anmärk-
ningen, gällande om försumlige och oefterrättlige Gäldenä-
rer i allmänhet, får dock en ännu vidsträcktare tillämp-
niog uti affären mellan Hr v. Schantz och Konsul Berge-
mann. Den sistnämnde meddelade Hr v. Schantz det ifrå-
gavarande lånet, ej för att deraf tillskynda sig någon för-
del och ej på grund af kännedom om låatagarees person-
liga karaktär och vederhäftighet, utan endast af förtrogode
till bans egenskap af officer, och till den befattning, hvar-
uti han, såsom sådan, var anställd vid expeditionen till
Stettin med ångfartyget Gylle.
Utfästelsen af Hr v. Schantz att återbetala penningarne
vid återkomsten till Stockholm utgjorde under dessa för-
hållanden en verklig hedersförbindelse. Beviset derpå lig-
ger i Bergemanns bref, deri han yttrar, att han icke velat
afslå v. Schantz begäran, af det skät att han derigenom
trodde sig såra en officer af Kongl. Majts svit och Ad-
jutant hos Hans Kongl. Höghet Kronprinsen, i hans ställ-
ning sasom heders-kavaljer, och att han icke kunde sätta
misstroende till en heders-kavaljers gifna löfte. Utur
denna grund var det ock som Bergemann, när utfästelsen
ej fullgjordes, icke vidtog den utväg, att genom vanlig lag-
sökniog göra sin fordringsrätt gällande, utan ansåg sig be-
rättigad, att ej mindre vända sig till den publika autoritd,
Kong!. KommerseKoileg:um, som i allmänhet har att bi-
träda Konsuler med intordrande af lemnade förskotter till
utrikes varande Svenskar, utan äfven att anmäla förloppet
hos Hans Excellens Utrikes StatiMinistern, med anhållan
om förord hos H. K. GB. Kronprinsen och, om så aödigt
blefve, hos Hans Majt Konungen, i förhoppning att han ej
skulle tillåta, det någon kränkniog Bergemann tillfogades.
Också äro vi fulit öfvertygade, att om för en eller annan
orsak betalning från Hr v. Schautzs sida icke följt, lånet
icke kunde blifvit avsedt såsom en blott till honom enskilt
sifven försträckning, utan unst It i annan väg fogad om
Bergexcanns föraöjande.
Att berörde sålunda offentliggjorda
cringspridda sak framställde et! förhållande, ej jemförligt
ned det, som eger rum i en enskild låneaffir, der gälde-
Bären sviker ett gifvet betalningslöfte, skail af ingen opar-
sk man blifva föraekadt. Den uppmärksamhet vi såsom
7. Schanotz tjenstekamrater dervid fästade härledde sig
rån afseendet håde på dess natur och följder. - Med det
begrepp vi egde om en tnilltarpersons heder, ansågo vi
varje förpligtelse gjord i egenskap af utf:cer, eller under
kydd af uniformen, synnerligen he!ig, och bvarje afvikel-
e derifråa 1 samma mån klandervärd. Vi trodde att brott
mot ea hedersförbindelse ickie blott kastade skugga på
len felande individen sjelf, utan äfven på den korps vid
vilken han tjente: att det vore en fegtet af kamrater,
tt ej låta horom erfara den förtrytetse och vedervilja de
ände öfver ett sådant hacdlisgssätt och den inskränkniag
uti aktning och förtroende som deraf blefve en följd,
amt att deras tystnad skulle i det allmänna tydas såsom
jwevis på gillande af handlingen och en dålig esprit.
Hvarken Hr Krigsfiskalen eller ens Hr v. Scbantz sjelf
ar tilitrott sig utsäga, att den s-dnares handlingssätt emot
(oasu!n Bergemann varit hederligt, eller att rakt bestri-
och genom ryktet
a det vi haft skäl att betrakta den från en olika syn-
unkt. Hvarje fråga, som vackts derom, har man kring-
ått med uudvikande svar, eliter med ihärdigt upprepande
tt saken rörde ett privat förbållande, som ej anginge tre-
je man att bedöma. Då det likväl funnits ej så alldeles
ätt eller samvetsenligt, att vi skulle straffas för det vi
ttrat, hvad ej bestämdt kuonat motsägas, har man sökt
ortblanda saken genom att gifva handlingen rubrik af
ökt anstånd med skulds betalning, i stället för underlåten-
et alt betala skuld. Efter deana grundsats kan ingen
äldenaär klandras derföre, att han ej betalar sin skuld,
lerest han begär eller söker anstånd med betalningen. A:t
Ir v. Schants sökt hos Koosul Bergemanns Kommissio-
ärer Herrar Tottie et Arfvedson anstånd med betalnir-
en af de lånte medlen, är en sanning, men lika sannt är,
tt sådant ej blifvit honom beviljadt. Anståndet har han
åledes tagit sig sjelf hvilket väl lärer betyda detsamma
om att han brustit i en aldrig lofligen suspenderad betal-
ingsskyldighet.
2 . -—-— -. -——
alla möjliga bemödanden för att erhålla upplysning on
beskalffenheten och fortgåogen deraf. Om man ansett å-
talet emot oss oberoende af frågan, huru Hr v. Schants
handlisgssätt borde bedömas, så skulle val uadersökoinsen
icke fått något vidsträektare föremål än blott de åtgärder,
man viile lägga oss till last. Hvartul tjeate det då, att mer
ytterlig noggrannhet efterforska huru det tillsått med lå-
nets lemnande.; buru ea del af medten blifvit tillställde
Gosselman, samt burua och när han återbetalt dem; bura
Ar Amiralen Grefve Cronstedt derom: må hafva skrifvit
till Gosseilman ock denne svarat o. . v.? Hvad behof ha-
de maa att höra Herr Direktören Arfvedsos, huru vaa
Scnantz betedt sig vid erhållae påminnelser om betal-
ning; Hr KommerseRådet Bergius om hans och Koagl.
Kommerse Kollegii ätgärder i afseende på Bergemannska
brefvet, och Ar Grefve Cronstedt om havs tillgöranden
efter erhållen det at samma bref? Hvarföre hölls ea or-
denatlig inqvisition, för att, som det hette, få reda på
ryktesutspridaren, ända derbän, att man framsökte den
person, som på Herr Grefve Cronstedts begäran öfversatte
brefvet, så framt maa ej ansett ryktet menligt eller van-
hedrande för Hr von Schantz, ty att utsprida rykte om
en bedertig eller berömalig handling, måtte väl ej kunaa
anses brottsligt? Vi förmoda detta allt leda titl en temlix
säker bevisning derom, att man, så länge undersökoioagen
varat, ansett beskalleohetea af Åerc voa Schanotzs förkål-
lasde icke böra lemnas utar sigte, då fråga var att b--
stäwma ansvar för derom fällda omdömen: att man fuc-
nit detta förhållaade, sådant det framställde Sls, ej så all-
deles obrottsiigt, men ve.ut komma derbän, att derå sätta
en vackrare färg derigenoom att han, medelst bifallen an-
ståndsbegäran, skulle hafva försonat det ursprungliga löf-
tesbrottet. Det är först sedan detta icke veiat lyckas
a . ; Lå
som man på en gång glömmer hvad som under
gen förelupit och Herr Kvigsfiskalen förklarar Herr von
Schantzs förhållande innefatta exa enskild och inför lazen
. H a . I
obrottslig handling, som ej kuade blifva amne för hans
embets-åtal eller Kongl. KrvigsHofrattens upptagande och
bedömande.
Något afseende är ej eller fästadt vid lvår uppgift om
sogt - , . - i D
följderne af Herr von Schantzs bandliagssätt till rubbaing
s lm dä SAL eta - n ae
af det allmänt kända och iakttagna, samt ofta af högsta
nödvandigneten påxallade bruk, enligt hvilket Sveaska
Konsuler å utrikes orter anse sig förpligtade att i före
kommande nödfall gifva Sjöolficerare försträckningar. Ua-
der en Sjöexpedition tvingas man ej sällan att besoökaham -
nar, dit man ej ämnat sig, och dit mana således ej är
sed med kreditiver för peoningars upptagande till före-
faliande behof. Så snart belälhafvande officsraren hos
Kousuln legitimerar sig i sådan egenskap, väsras honom
aldrig podsättning, för hvars godtgörelse Konsula då, li-
ka som i förevarande falt Bergemanu, förlitar sig vudast
på låntagareas heder och oceatliga karaktär. Å orter, der
Kouasuler ej faras, anlitas ock i sådana fall ban delshus,
som göra sig en heder af att lem aa erforderlig assistaas
till de derat behöfvande örlogsmägnen. Blifva nu exewm-
pel allmänt banda på missbruk af detta förtroende, så att
långifvaren nödsas vänta på återbetalning, veckor och må-
nader öfver utsatt tid, samt vidtaga besvarande och kost-
samma åtgärder, under äfveatyr af låntagarens föräaderli-
ga förmögenhets omstädigheter, så hönder ofelbart att
hvarken Noasuler eller andra skola fianas villige, att vid
dylika tillfällen lemna begärd undsättniog,
gång ouläseubeter intraffa, hvilkas vidd
räkua.
i Hvad vi nu anfört torde visa, att Herr Krigsfiskalen
vil utredandet om och huruvida vi kunde hatva gjort oss
till ansvar skyldige, ingalunda bordt förbise nataren at den
haudling som varit föremål för vårt af honom åtalade our
döme, äfvensom art detta ömdöme icke saknat giltige Srunder.
Men Hr Krigstiskalen har jem väl 1 öfrigt eiler vid b-eskrif-
niagen af målets faktiska förhå!landea icke tillvägagått
på det grannlaga sätt, som varit att förmoda, utan genom
oriktig uppfactaing oca framställning af hvad bevisnin-
gen gifvit vid handen, ledt sig til slutsatser, som deri-
från icke hemta minsta stöd.
Det sammanträde, som hölls den 5 Januari och bevi-
stades af Premier-Löjtnanterane FHerr Baron Preiut, Hallga
och Hedborg, men hvarvid von Platen, Oxehufvud, En-
gelhardt och (osselman icke voro tillstades, hade för af-
sigt att utröna kamraternes tanka om Bergemaanska affä-
ren. Om det i allmänhet, utan att störa all frihet i um-
gängeslifvet, icke må anses förbudet att personer råkas,
för att samtala om förekomna händelser, så Jäser det än
mindre vara anmärkningsvärdt eller ansvarigt, att mealem-
mar af en korps mötas, för att meddela hvarandra sim
opinion i ämnen, som på mer eller miadre aflligset sätt
kuana anses röra dem, såsom exempelvis om en kamrat
gjort sig beträdd med någon bhaudling, som synes kompro-
rmeettera korpsens anseende. Något baktalande eller kalomni
kan härigensm Ej säg s ega rum, syanerligast när hand-
lingen är allmänt kuvaig och genom anmalanden hus of-
fentliga autoriteter koostaterad. Vi förmoda derföre att
Hr Krigsfiskalea haft fullkomligen orätt uti, att föra oss
till fast bvad vid detta enskilda sammanträde blifvit för-
troligt taladt och yttradt. i
Blaad deitagarna i sådana sammanträden väntar man
rättegån-
för-
och månge
ej står att be-