gar och förnekade rätt till bevisning af yttranden och omdömen om förhållanden inom privatlifvets område, ehuru moraliskt klandervärda de ock kunde vara, sådant ej gäller der hasdlingarne redau vore offentliggjorde och bevisningen uppenbar, semt ävdtligen, att, så vidt i Krigsståndet hedern skall anses för den ledande principen, handlingar, som kunde hänföra: under rubrik af däilig konduit, icke borde lemnas oanmärkte eller voro fritagne från bedömande, i den mon de nuedsatte dea felande individens egen aktning ech verkase mercligt på anseendet af den korps, hvaraf :haa utgjorde en medlem. Hver och en som bryter ett gifvet löfte, eller underlåter uppfylla en åtagen förbindelse, handlar otillbörligt. Det moraliskt felaktiga öfverskyles iogalunda deraf, att förbindelsen kan utsräfvas endast genom civila tvångsmedel och utan att kriminela påföljder ega rum. Val må man säga, att sådant egentligen rörer den som har rätt att fordra löftets verkställighet, men icke eller kan det vara förmenadt andra, alt derefter bedöma och lämpa vidden af det förtroende och den aktning, hvaraf deu person, som sålunda blottställt sig, må anses vara förtjent. — Anmärkningen, gällande om försumlige och oefterrättlige Gäldenärer i allmänhet, får dock en ännu vidsträcktare tillämpniog uti affären mellan Hr v. Schantz och Konsul Bergemann. Den sistnämnde meddelade Hr v. Schantz det ifrågavarande lånet, ej för att deraf tillskynda sig någon fördel och ej på grund af kännedom om låatagarees personliga karaktär och vederhäftighet, utan endast af förtrogode till bans egenskap af officer, och till den befattning, hvaruti han, såsom sådan, var anställd vid expeditionen till Stettin med ångfartyget Gylle. Utfästelsen af Hr v. Schantz att återbetala penningarne vid återkomsten till Stockholm utgjorde under dessa förhållanden en verklig hedersförbindelse. Beviset derpå ligger i Bergemanns bref, deri han yttrar, att han icke velat afslå v. Schantz begäran, af det skät att han derigenom trodde sig såra en officer af Kongl. Majts svit och Adjutant hos Hans Kongl. Höghet Kronprinsen, i hans ställning sasom heders-kavaljer, och att han icke kunde sätta misstroende till en heders-kavaljers gifna löfte. Utur denna grund var det ock som Bergemann, när utfästelsen ej fullgjordes, icke vidtog den utväg, att genom vanlig lagsökniog göra sin fordringsrätt gällande, utan ansåg sig berättigad, att ej mindre vända sig till den publika autoritd, Kong!. KommerseKoileg:um, som i allmänhet har att biträda Konsuler med intordrande af lemnade förskotter till utrikes varande Svenskar, utan äfven att anmäla förloppet hos Hans Excellens Utrikes StatiMinistern, med anhållan om förord hos H. K. GB. Kronprinsen och, om så aödigt blefve, hos Hans Majt Konungen, i förhoppning att han ej skulle tillåta, det någon kränkniog Bergemann tillfogades. Också äro vi fulit öfvertygade, att om för en eller annan orsak betalning från Hr v. Schautzs sida icke följt, lånet icke kunde blifvit avsedt såsom en blott till honom enskilt sifven försträckning, utan unst It i annan väg fogad om Bergexcanns föraöjande. Att berörde sålunda offentliggjorda cringspridda sak framställde et! förhållande, ej jemförligt ned det, som eger rum i en enskild låneaffir, der gäldeBären sviker ett gifvet betalningslöfte, skail af ingen oparsk man blifva föraekadt. Den uppmärksamhet vi såsom 7. Schanotz tjenstekamrater dervid fästade härledde sig rån afseendet håde på dess natur och följder. Med det begrepp vi egde om en tnilltarpersons heder, ansågo vi varje förpligtelse gjord i egenskap af utf:cer, eller under kydd af uniformen, synnerligen he!ig, och bvarje afvikele derifråa 1 samma mån klandervärd. Vi trodde att brott mot ea hedersförbindelse ickie blott kastade skugga på len felande individen sjelf, utan äfven på den korps vid vilken han tjente: att det vore en fegtet af kamrater, tt ej låta horom erfara den förtrytetse och vedervilja de ände öfver ett sådant hacdlisgssätt och den inskränkniag uti aktning och förtroende som deraf blefve en följd, amt att deras tystnad skulle i det allmänna tydas såsom jwevis på gillande af handlingen och en dålig esprit. Hvarken Hr Krigsfiskalen eller ens Hr v. Scbantz sjelf ar tilitrott sig utsäga, att den s-dnares handlingssätt emot (oasu!n Bergemann varit hederligt, eller att rakt bestrioch genom ryktet a det vi haft skäl att betrakta den från en olika synunkt. Hvarje fråga, som vackts derom, har man kringått med uudvikande svar, eliter med ihärdigt upprepande tt saken rörde ett privat förbållande, som ej anginge treje man att bedöma. Då det likväl funnits ej så alldeles ätt eller samvetsenligt, att vi skulle straffas för det vi ttrat, hvad ej bestämdt kuonat motsägas, har man sökt ortblanda saken genom att gifva handlingen rubrik af ökt anstånd med skulds betalning, i stället för underlåtenet alt betala skuld. Efter deana grundsats kan ingen äldenaär klandras derföre, att han ej betalar sin skuld, lerest han begär eller söker anstånd med betalningen. A:t Ir v. Schants sökt hos Koosul Bergemanns Kommissioärer Herrar Tottie et Arfvedson anstånd med betalniren af de lånte medlen, är en sanning, men lika sannt är, tt sådant ej blifvit honom beviljadt. Anståndet har han åledes tagit sig sjelf hvilket väl lärer betyda detsamma om att han brustit i en aldrig lofligen suspenderad betalingsskyldighet. 2 . -—-— -. -—— alla möjliga bemödanden för att erhålla upplysning on beskalffenheten och fortgåogen deraf. Om man ansett åtalet emot oss oberoende af frågan, huru Hr v. Schants handlisgssätt borde bedömas, så skulle val uadersökoinsen icke fått något vidsträektare föremål än blott de åtgärder, man viile lägga oss till last. Hvartul tjeate det då, att mer ytterlig noggrannhet efterforska huru det tillsått med lånets lemnande.; buru ea del af medten blifvit tillställde Gosselman, samt burua och när han återbetalt dem; bura Ar Amiralen Grefve Cronstedt derom: må hafva skrifvit till Gosseilman ock denne svarat o. . v.? Hvad behof hade maa att höra Herr Direktören Arfvedsos, huru vaa Scnantz betedt sig vid erhållae påminnelser om betalning; Hr KommerseRådet Bergius om hans och Koagl. Kommerse Kollegii ätgärder i afseende på Bergemannska brefvet, och Ar Grefve Cronstedt om havs tillgöranden efter erhållen det at samma bref? Hvarföre hölls ea ordenatlig inqvisition, för att, som det hette, få reda på ryktesutspridaren, ända derbän, att man framsökte den person, som på Herr Grefve Cronstedts begäran öfversatte brefvet, så framt maa ej ansett ryktet menligt eller vanhedrande för Hr von Schantz, ty att utsprida rykte om en bedertig eller berömalig handling, måtte väl ej kunaa anses brottsligt? Vi förmoda detta allt leda titl en temlix säker bevisning derom, att man, så länge undersökoioagen varat, ansett beskalleohetea af Åerc voa Schanotzs förkållasde icke böra lemnas utar sigte, då fråga var att b-stäwma ansvar för derom fällda omdömen: att man fucnit detta förhållaade, sådant det framställde Sls, ej så alldeles obrottsiigt, men ve.ut komma derbän, att derå sätta en vackrare färg derigenoom att han, medelst bifallen anståndsbegäran, skulle hafva försonat det ursprungliga löftesbrottet. Det är först sedan detta icke veiat lyckas a . ; Lå som man på en gång glömmer hvad som under gen förelupit och Herr Kvigsfiskalen förklarar Herr von Schantzs förhållande innefatta exa enskild och inför lazen . H a . I obrottslig handling, som ej kuade blifva amne för hans embets-åtal eller Kongl. KrvigsHofrattens upptagande och bedömande. Något afseende är ej eller fästadt vid lvår uppgift om sogt , . i D följderne af Herr von Schantzs bandliagssätt till rubbaing s lm dä SAL eta n ae af det allmänt kända och iakttagna, samt ofta af högsta nödvandigneten påxallade bruk, enligt hvilket Sveaska Konsuler å utrikes orter anse sig förpligtade att i före kommande nödfall gifva Sjöolficerare försträckningar. Uader en Sjöexpedition tvingas man ej sällan att besoökaham nar, dit man ej ämnat sig, och dit mana således ej är sed med kreditiver för peoningars upptagande till förefaliande behof. Så snart belälhafvande officsraren hos Kousuln legitimerar sig i sådan egenskap, väsras honom aldrig podsättning, för hvars godtgörelse Konsula då, lika som i förevarande falt Bergemanu, förlitar sig vudast på låntagareas heder och oceatliga karaktär. Å orter, der Kouasuler ej faras, anlitas ock i sådana fall ban delshus, som göra sig en heder af att lem aa erforderlig assistaas till de derat behöfvande örlogsmägnen. Blifva nu exewmpel allmänt banda på missbruk af detta förtroende, så att långifvaren nödsas vänta på återbetalning, veckor och månader öfver utsatt tid, samt vidtaga besvarande och kostsamma åtgärder, under äfveatyr af låntagarens föräaderliga förmögenhets omstädigheter, så hönder ofelbart att hvarken Noasuler eller andra skola fianas villige, att vid dylika tillfällen lemna begärd undsättniog, gång ouläseubeter intraffa, hvilkas vidd räkua. i Hvad vi nu anfört torde visa, att Herr Krigsfiskalen vil utredandet om och huruvida vi kunde hatva gjort oss till ansvar skyldige, ingalunda bordt förbise nataren at den haudling som varit föremål för vårt af honom åtalade our döme, äfvensom art detta ömdöme icke saknat giltige Srunder. Men Hr Krigstiskalen har jem väl 1 öfrigt eiler vid b-eskrifniagen af målets faktiska förhå!landea icke tillvägagått på det grannlaga sätt, som varit att förmoda, utan genom oriktig uppfactaing oca framställning af hvad bevisningen gifvit vid handen, ledt sig til slutsatser, som derifrån icke hemta minsta stöd. Det sammanträde, som hölls den 5 Januari och bevistades af Premier-Löjtnanterane FHerr Baron Preiut, Hallga och Hedborg, men hvarvid von Platen, Oxehufvud, Engelhardt och (osselman icke voro tillstades, hade för afsigt att utröna kamraternes tanka om Bergemaanska affären. Om det i allmänhet, utan att störa all frihet i umgängeslifvet, icke må anses förbudet att personer råkas, för att samtala om förekomna händelser, så Jäser det än mindre vara anmärkningsvärdt eller ansvarigt, att mealemmar af en korps mötas, för att meddela hvarandra sim opinion i ämnen, som på mer eller miadre aflligset sätt kuana anses röra dem, såsom exempelvis om en kamrat gjort sig beträdd med någon bhaudling, som synes komprormeettera korpsens anseende. Något baktalande eller kalomni kan härigensm Ej säg s ega rum, syanerligast när handlingen är allmänt kuvaig och genom anmalanden hus offentliga autoriteter koostaterad. Vi förmoda derföre att Hr Krigsfiskalea haft fullkomligen orätt uti, att föra oss till fast bvad vid detta enskilda sammanträde blifvit förtroligt taladt och yttradt. i Blaad deitagarna i sådana sammanträden väntar man rättegånföroch månge ej står att be