vv hud
dra.
Ett stycke derifrån hade Kornett A—Ssköld
kastat sig upp i sadeln, och satt nu nästan bort-
skymd af sin väldiga hästs hufvud och hals.
Erkefart, hvars stolta namn eljest af Majorens
finska tjenstefolk var ändradt till det visserligea
hvardagligare, men doek vida lämpligare nam-
net Erkivaari (fader Erik), gjorde ingen min af
att vilja ändra den värdiga, imponerande ställ-
ning han antagit, utan stod fast och högrest på
sina säkra fötter, blott då och då framsträckan-
de hufvudet, liksom för att pröfva huru vidt
ryttarens hand var mäktig att hindra honom i
de rörelser, han kunde få lust attföretaga. Kor-
netten häll sig ivgalunda lika orörlig som hans
häst. Så mycket han kunde skönjas bakom Er-
kefarts stolta hufvud, tycktes han hafva tusende
saker att ombestyra och jemka, för att göra sig
beredd för striden. Då och då ropte han med
hög röst och bad herrarne dröja en handvänd-
niog med stridstesknet, deremellan talte har if
rigt, ehuru saktare med sin sekundant. Af des-
sa dialoger kunde dock det öfriga sällskapet icke
höra annat, än de esomoftast framstickande ter-
merna: man är ingen pultron heller, och man
har icke glömt ännu hvad —f skrek.
Ändteligen blef Kornetten dock färdig. Se-
kundanterna drogo sig åt sidan och fattade posto
nära den gamla Majoren. Adjutanten Rask
höll sin hvita näsduk lyftad i handen y då den
skulle falla, borde striden börjas.
En allmän tystnad rådde De båda motpar-
ternas ögon voro orörligt fingslade vid duken;
den gamla Majoren sjelf lättade med begge här-
derna sin tyngd från stenen och steg opp. Näs-
duken föll.
Se så i Guds namn ränn ut Calle och tag
fart, skrek den gamla Majoren, i sin extas 0-
förmögen att hålla sig tyst och neutral, parera
första hugget min gosse och var icke het.
Så långt hade Major A—skjöld hunnit, då en
blick på de stridande gjorde honom mållös ai
ferskråckelse. Erkefart, som efter några nitiska
hopp framåt, såg den sndra flyga sig rekt in på
lifvet, gaf böfveln att hta på Kornettens pare-
rande, utan blef ond, tryckte hufvudet mot brie-
kan och svängde i trots af töm och betsel sin
breda gump mot den anryckande motståndaren,
färdig att klappa till med sin väldiga hof, så
spart denne skulle komma inom skotthåll. Den
arma Kornetien, som på detta sätt emot sin vil-
ja fick lof att taga emot fienden med ryggen,
hade ingen annan utväg, än att draga hufvudet
aed mellan axlarne och vänta dödshugget. Men
herr Roman kastade sin häst litet åt sidan, flög
som en pil förbi sin rival och fattade åter po-
sto på behörigt afstånd från honom.
När Major As skjöld såg denna lyckliga vänd-
ning af saken, fick han åter ljud: Der, Calle,
ropte han med glad ifver, hade du varit såld ,
Kabasoff riste mig, om den ardra vetat att hug-
ga till. Men se, han kommer igen; pas SSA
låt inte hästea vända, han vill till höger si
jag, hugg honom med venstra sporre: h med
venstra sporren, min gosse. Så, nu går det, sc
opp! — — Nå Gud törbarme sig, herr Roman,
min gode vän, slog icke ni örat af Pr efart?
Så bedröfligt var verkligen förhållart
Bomans hugg, som likt en blixt slog
Kornettens hufvud parerades af denne så, att det
siintade ned på Erkefarts öra, hvilket lätt som
ett. kilblad klipptes ef just vid rote
let. Herr
- mot
ha
och cmt auk E
vörjsde genast ropar fre
kan sluta,
ty nu ans g Arjulanten Besk det vara hög tid
atvoprka på? neutralitet. Men I usand djef-
lar, berr Major, sade han i det han steg fram
tili gubben; det är emot reglar att tala i
E
spel. Låt parterna svara för sig sjelfva och ge
inga råd hvasken åt den eva elier andra. Och
hvad Kornettens häst beträffar, behöfde han en
liten uppfriskning och hejdar sig igen.
j
Söta vän, svarade Major A—skjöld och fat-
tade beskedligt Ådjutantens hand. ni talar som en