liska undervisning hafva visat, att den var för-
träfflig. i
Det var omkring 1824, som hennes stora
talanger först började blifva kända af dena En-
gelska publiken. Sedan hon utmärkt sig vid
några konserter och gjort en lycklig debut vid
operan, blef hon engagerad att uppträda så-
som en af de förnämsta sångerskorna vid mu-
sikfesten i York, året derpå. Hon var ännu
blott en helt ung flicka, på sin hojd 18 år,
då hon erhöll detta bevis på sin musikaliska
rang. Komitea, som arrangerade denna fest,
fick på törhand uppbära mycket tadel för det
den uppdragit åt en ånnu obildad flicka en så-
din röle, och många skarpsinniga konstdomare
förespådde, att det icke skulle slutas väl, uten
den unga sångerskan lida ett eklatant nederlag.
Men hennes ungdom, skönhet och blygsanhet
intog genast till hennes fördel; och hennes sång
väckte en enhållig känsla af beund:an och för-
tjusning. Hon hade mycket att sjunga, icke
blott i aftonkonserterna, utan äfven i dem, som
gafvos om morgnarna, och visade sig hka för-
trogen med Händels och MHaydas andliga mu-
sik, som med Mozarts och Rossinis drama:iska.
I Messias sjöng hon arian: Fröjdens storli-
gen med hög kraft och känsla, och i Ska-
pelsen föredrog hon arian: På starka vin-
gar, med en sådan blandning af det briljan-
ta, delikata och ljuva, som måhända ensam
hon förmått gifva åt denna herrliga kompoatition.
Hennes bana af europeisk ryktbarhet, på ett
så lysande sätt börjad, afbröts- för någon tid
genom hennes faders förslag att upprätta en I-
taliensk opera i Amerika, der detta slzgs nöje
ännu var okändt. Han förde med sig till York en
trupp, som dock var ganska otillräcklig, och bör-
jade att gifva Italienska operor mot slutet af år
1825. Han sjelf var vid denna tid något passerad,
och tyngden af företaget hvilade nu bufvudsakli-
gast på hans dotters unga skuldror. Operorna vo-
ro dåligt uppsatta och uppfördes svagt; men
M:lle Garcia var så god som en hel trupp, och
de transatlantiske dilettanterne synas hafva för-
stått att värdera hennes talanger. Men likväll
var en enda artists förmåga icke tillräcklig att
gifva Amerikanska publiken smak för ett sla :
musik, som var så helt och hållet ny för den-
samma Spekulationen lyckades icke, truppen
upplöstes, och de fleste af dess medlemmar E
trervände till Europa. M:lle Garcia stadnade o-
lyckligtvis qvar. I början af 1826 gifte hor sig
med Herr Malibran, en Fransman, som då an-
sågs för en af de rikaste köpmän i New- York ;
men antipgen bedrog han henne på det oför-
svarligaste, eller ock var han groft okunnig om
sina affirers stillning, ty han spelade bsankrut
straxt efter brölloppet. I giftermålskontraktet )
hade han gjort sin hustru testamente; men hvadi
hun fått, lemnade hon åt mannens kreditorer,
och heslot att subsistera helt och hållet genom
hvad hon kunde förtjena såsom artist. I detta
ändamål återvände hon till Europa, och i bör-
jan af 1828 uppirädde hon för första gången i!
Paris 1 Rossinis Semiramide. I
Madame Mealibran blef genast Pariserpubli-
kens afgud. Hon uppträdde i Barberarn i iSe-j
villa och i Othello, och spelade Romeo i Zin-
garellis Romeo e Julietta. En Fransysk koast-
domare anmärkte, att om Malibran, i fråga om
aktion, måste lemna scgerpalmen åt Pasta, så!l
var hon dock i sång henne bestämdt öfverläg-
sen. Melibrans öfverlägsenhet öfver Pasta i sång
framträdde allt mer och mer tydligt; men chu-
ru i aktion ingen någonsin kommit Pasta nära,
i hennes egna slag af fasansfull storhet, så har
dock ingen någonsin öfvertväffat Malibran i för-
ståndig uppfattning af sin role, i originalitet,
liflighet, känsla och dessa konstens fiua drag,
som genast gå till hvarje iskådares kbjerta. Hen-
nes mingsidighet var underbar. Pasta är en
Siddons ; Malibran var en Garrick.
Om våren 1829 visade sig Madame Malibran
på Konangens theater, i Desdemonas role i Ros-
sinis Othello. Hon spelade derjemte Zerlina i
Don Juan och Ninetta i La Gazza Ladra.
Det nya sätt, hvarpå hon uppfaitade dessa bå-
da roler, väckte mycket uppseende och gaf
anledning till mycken kritik. Hon afklädde dem
allt det konventionelt gentila, som hörer tillskåde-
deplatsen, och gjorde dem till hvad de synas böra
vara: framställning af enkla hbondflickor , med
allt det landtliga, som hörer till deras stånd ;
men detta hindrade henne icke att göra Zerlina
lika förtrollande och Ninetta lika interessant ,
som om de ägt hela finheten af Arkadiska her-
dinnor. Men den mest pikanta af alla hennes