Ganska ofta, och icke utan skäl, klagas öfver de i vårt fädernesland utfärdade författningars otydbghet, myckenhet, stridighet sinsemellan och den deraf följande svårigheten att rät! tillämpa desamma. I sådant fall är det utan tvifvel makligast för en embetsmyndighet, att, i stället för ett noggrannt studium af den Kongl. förordningens rätta ordaförstånd, sjelf utfirda en annan, vid hvars mer eller mindre öfverensstämmelse med den Kongliga man just icke fäster så mycket alseende. Konungens Befallningshefvande i Hallands Län tyckes hafva funnit denna genväg, hvarpå otvifvelaktigt följande förhållande lemnar ett det mest evidenta bevis: Det är en allmönt känd sak, att den Haländske lsndibrukaren icke, under vintermånaderna, kan sysselsätta de arbetare, som han för höst: och vår-arbetets bedrifvande behöfver; hvadan desse, frampå efterbösten, till icke ringa antal utvandra till Skåne, för att der söka tröskarbete. För att i möjligaste måtto bespara de arbetssökande både besvär och kostnad, har Kongl. Maj:t genom kungörelse af den 13 Maj 1824, f 6, i nåder förklarat, att med förpassninsg för dem af allmogen, som, efter gammal plägsed, nödgas söka utkomst med utvandringar till arbetes förrättande i aflägsna orter, förhålles som förr, så att prestbevis för dem äro tillräcklige, hviken nådiga kungörelse äfven ffallands allmoge således borde få räkna sig till godo, och det så mycket snarare, som den merånaels endast sräcker sina utvandringar tili de nästgränsande, och icke sisom t. ex. Dal-allmogen, tll de aflägsnare länen. Af denna åsigt var emedlertid icke Konungens Befallningshafvande i Halland, hvilken pröfvat nödigt, att, genom en den 16 Juli 1829 utfirdad kungörelse stadga ett vite af 3 Rdr 16 sk. Bko för den eller dem af allmogens i nämnde län söner eller drängar, som utan Konungens Befallaingshafvandes resepass afgå till Skåne i förutnämnde ändamål. Han fann äfven det i flera afseenden lända tlll ordning, att borgen — icke för kronoutskylderne, ty nog vet Landshöfdingea att fadren eller husbo.den får avsvara för erläggandet af dem -— utan för återkomsten til Länet ställes. Denna borgen ålägges, besynnerligt nog, i kungörelsen endast dem af Halländska alimogevs, söner och drängar, som utvandra till Skåne; men ingalunda dem, som möjligtvis kunna fiana sin uträkning vid att se sig om efter arbetsförtjenst 1 någon annan afde anrgränsande provinserne. Konungens Befallningshafvande i oftanämnde län tyckes således anse en-fård ofver Hallands-ås hka med en fird till främmande land, för hvilken, som man vet, i vissa fall, borgen för återkomsten måste presieras. Emedlertid hade denna kungörelse, hvilken, enligt en i densamma till vederbörande Presterskap ställd anmodan, hvarje år i Augusti månad bordt upplåsas från predikstolarne, råkat i en sådan glömska, att Kon. Befallningshafvande ansåg det vara af nöden, alt, med åberopands af den förra, under den 26 sistl. Juli utfärde en ny af samma prohibitiva syftning. Man ia nu se, huruvida det bättre lyckas dense, är dess föregångare, att åstadkomma något för den Laadshöfdingliga kassan välgörande mouvemen: bland den fattiga Halländska allmogens mödosam förvärfvade tolfskillingar. Fn