Ganska ofta, och icke utan skäl, klagas öf-
ver de i vårt fädernesland utfärdade författnin-
gars otydbghet, myckenhet, stridighet sinsemel-
lan och den deraf följande svårigheten att rät!
tillämpa desamma. I sådant fall är det utan
tvifvel makligast för en embetsmyndighet, att, i
stället för ett noggrannt studium af den Kongl.
förordningens rätta ordaförstånd, sjelf utfirda en
annan, vid hvars mer eller mindre öfverensstäm-
melse med den Kongliga man just icke fäster så
mycket alseende. Konungens Befallningshefvan-
de i Hallands Län tyckes hafva funnit denna
genväg, hvarpå otvifvelaktigt följande förhållande
lemnar ett det mest evidenta bevis:
Det är en allmönt känd sak, att den Haländ-
ske lsndibrukaren icke, under vintermånaderna,
kan sysselsätta de arbetare, som han för höst:
och vår-arbetets bedrifvande behöfver; hvadan
desse, frampå efterbösten, till icke ringa antal
utvandra till Skåne, för att der söka tröskarbete.
För att i möjligaste måtto bespara de arbets-
sökande både besvär och kostnad, har Kongl.
Maj:t genom kungörelse af den 13 Maj 1824,
f 6, i nåder förklarat, att med förpassninsg
för dem af allmogen, som, efter gammal
plägsed, nödgas söka utkomst med utvan-
dringar till arbetes förrättande i aflägsna
orter, förhålles som förr, så att prestbevis
för dem äro tillräcklige, hviken nådiga kun-
görelse äfven ffallands allmoge således borde
få räkna sig till godo, och det så mycket sna-
rare, som den merånaels endast sräcker sina ut-
vandringar tili de nästgränsande, och icke si-
som t. ex. Dal-allmogen, tll de aflägsnare
länen. Af denna åsigt var emedlertid icke Ko-
nungens Befallningshafvande i Halland, hvilken
pröfvat nödigt, att, genom en den 16 Juli 1829
utfirdad kungörelse stadga ett vite af 3 Rdr 16
sk. Bko för den eller dem af allmogens i nämn-
de län söner eller drängar, som utan Konungens
Befallaingshafvandes resepass afgå till Skåne i
förutnämnde ändamål. Han fann äfven det i
flera afseenden lända tlll ordning, att borgen
— icke för kronoutskylderne, ty nog vet Lands-
höfdingea att fadren eller husbo.den får avsvara
för erläggandet af dem -— utan för återkomsten til
Länet ställes. Denna borgen ålägges, besyn-
nerligt nog, i kungörelsen endast dem af Hal-
ländska alimogevs, söner och drängar, som ut-
vandra till Skåne; men ingalunda dem, som
möjligtvis kunna fiana sin uträkning vid att se
sig om efter arbetsförtjenst 1 någon annan afde
anrgränsande provinserne. - Konungens Befall-
ningshafvande i oftanämnde län tyckes således
anse en-fård ofver Hallands-ås hka med en fird
till främmande land, för hvilken, som man vet,
i vissa fall, borgen för återkomsten måste pre-
sieras.
Emedlertid hade denna kungörelse, hvilken,
enligt en i densamma till vederbörande Prester-
skap ställd anmodan, hvarje år i Augusti må-
nad bordt upplåsas från predikstolarne, råkat i
en sådan glömska, att Kon. Befallningshafvande
ansåg det vara af nöden, alt, med åberopands
af den förra, under den 26 sistl. Juli utfärde
en ny af samma prohibitiva syftning. Man ia
nu se, huruvida det bättre lyckas dense, är
dess föregångare, att åstadkomma något för den
Laadshöfdingliga kassan välgörande mouvemen:
bland den fattiga Halländska allmogens mödosam
förvärfvade tolfskillingar.
Fn