2 kinden vu HURU: al uvni fint Jan bekant och bhfven tll ett ordspråk: den är par egoism. Hans penningar bortkastas på gamla målningar — d. v. s. motsatsen af uppmuntran till förfärdigande af nya — och på porträter. De gamla målningarna skaffar han hem till sig, der han högmodas öfver dem, såsom bevis på rikedom, och: stänger dem från allmänt åskådande, hvilket dock är nästan det enda, hvartill de duga. Porträtmålning och port-ät:kalptur, konstens lägsta grenar, äro de, som han verkligen uppmuntrar, så att i konstens högre delar få bemödanden göras, och konsten här 1 landet är stationär eller något ännu sämre. Detta anse vi imedlertid icke såsom någon synnerlig olycka. Massan af folket kan aldrig draga någon betydlig nytta af målningar och bildhuggerier; de äro endast obetydliga konster (poor arts), och de nöjen, som de gitva, hafva blott föga samband med något af de själstillstånd, som det är af vigt för oss att söka frambringa. Framsiällandet af menniskoformen 1 dess ideella fullkomlighet är det högsta de förmå åstadkomma; och det är dock något. Qvinnoformens fullkomlighet väcker kärlekstankar, och den manligas väcker ideen af värdighet eller kraft. Men detta är själstillstånd, för hvilka naturen drager försorg. Att förtälja en saga, för att väcka känslor, äro penseln och mejseln ganska ofullkomliga, deras resurser inskränkta. Utom vid någon ryslig scen, såsom Laocoons och Ugolinos, väckas endast svaga intryck. ) I anseende på denna konst finnes i våra rikes förhållande mot det öfriga samhället någonting karakteristiskt och synnerligen märkligt : under förevändning att upphjelpa folkets smak, låta de samhället inköpa vissa artiklar, som uteslutande tjenar till deras eget nöje; och under detsamma utestänga de folket, hvars smak ligger dem så mycket om hjertat, från njutande af naturens skönheter, källan till den största förkofran i skönhetssinne, genom utUllstängande af gångstigar, till hvilka folket har rättighet, och från hvilka det stänges enda.t genom den starkares rätt, eller, på ren Engelska, genom rån. Vi äro visserligen vande vid våldsgerningar i större skala; men i sin mån fanus aldrig ett liderligare exempel på slöseriet med allmänna mede än inköpet, för några år sedan, af två Correggier för penningar, som utkramades ur ett redan allt för mycket betuvgadt folks fickor. I Om de rike ville ha sådant, — och ingen annan ville det — hvarföre köpte de deticke för sina egna pengar? Förevändningen, att inköpet skedde till folkets bästa, förvånade, äfven efter allt, hvad vi förut erfarit af skamlösa förevändningar. Våra lagstiftare gåfvo 11,000 Pund Sterling för två Cörregier och bade icke mera än . 20.000 att aflåta till folk-uppfostran och kunde icke alls befria folket från taxor på kunskaper! Bravo! Vi komma nu till er konst , som är af större vigt än alla de andra tillsamman: conversationskonsten. Då ett samhälle finnes, väl inrättadt för odlande af intellectuella talanger och lifvets förfinade njutningar , uppstår och idkas ett omgängessatt, som skärper förståndet och höjer på en gång sedligheteu och smaken. Menniskor af obercende — få af ofantlig — förmögenhet, många pogför att utgöra en menniskoklass och en publik, nödgas söka utmärkselser sins emellan, hvilka förskaffa dem deras omgängeskamraters aktning och ulgifvenhet. Sådana äro: stora förståndsegenskaper, dygdens utöfning, egenskaper, som tillvinna tillgfvenhet, finbildadt uppförande och lefnadsvett. Uti omgänget mellan personer i denna kategori måste den förnämsta ärelystnaden vara att låta påskina dylika egenskaper. Föga behöfver man anstränga sin eftertanka, for att se följderna haraf. Man föreställe sig blott, hvad en societet måste vara, der allt, som utmärker sig för förståndsegenakaper och lefnadsvett, visar sig! Hvilken utveckhng af kunskaper, hvilken okonstlad enkeihet i diskusion! hvilket tålamod med den okunnige! hvilken artighet i striden mellan olika meningar! hvilka smakfolla undersökningar om lifvets mindre vigtiga av : . sot ) Vi nämnde i början, att mannen är något mycket materialist och utilitarius. Hela derna diatrib mot de bildande konsterna är ett bevis för vårt omdöme. Den bevisar dock icke, att han ser falskt i allt annat. Hans Engelska aristokrati är påtagligen tecknad ef