2 kinden vu HURU: al uvni fint Jan
bekant och bhfven tll ett ordspråk: den är
par egoism. Hans penningar bortkastas på
gamla målningar — d. v. s. motsatsen af upp-
muntran till förfärdigande af nya — och på por-
träter. De gamla målningarna skaffar han hem
till sig, der han högmodas öfver dem, såsom
bevis på rikedom, och: stänger dem från all-
mänt åskådande, hvilket dock är nästan det en-
da, hvartill de duga. Porträtmålning och por-
t-ät:kalptur, konstens lägsta grenar, äro de, som
han verkligen uppmuntrar, så att i konstens
högre delar få bemödanden göras, och konsten
här 1 landet är stationär eller något ännu säm-
re. Detta anse vi imedlertid icke såsom nå-
gon synnerlig olycka. Massan af folket kan al-
drig draga någon betydlig nytta af målningar
och bildhuggerier; de äro endast obetydliga
konster (poor arts), och de nöjen, som de git-
va, hafva blott föga samband med något af de
själstillstånd, som det är af vigt för oss att sö-
ka frambringa. Framsiällandet af menniskoformen
1 dess ideella fullkomlighet är det högsta de
förmå åstadkomma; och det är dock något.
Qvinnoformens fullkomlighet väcker kärlekstan-
kar, och den manligas väcker ideen af värdig-
het eller kraft. Men detta är själstillstånd, för
hvilka naturen drager försorg. Att förtälja en
saga, för att väcka känslor, äro penseln och
mejseln ganska ofullkomliga, deras resurser in-
skränkta. Utom vid någon ryslig scen, såsom
Laocoons och Ugolinos, väckas endast svaga
intryck. )
I anseende på denna konst finnes i våra ri-
kes förhållande mot det öfriga samhället någon-
ting karakteristiskt och synnerligen märkligt : un-
der förevändning att upphjelpa folkets smak, lå-
ta de samhället inköpa vissa artiklar, som ute-
slutande tjenar till deras eget nöje; och under
detsamma utestänga de folket, hvars smak lig-
ger dem så mycket om hjertat, från njutande af
naturens skönheter, källan till den största för-
kofran i skönhetssinne, genom utUllstängande af
gångstigar, till hvilka folket har rättighet, och
från hvilka det stänges enda.t genom den star-
kares rätt, eller, på ren Engelska, genom rån.
Vi äro visserligen vande vid våldsgerningar i
större skala; men i sin mån fanus aldrig ett li-
derligare exempel på slöseriet med allmänna me-
de än inköpet, för några år sedan, af två Cor-
reggier för penningar, som utkramades ur ett
redan allt för mycket betuvgadt folks fickor. I
Om de rike ville ha sådant, — och ingen an-
nan ville det — hvarföre köpte de deticke för
sina egna pengar? Förevändningen, att inköpet
skedde till folkets bästa, förvånade, äfven efter
allt, hvad vi förut erfarit af skamlösa förevänd-
ningar. Våra lagstiftare gåfvo 11,000 Pund
Sterling för två Cörregier och bade icke mera
än . 20.000 att aflåta till folk-uppfostran och
kunde icke alls befria folket från taxor på kun-
skaper! Bravo!
Vi komma nu till er konst , som är af stör-
re vigt än alla de andra tillsamman: conversa-
tionskonsten.
Då ett samhälle finnes, väl inrättadt för od-
lande af intellectuella talanger och lifvets förfi-
nade njutningar , uppstår och idkas ett omgän-
gessatt, som skärper förståndet och höjer på en
gång sedligheteu och smaken. Menniskor af o-
bercende — få af ofantlig — förmögenhet, många
pogför att utgöra en menniskoklass och en publik,
nödgas söka utmärkselser sins emellan, hvilka för-
skaffa dem deras omgängeskamraters aktning och
ulgifvenhet. Sådana äro: stora förståndsegenskaper,
dygdens utöfning, egenskaper, som tillvinna till-
gfvenhet, finbildadt uppförande och lefnadsvett.
Uti omgänget mellan personer i denna ka-
tegori måste den förnämsta ärelystnaden vara
att låta påskina dylika egenskaper. Föga be-
höfver man anstränga sin eftertanka, for att se
följderna haraf. Man föreställe sig blott, hvad
en societet måste vara, der allt, som utmärker
sig för förståndsegenakaper och lefnadsvett, vi-
sar sig! Hvilken utveckhng af kunskaper, hvil-
ken okonstlad enkeihet i diskusion! hvilket tå-
lamod med den okunnige! hvilken artighet i
striden mellan olika meningar! hvilka smak-
folla undersökningar om lifvets mindre vigtiga
av : . sot
) Vi nämnde i början, att mannen är något
mycket materialist och utilitarius. Hela derna
diatrib mot de bildande konsterna är ett be-
vis för vårt omdöme. Den bevisar dock ic-
ke, att han ser falskt i allt annat. Hans
Engelska aristokrati är påtagligen tecknad ef