fördel, att byggnadskonstens skapelser, enligt sakens natur, äro allmänna och njutningen af dem, likasom dagens ljus, så väl den fattiges tillhörighet, som den rikes. Det kraftlösa och lättsinniga sjä!stillstånd, som utmärker en med rikedomar öfverhopad menniskoklass, har i detta ögonblick bland oss förstört arkitekturen, såsom skön konst. Den bar sjunkit till ett föraktligt härmmningseller rättare apnings-väsende, som bedömer falskt och använder falskt, som tillskapar osammanhängande missfoster, hvilka utgöra en förargelse för sundt förstånd, likasom för sund smak. Hvem, utom menniskor med en alldeles förlorad smak, skulle någonsin hafva tänkt på att uppföra, såsom prydnad, en triumfbåge, i en tid, då, och ett land, der inga triumftåg finnas, och der uppförandet af detta råa och obarmhertiga skådespel icke skulle tålas? En man med smak skulle lika gerna få det infallet att pryda sitt förmak med de tumskrufvar och tortyr stöflar, hvarmed de hierarkiska presterne i Skoitland pinade presbyterianern2, som att pryda sina gator med en triumfbåge — för att icke nämna den ljusa tanken att sätta den tversöfver, icke eu allmän gata, det enda ställe der ett triumftåg kan passera, utan öfver en bigränd, som förer till ett enskildt hus. (Förf. ingår här uti betraktelser öfver enmängd oförnuft i engelsk arkitektur, hvilka icke äro fattliga eller intressanta för oss: Vi hafva nog ömkligheter och löjligheter att anmärka hos oss, och den engelska aristokratiens osmakliga skryt t. ex. med öfverflöd af pelare, endast tjenliga för grekiska tempel, o. m. d. kan ej riktigt fatta; af oss, som tvertom äre vanda vid för litet af dylik grannlåt och på sin höjd få gapa åt en barock inkörsport på taket eller dylikt. De af våra rike, som någon gång roa sig med att bygga i staden, uppföra lador, der det icke ens är lika Jångt mellan de utanpå huset liggande fönstren; och våra aristokrater tåla icke städer, på hvilkas prydande de icke använda en skilling, då de deremot icke draga i betänkande att bortkasta sex åa sju tunnor guld, för att till forntida otreflig pragt återställa ett gammalt her. esäte, beläget i en aflågsen vrå, dit ingen menniska kommer. Äfven der kommer mindre konst i fråga, än en stel pragt. Ett instinktlikt hat mot städer bor hos aristokratien; och det uttalar sig i många ting.) --——z om—-——— I RR — Musiken, så fortfar förf., har det lyckligtvis icke stått i våra rikas makt att förderfva. Den är icke en inhemsk växt. Den rike måste taga henne sådan, som hon finnes tillverkad åt honom på ställen mera gynnande för dess ändamålsenliga odling; och en af hans tillgjordheter består i att hyckla ett nöje deri, som ofvergår både verklighet och sannolikhet. Härutinnan är också hans förfarande ganska menligt för smakens framsteg. Skenet af det öfverspända i; njutningen af de sköna konsterna leder till att frambringa det ofverspända i deras produkter; och sålunda förstöres sanning och natur och all ren smak i dem. Zz finnes en egenhet, som väl föritjenar anmärkas, i våra rikas nit i musiken: de tåla icke, att njutningen deraf kunde nedtränga till deras fattigere nästa.) Att detta vore önskvärdt, kan dock icke motsägas. Först och främst är musiken ett oskyldigt nöje; och alldenstund hon angenämt upptager arbetarens lediga stunder, ar kon nyttig i och för sig sjelf och afleder från sökandet af nöjen, som icke äro oskyldiga. Men en annan verkan af ännu större-vigt finnes. Ljuf musik står i förening med själens alla sympatetiska affechoner; och i det hon framlockar en följd af dylika känslor, bidrager hon att göra dem habituella i sinnet. En verkligen upplyst och vältänkande lagstiftning skulle anse för en vigtig punkt att blandmenige man vackaoch underhålla smak för god musik och att skaffa honom den god. Våra iagstiftares förfarande, under ledning af den rikes smak och prestens skenhelighet, är egen; aldrig har något funnits, likt den i hela verlden. Hon behandlar det lägre folket såsom ovärdigt att njuta musikens nöjen. I sednare tider hade smaken i musik så sugit, att de kringvandrande musikalisterne, som låta ) Riktigheten af denna förebråelse mot den engelske rike hafva vi lust att tro; men vi måste göra wåra rike den rättvisan, att de icke just serskildt till musiken sträcka den vedervilja, de hysa mot de så kallade sämre klassernes härmning af de bättre lottades smak och bruk, Sinnet for musik hos de Sveaskar,