fördel, att byggnadskonstens skapelser, enligt sa-
kens natur, äro allmänna och njutningen af dem,
likasom dagens ljus, så väl den fattiges tillhö-
righet, som den rikes.
Det kraftlösa och lättsinniga sjä!stillstånd,
som utmärker en med rikedomar öfverhopad
menniskoklass, har i detta ögonblick bland oss
förstört arkitekturen, såsom skön konst. Den
bar sjunkit till ett föraktligt härmmnings- eller
rättare apnings-väsende, som bedömer falskt och
använder falskt, som tillskapar osammanhängande
missfoster, hvilka utgöra en förargelse för sundt
förstånd, likasom för sund smak. Hvem, utom
menniskor med en alldeles förlorad smak, skulle
någonsin hafva tänkt på att uppföra, såsom pryd-
nad, en triumfbåge, i en tid, då, och ett land,
der inga triumftåg finnas, och der uppförandet
af detta råa och obarmhertiga skådespel icke skulle
tålas? En man med smak skulle lika gerna få
det infallet att pryda sitt förmak med de tum-
skrufvar och tortyr stöflar, hvarmed de hierar-
kiska presterne i Skoitland pinade presbyteria-
nern2, som att pryda sina gator med en triumf-
båge — för att icke nämna den ljusa tanken att
sätta den tversöfver, icke eu allmän gata, det
enda ställe der ett triumftåg kan passera, utan
öfver en bigränd, som förer till ett enskildt hus.
(Förf. ingår här uti betraktelser öfver enmängd
oförnuft i engelsk arkitektur, hvilka icke äro
fattliga eller intressanta för oss: Vi hafva nog
ömkligheter och löjligheter att anmärka hos oss,
och den engelska aristokratiens osmakliga skryt
t. ex. med öfverflöd af pelare, endast tjenliga
för grekiska tempel, o. m. d. kan ej riktigt fat-
ta; af oss, som tvertom äre vanda vid för litet
af dylik grannlåt och på sin höjd få gapa åt en ba-
rock inkörsport på taket eller dylikt. De af
våra rike, som någon gång roa sig med att bygga i
staden, uppföra lador, der det icke ens är lika
Jångt mellan de utanpå huset liggande fönstren;
och våra aristokrater tåla icke städer, på hvil-
kas prydande de icke använda en skilling, då
de deremot icke draga i betänkande att bort-
kasta sex åa sju tunnor guld, för att till fornti-
da otreflig pragt återställa ett gammalt her. esä-
te, beläget i en aflågsen vrå, dit ingen menniska
kommer. Äfven der kommer mindre konst i
fråga, än en stel pragt. Ett instinktlikt
hat mot städer bor hos aristokratien; och det
uttalar sig i många ting.)
--——z - - om—-——— I RR —
Musiken, så fortfar förf., har det lyckligtvis
icke stått i våra rikas makt att förderfva. Den
är icke en inhemsk växt. Den rike måste taga
henne sådan, som hon finnes tillverkad åt ho-
nom på ställen mera gynnande för dess ända-
målsenliga odling; och en af hans tillgjordheter
består i att hyckla ett nöje deri, som ofvergår
både verklighet och sannolikhet. Härutinnan
är också hans förfarande ganska menligt för
smakens framsteg. Skenet af det öfverspända i;
njutningen af de sköna konsterna leder till
att frambringa det ofverspända i deras pro-
dukter; och sålunda förstöres sanning och
natur och all ren smak i dem. Zz
finnes en egenhet, som väl föritjenar anmär-
kas, i våra rikas nit i musiken: de tåla icke,
att njutningen deraf kunde nedtränga till deras
fattigere nästa.) Att detta vore önskvärdt, kan
dock icke motsägas. Först och främst är mu-
siken ett oskyldigt nöje; och alldenstund hon
angenämt upptager arbetarens lediga stunder, ar
kon nyttig i och för sig sjelf och afleder från
sökandet af nöjen, som icke äro oskyldiga. Men
en annan verkan af ännu större-vigt finnes. Ljuf
musik står i förening med själens alla sympate-
tiska affechoner; och i det hon framlockar en
följd af dylika känslor, bidrager hon att göra
dem habituella i sinnet. En verkligen upplyst
och vältänkande lagstiftning skulle anse för en vig-
tig punkt att blandmenige man vackaoch under-
hålla smak för god musik och att skaffa honom
den god. Våra iagstiftares förfarande, under led-
ning af den rikes smak och prestens skenhelig-
het, är egen; aldrig har något funnits, likt den
i hela verlden. Hon behandlar det lägre fol-
ket såsom ovärdigt att njuta musikens nöjen. I
sednare tider hade smaken i musik så sugit,
att de kringvandrande musikalisterne, som låta
) Riktigheten af denna förebråelse mot den
engelske rike hafva vi lust att tro; men vi
måste göra wåra rike den rättvisan, att de
icke just serskildt till musiken sträcka den ve-
dervilja, de hysa mot de så kallade sämre
klassernes härmning af de bättre lottades smak
och bruk, Sinnet for musik hos de Sveaskar,