Och hvem kan undra öfver honom, då den e-
na var hans son och des andra var honom nä-
stan lhka kär, ända sen den Kabasoffska skjut-
sen, då han tog gubben af pikfolket. Och der-
före kan ni skiljas åt i godo nu, och ingen
skall säga att ni passat.
Gor ingen annan det, svarade Hr Roman,
så har jag anledning att förmoda att Cornett
A—sköid icke skall underlåta det, och jag får
be er, mina Herrar, ge mig rum att komma
ut på mötesplatsen.
Den bestämdhet, hvarmed detta uttalades, af-
kortade alla vidare underbandlingar, och ögon-
bliket derpå stod hela sällskapet på ängen.
Då den gamle Majoren såg, att alla försök
att afböja duellen numera skulle vara utan ver-
kan, gick han fram till sin son och fattade hans
hand. Sj-lfva scenen var sådan , att de öfri-
ga tillstädesvaramde icke utan deltagande kunde
betrakta den, så synnerlig dea än var. Den
gamle mannen syntes vilja påligga sig en lugna
och högtidlig nållning, men hela hans väsende
var för litet vandt att bli beherrskadt , för att )
icke alla föresatser till trots följa sin gamla na-
tur, och redan innan han kom till ord, hosta-
de han flera gånger och fick tårar i ögonen:
Min son, sade han, du går nu i en af-
fär, der utgången beror af vår Herre; kanske
då jag nästa gång fattar i din hand, är den
kall. Men lappri, min gosse, fäll inte modet för
den ovissheten, det kan också handa att du
kommer med ära ur spelet och att alltsamman
aflöper med en lätt rispa. - Hundrade gånger
såg man sådant under sista kriget, och här kan
i alla fall icke passas mer, sen saken kommit så
långt. Jag vill sjelf se på dig, Calle, hur du
reder dig, och hoppas att ingen skall neka mig
såsom far att blifva här. Och nu ber jag Gud
beskydda dig ock icke lemna mg gamla man,
som en stuabbåker, kal och kraftlös qvar, sem han.
skurit bort dig, som var min frukt och pryd-
nad. Men då det går deran, Calle, så håll
dig till venster och fånga opp huggen med din
sabel och ryck icke opp hufvudet på hästen, för att
mota dem, såsom jag en gång såg Freudenfeldt göra
och förderfva ett kreatur, som kostade honom
öfver tvåhundrade riksdaler. Och hvad jag sade
dig om Erkefart, min gosse, skall du ej lägga
på sinnet nu, ty om jag tar den stocken af
dig, så skall jag i ställe skicka dig Svalan, som
står der hemma vid hafre-koppen och är lika
fet och ändå smal om lifvet som em jungfru.
Gud väsigne dig, Calle, och gifve dig fram-
gång, jag måste nu tala ett par ord med din
motpart. - Hirvid släppte Majoren sin sons
hand, och vinkade åt Herr Roman att komma
närmare.
Min gode vän, sade han, jag har en sak
ait be er om, och det är att ni ej står Calle
precist efter lifvet, så vida ingen lifssak är i
fråga, utan allenast en liten hedersaffår vänner
emellan. Och derför när ni hugger, så måtta ej
åt bufvudet eller ansigtet, såsom ni skulle tör-
sta efter er kamrats hjertblod, utan sök armar-
na, sök armarna, min vän; de äro också lätta-
re att träffa, ty hufvudet vill hvar och en ak-
ta. Åttatroåtta såg jag Jägerström tappa en du-
ell, så flimk han var att bandtera sabeln, för in-
gen anvan orsak än den, att han i sitt raseri
sökte hufvudet. Han slogs då med Skrecken,
som hvar och en känner, och den andre tog
opp hans primhugg, tills han fick ge honom en
knoäpp tvärs öfver högra handlofven, och så var
det förbi. Jäågerström ville sedan påstå, att den
andra haft bleckhufva på hufvudet. Allt annat!
Men min goda vän, efter ni är en förståndig
man, som läst böcker och vet mycket och dess-
utom frälst mig ur Kabasoffs klor, då jag var
på vägen att tillsätta klippingen, så visa mig
den godheten att icke hugga Erkefart. Jag be-
höfver den sjelf till min hemresa, och det är i
alla fall ingen stor ära man vinner, om man sö-
ker bringa den andra på fall derigenom att man
gör hans häst viid. Trafvenhjelm skall hafva
fått sig en stiut med flat sabel för en sådan
bragd, fast han aldrig ville tillstå det. Och så
önskar jag att Gud — uh — håh — må väl-
signa er också och låta er — uh — håh —
åh den förskräckliga hostan !
Gubben hade verkligen velat önska herr Ro-
men allt godt, men fann vid detta tilifälle i ha-
stgheten ingenting, som ej skulle varit hans son
till ondo i samma mån, som det gagnat den
andra, och hana retirerade derför visligen till
besinningshostan, dragande sig under skygden
?