Och hvem kan undra öfver honom, då den ena var hans son och des andra var honom nästan lhka kär, ända sen den Kabasoffska skjutsen, då han tog gubben af pikfolket. Och derföre kan ni skiljas åt i godo nu, och ingen skall säga att ni passat. Gor ingen annan det, svarade Hr Roman, så har jag anledning att förmoda att Cornett A—sköid icke skall underlåta det, och jag får be er, mina Herrar, ge mig rum att komma ut på mötesplatsen. Den bestämdhet, hvarmed detta uttalades, afkortade alla vidare underbandlingar, och ögonbliket derpå stod hela sällskapet på ängen. Då den gamle Majoren såg, att alla försök att afböja duellen numera skulle vara utan verkan, gick han fram till sin son och fattade hans hand. Sj-lfva scenen var sådan , att de öfriga tillstädesvaramde icke utan deltagande kunde betrakta den, så synnerlig dea än var. Den gamle mannen syntes vilja påligga sig en lugna och högtidlig nållning, men hela hans väsende var för litet vandt att bli beherrskadt , för att ) icke alla föresatser till trots följa sin gamla natur, och redan innan han kom till ord, hostade han flera gånger och fick tårar i ögonen: Min son, sade han, du går nu i en affär, der utgången beror af vår Herre; kanske då jag nästa gång fattar i din hand, är den kall. Men lappri, min gosse, fäll inte modet för den ovissheten, det kan också handa att du kommer med ära ur spelet och att alltsamman aflöper med en lätt rispa. Hundrade gånger såg man sådant under sista kriget, och här kan i alla fall icke passas mer, sen saken kommit så långt. Jag vill sjelf se på dig, Calle, hur du reder dig, och hoppas att ingen skall neka mig såsom far att blifva här. Och nu ber jag Gud beskydda dig ock icke lemna mg gamla man, som en stuabbåker, kal och kraftlös qvar, sem han. skurit bort dig, som var min frukt och prydnad. Men då det går deran, Calle, så håll dig till venster och fånga opp huggen med din sabel och ryck icke opp hufvudet på hästen, för att mota dem, såsom jag en gång såg Freudenfeldt göra och förderfva ett kreatur, som kostade honom öfver tvåhundrade riksdaler. Och hvad jag sade dig om Erkefart, min gosse, skall du ej lägga på sinnet nu, ty om jag tar den stocken af dig, så skall jag i ställe skicka dig Svalan, som står der hemma vid hafre-koppen och är lika fet och ändå smal om lifvet som em jungfru. Gud väsigne dig, Calle, och gifve dig framgång, jag måste nu tala ett par ord med din motpart. Hirvid släppte Majoren sin sons hand, och vinkade åt Herr Roman att komma närmare. Min gode vän, sade han, jag har en sak ait be er om, och det är att ni ej står Calle precist efter lifvet, så vida ingen lifssak är i fråga, utan allenast en liten hedersaffår vänner emellan. Och derför när ni hugger, så måtta ej åt bufvudet eller ansigtet, såsom ni skulle törsta efter er kamrats hjertblod, utan sök armarna, sök armarna, min vän; de äro också lättare att träffa, ty hufvudet vill hvar och en akta. Åttatroåtta såg jag Jägerström tappa en duell, så flimk han var att bandtera sabeln, för ingen anvan orsak än den, att han i sitt raseri sökte hufvudet. Han slogs då med Skrecken, som hvar och en känner, och den andre tog opp hans primhugg, tills han fick ge honom en knoäpp tvärs öfver högra handlofven, och så var det förbi. Jäågerström ville sedan påstå, att den andra haft bleckhufva på hufvudet. Allt annat! Men min goda vän, efter ni är en förståndig man, som läst böcker och vet mycket och dessutom frälst mig ur Kabasoffs klor, då jag var på vägen att tillsätta klippingen, så visa mig den godheten att icke hugga Erkefart. Jag behöfver den sjelf till min hemresa, och det är i alla fall ingen stor ära man vinner, om man söker bringa den andra på fall derigenom att man gör hans häst viid. Trafvenhjelm skall hafva fått sig en stiut med flat sabel för en sådan bragd, fast han aldrig ville tillstå det. Och så önskar jag att Gud — uh — håh — må välsigna er också och låta er — uh — håh — åh den förskräckliga hostan ! Gubben hade verkligen velat önska herr Romen allt godt, men fann vid detta tilifälle i hastgheten ingenting, som ej skulle varit hans son till ondo i samma mån, som det gagnat den andra, och hana retirerade derför visligen till besinningshostan, dragande sig under skygden ?