nat oss denna öfversättning från en af Tysklands
mest frejdade theologer. Dokior Planck kan med
skäl tillerkannas mamnet af en bland Protestan-
tiska kyrkans första prydnader, och) underde
skakpingar denna församling defyratio åten er-
farit, har han varit lika högaktad af båda de
stridande partierna för sina oupphörliga bemö-
danden att till vetenskapsmän och forskare bil-
da de i läroståndet inträdande, samt genom si-
na egna forskningar i synnerhet i kyrkohistori-
en samt andra gudalärans grenar. Den lärde
förf. af den förtjenstfulla inledningen till de the-
ologiska vetenskaperna har på sin ålderdom
krönt sin verksamhet, det verk vi anmäla ,
hvaraf vi gå att lemna ett kort innehåll, som
bevisar, att författarens hjerta på dess sista år
varit lika lifvadt för sann christendom, sedlig
het och menniskolycka, som då han under sin
kraftfullare period egnat sina forskningar åt den
lärda verldens upplysning.
Förf., hvars ändamål är att gifva en bild af
de egenskaper han anser fordras till en full-
komlig religionslärare, framställer en yngling, ut-
rustad med en innerlig! gudsfruktan, en hög
bildning och ett rent nit för det goda, färdig
att ingå i predikoembetec, der, i anseende till
hans relationer, en lysande hana tycktes öppna
sig för honom. Han får veta att ett pastorat
blifvit ledigt, som ingen, i anseende till de us-
la vilkoren och invånarnes förvildade tillstånd
vill emottaga. Oförmodadt känner han i sitt
inre en kallelse att erbjuda sig åt detta forka-
stade värf och blifver dervid, efter den sorgfälli-
gaste pröfning af sina motiver och sin förmåga,
utan att röras af välmenande vänners förestäil-
ningar. Hans ståndaktighet besegrar till och
med den stora frestelsen af en honom i dessa
ögonblick erbjuden fördelaktig belägenhet, af-
passad efter hans talanger och med ljusa utsig-
ter till en glad framtid. Vid sin ankomst till
sin frivilliga landsflyktsort finner han allting
värre än det blifvit för honom förespegladt —
stället otrefligt, inkomsterna knappt tillräckliga för
det nödvändiga, det förtryckta och utarmade folket
ett rof för den högsta osediighet och ungdomen
utan all undervisning. Men med nit och ifver
tillträder han sitt dubbla kall af Prest och skol-
lärare. Tålmodigt bemöter han utbrott af grof-
het och likgiltighet, som vid hans första vis-
tande möta honom. Med mogen öfverläggning
uppgör han sin plan, att enkelt och redligt
predika, Christi Evangelium, att mitiskt vinnlägga
sig om de ungas undervisaing, att genom god -
het och mildhet vinna sina åhörares förtroende,
att använda all flit att försöka förbättra deras
jordiska belägenhet och sluteligen ej tröttna, om
också ett mångårigt arbete ej skulle visa något
lyckligt resultat. — föresatser, hvari han ännu
mera styrktes af en äldre Embetsbroders med-
delande, som :visade, huru denne sjelf i många
år ansett sin möda vara fruktlös, till dess en af
honom föranledd ädel sjelfappoffring utaf en
bland hans åhörare tillvägabragte en sensation
i Församlingen, som sluteligen, med vishet be-
gagnad, förde till en allmän moralisk förbättring
bland dess medlemmar. Styrkt deraf börjar den
unge Pastorn med ifver sin Skolsysla och får
inom ett år den glädjen, att bringa en skara
förvildade barn, hvaraf knapt något vid hans
ankomst kunde redigt läsa, till försvarliga in-
sigter i läsning, skrifoing, räkenkonst och Chris-
tendom. Svårare blifver hans kall såsom egent-
liz Rehgionslärare genom hela folkmassans lik-
gilughet och någras förklarade fiendskap: Men
sedan en anklagan mot honom, för det han ej
nog tidigt velat confirmera sina okunniga natt-
vardsbarn, ej haft någon framgång, tilltog akt-
ningen för honom i Församlingen, ett hemskt
dödsfall, hvarvid han samvetsgrant fullgjorde sin
pligt, och de förställningar han i anledning
deraf fick tillfälle att göra sina åhörare, väckte
åtminstone någon rörelse, och ett skriftermål han
höll, förmådde en af hans dittillsvarande största
afundsmän till en ädel gerning och förbättrade
tänkesätt. Stadd i knappa vilkor fann han hk-
väl sin embetsvärdighet fordra, att afslå ett
tillbud om större förtjenst genom timundervis-
ning i musiken i en adlig familj i sin Försam-
ling, med hvars tänkesätt ban ej fann anled-
ning att vara nöjd. På detta sätt framlefde
han sitt första embetsår, hvars slut förljufva-
des för honom genom en aflidandes tacksamhet
och dess hopp om en salig evighet.