nat oss denna öfversättning från en af Tysklands mest frejdade theologer. Dokior Planck kan med skäl tillerkannas mamnet af en bland Protestantiska kyrkans första prydnader, och) underde skakpingar denna församling defyratio åten erfarit, har han varit lika högaktad af båda de stridande partierna för sina oupphörliga bemödanden att till vetenskapsmän och forskare bilda de i läroståndet inträdande, samt genom sina egna forskningar i synnerhet i kyrkohistorien samt andra gudalärans grenar. Den lärde förf. af den förtjenstfulla inledningen till de theologiska vetenskaperna har på sin ålderdom krönt sin verksamhet, det verk vi anmäla , hvaraf vi gå att lemna ett kort innehåll, som bevisar, att författarens hjerta på dess sista år varit lika lifvadt för sann christendom, sedlig het och menniskolycka, som då han under sin kraftfullare period egnat sina forskningar åt den lärda verldens upplysning. Förf., hvars ändamål är att gifva en bild af de egenskaper han anser fordras till en fullkomlig religionslärare, framställer en yngling, utrustad med en innerlig! gudsfruktan, en hög bildning och ett rent nit för det goda, färdig att ingå i predikoembetec, der, i anseende till hans relationer, en lysande hana tycktes öppna sig för honom. Han får veta att ett pastorat blifvit ledigt, som ingen, i anseende till de usla vilkoren och invånarnes förvildade tillstånd vill emottaga. Oförmodadt känner han i sitt inre en kallelse att erbjuda sig åt detta forkastade värf och blifver dervid, efter den sorgfälligaste pröfning af sina motiver och sin förmåga, utan att röras af välmenande vänners förestäilningar. Hans ståndaktighet besegrar till och med den stora frestelsen af en honom i dessa ögonblick erbjuden fördelaktig belägenhet, afpassad efter hans talanger och med ljusa utsigter till en glad framtid. Vid sin ankomst till sin frivilliga landsflyktsort finner han allting värre än det blifvit för honom förespegladt — stället otrefligt, inkomsterna knappt tillräckliga för det nödvändiga, det förtryckta och utarmade folket ett rof för den högsta osediighet och ungdomen utan all undervisning. Men med nit och ifver tillträder han sitt dubbla kall af Prest och skollärare. Tålmodigt bemöter han utbrott af grofhet och likgiltighet, som vid hans första vistande möta honom. Med mogen öfverläggning uppgör han sin plan, att enkelt och redligt predika, Christi Evangelium, att mitiskt vinnlägga sig om de ungas undervisaing, att genom god het och mildhet vinna sina åhörares förtroende, att använda all flit att försöka förbättra deras jordiska belägenhet och sluteligen ej tröttna, om också ett mångårigt arbete ej skulle visa något lyckligt resultat. — föresatser, hvari han ännu mera styrktes af en äldre Embetsbroders meddelande, som :visade, huru denne sjelf i många år ansett sin möda vara fruktlös, till dess en af honom föranledd ädel sjelfappoffring utaf en bland hans åhörare tillvägabragte en sensation i Församlingen, som sluteligen, med vishet begagnad, förde till en allmän moralisk förbättring bland dess medlemmar. Styrkt deraf börjar den unge Pastorn med ifver sin Skolsysla och får inom ett år den glädjen, att bringa en skara förvildade barn, hvaraf knapt något vid hans ankomst kunde redigt läsa, till försvarliga insigter i läsning, skrifoing, räkenkonst och Christendom. Svårare blifver hans kall såsom egentliz Rehgionslärare genom hela folkmassans likgilughet och någras förklarade fiendskap: Men sedan en anklagan mot honom, för det han ej nog tidigt velat confirmera sina okunniga nattvardsbarn, ej haft någon framgång, tilltog aktningen för honom i Församlingen, ett hemskt dödsfall, hvarvid han samvetsgrant fullgjorde sin pligt, och de förställningar han i anledning deraf fick tillfälle att göra sina åhörare, väckte åtminstone någon rörelse, och ett skriftermål han höll, förmådde en af hans dittillsvarande största afundsmän till en ädel gerning och förbättrade tänkesätt. Stadd i knappa vilkor fann han hkväl sin embetsvärdighet fordra, att afslå ett tillbud om större förtjenst genom timundervisning i musiken i en adlig familj i sin Församling, med hvars tänkesätt ban ej fann anledning att vara nöjd. På detta sätt framlefde han sitt första embetsår, hvars slut förljufvades för honom genom en aflidandes tacksamhet och dess hopp om en salig evighet.