Professor Vimercati från Milano, hvilken v
genom en föregående anmälan introducerat til
allmänhetens bekantskap, lat i går höra sig p
Kongl. Theatern. Mången, som känner gui
tarrens och de med henne beslägtade instru
menternas få resurser, kunde icke vänta sig me
än en kanhända högt uppdrifven fardighet; at
man derpå äfven kunde förvärfva en hög konst-
närs-rang, anade troligen få. Icke heller erhöl
man någoa anledning dertll vid artistens fram
trädande. Han är en äldre man, hunnen til
den ståndpunkt af lifvet, då man redan vanli-
gen tager afsked från konstens offentliga uöf
ning. Derull bar han i hvardera handen en s
k. Lombardisk mandolin, ett litet instrument
af knappt 3 qvarters langd, så vidt vi veta
hitills hos oss okändt, med 6 strängar, son
guitarren, men med botten kupad, lik lutans
och med en hals af ungefär 4 åa 3 tums längd
således efter allt utseende med ännu mindre re
surser, ån den vanliga guitarren. Det hela lofvad
således Inet; så mycket mer blef det öfverraskan
de, då det höll så mycket. Ur detta obetydlig
instrument för når neml. Hr Vimerceati framkall
toner, i styrka och klang åtminstone fullkom
ligt jemförliga med harpans i dess högre octa
ver, och tillräckliga att fylla operasalongen
Dessa slags sträng-ioustrumenter hafva en brist
som de aldrig åunona ofvervinna: oförmåga:
att uthålla tonen. Herr V. låter derföre denn:
svaga sida aldrig komma i dagen, han spelai
inga långsamma tempo, eller slår han vid så
dana så fulla ackorder, att deras sawfälda klang
gifver tonen ett slags uthillighet ; hans spel ä!
i allmänhet eadast arpeggier, och han utför de
svåraste passager, skalor, både kromatiska och
diatoniska, genom hela instrumentets längd, mång-
f.ldigt sammansatta arpeggiaturer, med ett ord
alla svårigheter med en lätthet och elegans, som
ej tillåter någon märka, att de äro svårigheter,
och knappt tillåta att tro, det de göras på en
mandolin, ens fast man ser det. Vi vilja icke
söka bestämma den grad af själsnjutning vi er-
foro vid afhörandet af hans spel. Måhända skul-
le det i läogden bli enformigt, oaktadt all den
eld och själ han forstår lägga deri; men visst
är åtminstone, att vi icke hört någon artist,
hvars föredrag satt oss i sådan förvåning som
hans. Detta tyckes äfven ha varit fallet med
publikens majoritet, ty bifallet har sällan varit
så allmänt och högljudt, som denna afton. —
Huset var nära fullt, ech hade förtjent att vara
det helt och hållet.