Professor Vimercati från Milano, hvilken v genom en föregående anmälan introducerat til allmänhetens bekantskap, lat i går höra sig p Kongl. Theatern. Mången, som känner gui tarrens och de med henne beslägtade instru menternas få resurser, kunde icke vänta sig me än en kanhända högt uppdrifven fardighet; at man derpå äfven kunde förvärfva en hög konstnärs-rang, anade troligen få. Icke heller erhöl man någoa anledning dertll vid artistens fram trädande. Han är en äldre man, hunnen til den ståndpunkt af lifvet, då man redan vanligen tager afsked från konstens offentliga uöf ning. Derull bar han i hvardera handen en s k. Lombardisk mandolin, ett litet instrument af knappt 3 qvarters langd, så vidt vi veta hitills hos oss okändt, med 6 strängar, son guitarren, men med botten kupad, lik lutans och med en hals af ungefär 4 åa 3 tums längd således efter allt utseende med ännu mindre re surser, ån den vanliga guitarren. Det hela lofvad således Inet; så mycket mer blef det öfverraskan de, då det höll så mycket. Ur detta obetydlig instrument för når neml. Hr Vimerceati framkall toner, i styrka och klang åtminstone fullkom ligt jemförliga med harpans i dess högre octa ver, och tillräckliga att fylla operasalongen Dessa slags sträng-ioustrumenter hafva en brist som de aldrig åunona ofvervinna: oförmåga: att uthålla tonen. Herr V. låter derföre denn: svaga sida aldrig komma i dagen, han spelai inga långsamma tempo, eller slår han vid så dana så fulla ackorder, att deras sawfälda klang gifver tonen ett slags uthillighet ; hans spel ä! i allmänhet eadast arpeggier, och han utför de svåraste passager, skalor, både kromatiska och diatoniska, genom hela instrumentets längd, mångf.ldigt sammansatta arpeggiaturer, med ett ord alla svårigheter med en lätthet och elegans, som ej tillåter någon märka, att de äro svårigheter, och knappt tillåta att tro, det de göras på en mandolin, ens fast man ser det. Vi vilja icke söka bestämma den grad af själsnjutning vi erforo vid afhörandet af hans spel. Måhända skulle det i läogden bli enformigt, oaktadt all den eld och själ han forstår lägga deri; men visst är åtminstone, att vi icke hört någon artist, hvars föredrag satt oss i sådan förvåning som hans. Detta tyckes äfven ha varit fallet med publikens majoritet, ty bifallet har sällan varit så allmänt och högljudt, som denna afton. — Huset var nära fullt, ech hade förtjent att vara det helt och hållet.