Man bör göra Herr Stats-Ministern den rältvisan, att denna hens skrift är d-t bästa, som hiuills blifvit sagdt på den sdan. Den har likväl ett hufvudiel, nemligen att bevisningen deri rör sig kring ett helt annat ämne, än dei som var föremål för Riks Rättens öfverläggning. Kovungens rätt att prorogera Storthinget har nemligen, så vidt vi kunnat fatta de Norrska förbandlingarnes innehåll, aldrig varit underkastad någon pröfning; utan denna har endast angålt frågan, huruvida icke S:iorthingets upplösning så hastigt och utan all föregående underrättelse derom, aw Thinget kunde hinna vidtaga de nödiga åtgårderne för att ej statsmachinen måtte stadna genom utskyldernas upphörande, var ögonskenligt skadlig för riket eiler icke. Deana punkt widröres, som man finner, icke med en bokstaf i Hr Statsministerns skrift. Detta är ock naturligt. Hela den slutföljd hvartill han ledt sig, att en del af Storthinget dömt i egen sak, hade annars förfallit, emedan det är klart att denna fråga kunde pröfvas oberoende afalla Storthingets handlingar. Hade Thinget deremot endast fått så många dagar på sig, som möjligen medgifvit budgetens afgörande, så hade, om de ej begagnats, hela torten stadnat på Thinget för det resultat, att en del af samhällsbanden ovilkorligen lemnas upplösta under ett par månader; hvilket resultat nu deremot blifvit en direkt följd af Storthingets brådstörtade åtskiljande. För öfrigt är Hr Statsministerns beslut att afgå från sin plats, när han ser sig ej kunna bi behålla den utan kollisioner i åsigterna hos nationens ombud, — i fall detta beslut icke är en blott demonstration, hvilket snart kommer att visa sig — ett hedrande karaktersdrag, som bör fliugt rekommenderas till efterföljd i Sverge, emedan det utgör det enda villkoret för all verkligt konstitutionell styrelse.