Man bör göra Herr Stats-Ministern den rält-
visan, att denna hens skrift är d-t bästa, som
hiuills blifvit sagdt på den sdan. Den har
likväl ett hufvudiel, nemligen att bevisningen
deri rör sig kring ett helt annat ämne, än dei
som var föremål för Riks Rättens öfverläggning.
Kovungens rätt att prorogera Storthinget har
nemligen, så vidt vi kunnat fatta de Norrska
förbandlingarnes innehåll, aldrig varit underka-
stad någon pröfning; utan denna har endast
angålt frågan, huruvida icke S:iorthingets upp-
lösning så hastigt och utan all föregående
underrättelse derom, aw Thinget kunde hinna
vidtaga de nödiga åtgårderne för att ej stats-
machinen måtte stadna genom utskyldernas
upphörande, var ögonskenligt skadlig för ri-
ket eiler icke. Deana punkt widröres, som
man finner, icke med en bokstaf i Hr Statsmi-
nisterns skrift. Detta är ock naturligt. Hela
den slutföljd hvartill han ledt sig, att en del af
Storthinget dömt i egen sak, hade annars förfal-
lit, emedan det är klart att denna fråga kunde
pröfvas oberoende afalla Storthingets handlingar.
Hade Thinget deremot endast fått så många da-
gar på sig, som möjligen medgifvit budgetens
afgörande, så hade, om de ej begagnats, hela
torten stadnat på Thinget för det resultat, att
en del af samhällsbanden ovilkorligen lemnas
upplösta under ett par månader; hvilket resultat
nu deremot blifvit en direkt följd af Storthingets
brådstörtade åtskiljande.
För öfrigt är Hr Statsministerns beslut att af-
gå från sin plats, när han ser sig ej kunna bi
behålla den utan kollisioner i åsigterna hos na-
tionens ombud, — i fall detta beslut icke är
en blott demonstration, hvilket snart kommer
att visa sig — ett hedrande karaktersdrag, som
bör fliugt rekommenderas till efterföljd i Sverge,
emedan det utgör det enda villkoret för all
verkligt konstitutionell styrelse.