Bellman; men hans härmningar, hans berättelser
forjagade skrynklorna från den mulnaste panna.
Haärmningarne voro frappanta, oftast komiska,
men alltid utan elakhet eller skadeglädje, alltid
så oförargerligt humoristiska, att den härmade
sjelf måste skratta lika innerligt som någon an-
nan. Det var med dem, som med berättelser-
na: man, njöt lika mycket af dem den hundra-
de gången, som af den första; de voro alltid nya,
aldrig utanlexor; det berodde på ögonblic-
kets stämning, på sällskapets beskaffenhet och
lynne, om det skulle, bli farce, komedi, .melo -
dram eller något annat. De voro rörliga taflor,
de voro verklig konst.
Då en man med dylika gålvor tillika var en
för sällskapslifvet bildad, vettig, vänskaplig,
omgängsam man, var sjelfva äran och redlighe-
ten, egde utmärkta kunskaper och duglighet,
sökte sitt nöje uti att vara förbindhg och ange-
näm — är det då underligt, om han var mera
eftersökt och firad, ån någon omgängesmenmska
i sednare tider varit? att hans bortgång lem-
nar en lucka i sällskapskretsarna, som är svår
att fylla? Han foljde snart efter sin intimaste
vän, Major Kjellin. Denne anspråkslöse, redli-
ge och i sitt yrke ovanhygt skicklige man var
mera klassiskt bildad än Raab. Han slöt sig
med den innerligaste hängifvenhet till den yn-
gre, lefnadsgladare, med mera framlysande ta-
langer utrustade kamraten, pjot utan afund af
hans framgång, gladde sig, då denne firades,
såsom hade det vederfarits honom sjelf, försva-
rade honom med större ifver än han skulle haf-
va försvarat sig sjelf. Också vedergällde Raab
honom i fullt mått hans tiigifvenhet och visa-
de honom den ömmaste omvårdnad under hans
långa kroppsliga lidande. Kjellin bortgick nog
tidigt, för att slippa se sin väns, hvilket begyn-
te omkring den tid, då K. dog.
Ins. känner icke, huru vida man på Kapt.
Raabs gralsten får sätta, hvad på Johannis kyr-
kogård läses i gyllene bokstäfver bland Gen.
Burenstams egenskaper, att han åtnjöt höga
öfverhetens nåd.? Det enda, Ins. med visshet
vet, är att R. förtjenat det. Han var, såsom
nämndt är, en skicklig embetsman. Han hade
mod — icke öfversittaremodet, som man tyg-
värr ofta ser och hörer, utan det lugna fasta
mod, som skulle hafva gjort det mindre rådligt
att verkligen komma hans hederskänsla för nåra.
Han hade dessutom politiskt mod och skulle
hafva varit högst ömtålig för hvarje försök att
beveka honom att tänka eller tala efter regle-
mente och ordres. Såsom representant vil:e
han icke försöka att genom tal inverka på ären-
dernas gång — säkerligen kände han icke hos
sig nog förmåga att tala, och han ville icke va-
ra meddelmåttig; — men hans sjelfständighet i
tänkesätt böjdes icke af någon ting.