Bellman; men hans härmningar, hans berättelser forjagade skrynklorna från den mulnaste panna. Haärmningarne voro frappanta, oftast komiska, men alltid utan elakhet eller skadeglädje, alltid så oförargerligt humoristiska, att den härmade sjelf måste skratta lika innerligt som någon annan. Det var med dem, som med berättelserna: man, njöt lika mycket af dem den hundrade gången, som af den första; de voro alltid nya, aldrig utanlexor; det berodde på ögonblickets stämning, på sällskapets beskaffenhet och lynne, om det skulle, bli farce, komedi, .melo dram eller något annat. De voro rörliga taflor, de voro verklig konst. Då en man med dylika gålvor tillika var en för sällskapslifvet bildad, vettig, vänskaplig, omgängsam man, var sjelfva äran och redligheten, egde utmärkta kunskaper och duglighet, sökte sitt nöje uti att vara förbindhg och angenäm — är det då underligt, om han var mera eftersökt och firad, ån någon omgängesmenmska i sednare tider varit? att hans bortgång lemnar en lucka i sällskapskretsarna, som är svår att fylla? Han foljde snart efter sin intimaste vän, Major Kjellin. Denne anspråkslöse, redlige och i sitt yrke ovanhygt skicklige man var mera klassiskt bildad än Raab. Han slöt sig med den innerligaste hängifvenhet till den yngre, lefnadsgladare, med mera framlysande talanger utrustade kamraten, pjot utan afund af hans framgång, gladde sig, då denne firades, såsom hade det vederfarits honom sjelf, försvarade honom med större ifver än han skulle hafva försvarat sig sjelf. Också vedergällde Raab honom i fullt mått hans tiigifvenhet och visade honom den ömmaste omvårdnad under hans långa kroppsliga lidande. Kjellin bortgick nog tidigt, för att slippa se sin väns, hvilket begynte omkring den tid, då K. dog. Ins. känner icke, huru vida man på Kapt. Raabs gralsten får sätta, hvad på Johannis kyrkogård läses i gyllene bokstäfver bland Gen. Burenstams egenskaper, att han åtnjöt höga öfverhetens nåd.? Det enda, Ins. med visshet vet, är att R. förtjenat det. Han var, såsom nämndt är, en skicklig embetsman. Han hade mod — icke öfversittaremodet, som man tygvärr ofta ser och hörer, utan det lugna fasta mod, som skulle hafva gjort det mindre rådligt att verkligen komma hans hederskänsla för nåra. Han hade dessutom politiskt mod och skulle hafva varit högst ömtålig för hvarje försök att beveka honom att tänka eller tala efter reglemente och ordres. Såsom representant vil:e han icke försöka att genom tal inverka på ärendernas gång — säkerligen kände han icke hos sig nog förmåga att tala, och han ville icke vara meddelmåttig; — men hans sjelfständighet i tänkesätt böjdes icke af någon ting.