ommarn har flytt, fåglarne hafva tystnat, och
af blommorne äro endast de qvar, hvilka erinra
om att skrynkor infunnit sig på naturens nyss så
vackra anlete.
väldet här på jorden till tveskiftes, hafva gjort
Naturen och Konsten, som tagit
sitt Rectors-ombytes; naturen lemnar åter för en
tid sin höga rang åt sin embetsbroder, konsten —
måtte denne senare förvalta sitt embete så väl
som den förre förvaltat sitt!
Endrägtigare Samkonungar än Naturen och
Konsten funnos väl aldrig. Långt ifrån att kifvas
om väldet bemöda de sig att ge efter för hvarandra,
och i allt följa samma styrelse-system; och der-
före sitta de trygga på thronen. Visserligen för-
märkas någon gång revolutionära rörelser inom
konstens rike, men dessa stillas snart, och riket
vinner blott genom dem mera fasthet, mera styrka.
Väl finner man i konstens stat en aristokrati, som
tror sig vara buren att der ensam stifta lagar —
man ser en pöbel, som gerna vill afskudda sig
alla lagar; men föga förmå dessa partier, ty de
vilja icke det goda, och det goda skall dock till
slut segra.
Det är med fast öfvertygelse härom som vi
åter inträda i utöfningen af Fiskals-Embetet inom
konstens jurisdiktion. Vi ämna nu, lika litet som
förr, låta imponera på oss af den aristokrati, om
hvilken vi nyss nämnde, och ej heller lyssna till
skränet från den som i en
bachantisk yrsel ropar sitt evohe, utan att tänka
profanum vulgus,
hvarför den ropar så.
Den som åtagit sig det svåra Konstdomare-
kallet, borde, likt medeltidens Riddare, strida med
fäldt hjelmgaller — han borde se, men icke kunna
ses). För honom är det mer än för någon annan
nödigt att bepansra sig med tålamod, och att icke
låta jaga sig ur striden af förfäran för de många
lansar, hvilka rigtas mot honom. På sådant bör
han, då han beger sig till strids, vara beredd, och
förmår ej den sak, hvars Riddare han är, inge
honom nog mod att trotsa fienderne, vore deras
antal än aldrig så stort — gånge han då ur stri-
den. För sig enskildt har en Kritikus föga att
vinna; alla klena Författare, Komponister, Skå-
despelare och andra Artister måste vara hans na-
turliga fiender; ja detta är äfven nästan fallet med
de goda Författarne, Komponisterne och Artisterne,
ty om Recensenten blott en gång ser sig uppfor-
drad att åt dem tillreda ett uns tadel, glömmas
genast de centner beröm, som förut kommit dem
) I Hamburg har redan i flere år utgifvits en Mu-
sikalisk Tidning (der Freyschitz) med hvilken detta
är förhållandet. Man bäfvar för dess domar, som
Venetianaren för Sbirrerne. Professor Liljeblad iz
Upsala föreslog en gång, då en fest för en Kong