ommarn har flytt, fåglarne hafva tystnat, och af blommorne äro endast de qvar, hvilka erinra om att skrynkor infunnit sig på naturens nyss så vackra anlete. väldet här på jorden till tveskiftes, hafva gjort Naturen och Konsten, som tagit sitt Rectors-ombytes; naturen lemnar åter för en tid sin höga rang åt sin embetsbroder, konsten — måtte denne senare förvalta sitt embete så väl som den förre förvaltat sitt! Endrägtigare Samkonungar än Naturen och Konsten funnos väl aldrig. Långt ifrån att kifvas om väldet bemöda de sig att ge efter för hvarandra, och i allt följa samma styrelse-system; och derföre sitta de trygga på thronen. Visserligen förmärkas någon gång revolutionära rörelser inom konstens rike, men dessa stillas snart, och riket vinner blott genom dem mera fasthet, mera styrka. Väl finner man i konstens stat en aristokrati, som tror sig vara buren att der ensam stifta lagar — man ser en pöbel, som gerna vill afskudda sig alla lagar; men föga förmå dessa partier, ty de vilja icke det goda, och det goda skall dock till slut segra. Det är med fast öfvertygelse härom som vi åter inträda i utöfningen af Fiskals-Embetet inom konstens jurisdiktion. Vi ämna nu, lika litet som förr, låta imponera på oss af den aristokrati, om hvilken vi nyss nämnde, och ej heller lyssna till skränet från den som i en bachantisk yrsel ropar sitt evohe, utan att tänka profanum vulgus, hvarför den ropar så. Den som åtagit sig det svåra Konstdomarekallet, borde, likt medeltidens Riddare, strida med fäldt hjelmgaller — han borde se, men icke kunna ses). För honom är det mer än för någon annan nödigt att bepansra sig med tålamod, och att icke låta jaga sig ur striden af förfäran för de många lansar, hvilka rigtas mot honom. På sådant bör han, då han beger sig till strids, vara beredd, och förmår ej den sak, hvars Riddare han är, inge honom nog mod att trotsa fienderne, vore deras antal än aldrig så stort — gånge han då ur striden. För sig enskildt har en Kritikus föga att vinna; alla klena Författare, Komponister, Skådespelare och andra Artister måste vara hans naturliga fiender; ja detta är äfven nästan fallet med de goda Författarne, Komponisterne och Artisterne, ty om Recensenten blott en gång ser sig uppfordrad att åt dem tillreda ett uns tadel, glömmas genast de centner beröm, som förut kommit dem ) I Hamburg har redan i flere år utgifvits en Musikalisk Tidning (der Freyschitz) med hvilken detta är förhållandet. Man bäfvar för dess domar, som Venetianaren för Sbirrerne. Professor Liljeblad iz Upsala föreslog en gång, då en fest för en Kong