garnes afsigter, och begärde af honom ett bestämdt svar, hvilket de väntade, för att derefter antingen fortfara med sitt förehafvande eller afstå denfrån. He Guizot svarade utan tvekan: Såg dem, som skickat eder, att Frankrike begick ett stort poliiskt brott 1823; att det är skyldigt Spanien en fullkomlig och offentlig uprättelse, och att deuna upprättelse skall blitva gifven. Ett så öppet och tullstäadigt svarl. uppfylide de Spanska flyktingarne med glädje, och de började med verksamhet angripa saken å sin sida. Sällskapet: Aide-toi, et le ciel taidera bildade en Spansk komit, sammanusatt af några dess mediemmar, för att medverka till Spaniens revolutionerande. Komitden bestod af Garnier-Pages, Arago, I.oewe-Weimars, Marchais, Gauja. Afven jag hörde till densamma. Vårt första göromål blef, att vid Pyrendgerna formera en liten armee af frivillige, som under anförande af en Spansk liberal hefälhafvare skulle intränga i Spanien, och hvars infall der skulle blifva signalen till resning bland patrioterne. Vi utskickade subskriptionslistor i alla proviaser, och fingo ansenliga summor i Paris. De fleste af ministrarne suhskriberade, och jag har i mitt förvar en lång och kuriös hsta på nama, hvilkas innehafvare måhanda ru skulle förvånas at se sig figurera på ett så revolu:ionärt dokument. Herr Bertin de Vaux, utgifvare och egare af Journal des Debats, står der i sällskap med Rambuteau, Lefebvre, Gautier, Berenger m. fl. Sjelfve Casimir Perier, som då var minister, autoriserade sin åldste son att ingå i Spanska komitdten. Herr Guizot understödde, mer än någon annan, vår plan att samla en liten trupp vid gränsen, sammansatt af rekryter, väcfvade i Paris. — Dagligen lemnaade han till vår disposition platser i postvaguarne för dessa rekryter, hvilka snabbt transporterades till Bayonne och Perpizsnan. Enligt Herr Guizots befallning uifårdades pass från polisprefekturen, och lemuades åt Fransyska, Tyska och Italienska volontärer, som marckerade i afdelningar af 30, 100 och 200 man, med flygande fanor och klingande spel, och behandlades öfverallt på vägen såsom ordentliga miliärkorpser, hvilka gingo att revolutionera halfön. Dessa korpser kommeaderades af Borso di Camimati, Charrier, Barcraco, Rouy, Cesarini m. fl. Men revolutionsfebern räckte icke länge i Palais Royal. Den främminde diplomatien plandade sig snart i spelet, och framkom med propvsitioner om förbund och fred. Man anmärkte at de ryktbara traktaterna af d. 20 November 1815 ånuu voro Europas statsrätt; att monarkerne i dem förbundit sig att upprätthålla Bourbonerne på Fransyska thronen, och ömsesidigt garanterat hvarandra inot hvarje revolution i Frankrike; att då Ludvig Filip sjelf var Bourbon, behöfde de, i fall de så ville, icke se någon kräskning af traktater eller casus belli i hans uppstigande på thronen, mot vilkor att han skulle söka qväfva den demokratiska andan, och gifva Europa samma garantier mot revolutionen, som Bourbonerne af den aldre grenen gifvit. Herr Talleyrands afsändande såsom plenipoteatiär till konferensen i London var svaret på diplomatiens framställningar. Från deana stunden glömdes den lysande visionen ar en krona på halfön. Spanien, Italien och Polen, som blitvit äggade eller åtminstone under. hand uppmuntrade till revolt, lemnades i sticket. sen det var nödvändigt, att ännu någon: tid maskera detta nya spel. Innan man lät maskenshelt och hållet falla, användes derföre åtskillisa manövrer, och jag skal! anföra ett faktum, såm ensamt är till:äckligt att karakterisera regeringens politik. Bland de Spanska flyktingarna fanns en man, som genom den popularitet, hvilken så förtjent fästade sig vid hans namn, utpekades såsom den tjenligaste person ati stå i spetsen för den revolutionära rörelsen i Spanien; och denne man var geaeral Mina. Liksom de andea af hans landsmän hade han begifrvit sig från Londoa till Paris, der han, genast efter sin ankomst, FN FE I I OA san AA