garnes afsigter, och begärde af honom ett be-
stämdt svar, hvilket de väntade, för att deref-
ter antingen fortfara med sitt förehafvande eller
afstå denfrån. He Guizot svarade utan tvekan:
Såg dem, som skickat eder, att Frankrike be-
gick ett stort poliiskt brott 1823; att det är
skyldigt Spanien en fullkomlig och offentlig up-
rättelse, och att deuna upprättelse skall blitva
gifven. Ett så öppet och tullstäadigt svarl.
uppfylide de Spanska flyktingarne med glädje,
och de började med verksamhet angripa saken
å sin sida. Sällskapet: Aide-toi, et le ciel
taidera bildade en Spansk komit, sammanu-
satt af några dess mediemmar, för att medverka
till Spaniens revolutionerande. Komitden bestod
af Garnier-Pages, Arago, I.oewe-Weimars, Mar-
chais, Gauja. Afven jag hörde till densamma.
Vårt första göromål blef, att vid Pyrendgerna
formera en liten armee af frivillige, som under
anförande af en Spansk liberal hefälhafvare skul-
le intränga i Spanien, och hvars infall der
skulle blifva signalen till resning bland patrio-
terne. Vi utskickade subskriptionslistor i alla
proviaser, och fingo ansenliga summor i Paris.
De fleste af ministrarne suhskriberade, och jag
har i mitt förvar en lång och kuriös hsta på
nama, hvilkas innehafvare måhanda ru skulle
förvånas at se sig figurera på ett så revolu:io-
närt dokument. Herr Bertin de Vaux, utgifva-
re och egare af Journal des Debats, står der
i sällskap med Rambuteau, Lefebvre, Gautier,
Berenger m. fl. Sjelfve Casimir Perier, som då
var minister, autoriserade sin åldste son att in-
gå i Spanska komitdten. Herr Guizot understöd-
de, mer än någon annan, vår plan att samla en
liten trupp vid gränsen, sammansatt af rekry-
ter, väcfvade i Paris. — Dagligen lemnaade han
till vår disposition platser i postvaguarne för
dessa rekryter, hvilka snabbt transporterades till
Bayonne och Perpizsnan. Enligt Herr Guizots
befallning uifårdades pass från polisprefekturen,
och lemuades åt Fransyska, Tyska och Italien-
ska volontärer, som marckerade i afdelningar af
30, 100 och 200 man, med flygande fanor och
klingande spel, och behandlades öfverallt på
vägen såsom ordentliga miliärkorpser, hvilka
gingo att revolutionera halfön. Dessa korpser
kommeaderades af Borso di Camimati, Charrier,
Barcraco, Rouy, Cesarini m. fl.
Men revolutionsfebern räckte icke länge i Pa-
lais Royal. Den främminde diplomatien plan-
dade sig snart i spelet, och framkom med pro-
pvsitioner om förbund och fred.
Man anmärkte at de ryktbara traktaterna af
d. 20 November 1815 ånuu voro Europas stats-
rätt; att monarkerne i dem förbundit sig att
upprätthålla Bourbonerne på Fransyska thronen,
och ömsesidigt garanterat hvarandra inot hvarje re-
volution i Frankrike; att då Ludvig Filip sjelf var
Bourbon, behöfde de, i fall de så ville, icke se
någon kräskning af traktater eller casus belli i
hans uppstigande på thronen, mot vilkor att
han skulle söka qväfva den demokratiska an-
dan, och gifva Europa samma garantier mot re-
volutionen, som Bourbonerne af den aldre gre-
nen gifvit. Herr Talleyrands afsändande såsom
plenipoteatiär till konferensen i London var
svaret på diplomatiens framställningar.
Från deana stunden glömdes den lysande vi-
sionen ar en krona på halfön. Spanien, Italien
och Polen, som blitvit äggade eller åtminstone
under. hand uppmuntrade till revolt, lemnades
i sticket. sen det var nödvändigt, att ännu
någon: tid maskera detta nya spel. Innan man
lät maskenshelt och hållet falla, användes der-
före åtskillisa manövrer, och jag skal! anföra ett
faktum, såm ensamt är till:äckligt att karakteri-
sera regeringens politik.
Bland de Spanska flyktingarna fanns en man,
som genom den popularitet, hvilken så förtjent
fästade sig vid hans namn, utpekades såsom den
tjenligaste person ati stå i spetsen för den re-
volutionära rörelsen i Spanien; och denne man
var geaeral Mina. Liksom de andea af hans
landsmän hade han begifrvit sig från Londoa
till Paris, der han, genast efter sin ankomst,
FN FE I I OA
san AA