MM GLUUVIUL VI LGIT UUAA GT al SANTI, HU Ivrlallltud olägenheter, anse vi oss göra konstitutionen en tjenst i den enda mening, hvari den förtjenar den ringaste vördnad från vår sida. Reformvännerne äro långt ifrån att hafva mnågot emot olikhet i förmögenhet; tvertom ause de den såsom en nödvändig följd af saker, hvilka äro så ädla och nyttiga, att sjelfva samhället och hela mensklighetens lycka hvila på dem — en följd af de lagar, ur hvilka egendoms uppkomst och tillvext härledes. — För att nationernas välstånd skall stiga, måste motiver för förvärfvande existera. Mena dessa motiver anslå mera på somliga menniskor, mindre på somliga, och alls icke på somliga. Sålunda måste finnas olika grader af förvärfvande; och detta är grunden till all oiikhet i förmögenhet. Och driften dertill kan icke hämmas (i fall det vore önskligt stt hämma den,) utan att tillika hämma förvärfvandet och alla de fördelar, som deraf härflyta. Men vi lemna åsido det skälet, at wi ej kunna få andra för oss i högsta grad vigtiga ting, utan att tillka med dem få ohbkhat i förmögenhet såsom i sig sjelf nyttig, såsom orsaken till de herrligasce verkningar. För att hafva män af hög själsbildning, måste vi hafva män, som kommendera sin tid och icke nödgas att helt och hållet eller till någon del använda den för sitt uppehälle, med andra ord, vi måste hafva mån af en oberoende förmögenhet. Och på det vi må ega denna fördel i tillräcklig grad, måste de icke vara fåtaliga; de måste icke utgöra blot en obetydlig del af folkmassan.) Hvarhelst blott få finnas, som äro i sådana omständigheter, att de kunna egna sig åt intellektuella sysselsättningar, der finnes ej tillräcklig strmulus. En allmänhet, som förmår värdera skicklighet i dylikt, måste finnas nog tarik att gifva vigt åt sin aktning, innan en bevekelsegrund kan uppstå, stark nog att låcka något betydligare antal menniskor ait underkasta sig det långa och mödosamma besväret att förvärfva kunskaper. I Utom detta första och högvigtiga ändamål, ficnes ett aanat: det måste äfven nödvändigt ges en m-nniskoklass, som äger ledighet att odla lifvets förfinaae njutuingar. Detta kan man ej vänta af menuiskor, som äro upptaguaa af brödbekymmer. Et samhälle, bestående af dylika menniskor, måste nödvändigt vara sått och ohyfsadt och hafva en benägenhet att alt mer och mer blifva det; äfven smaken för snygghet och trefnad skulle försvinna i ett dyhkt samhälle. Men de arbetande klasserna äro böjda för härmning af sådana, som stå öfver dem i välmåga; och då de se förfining och vällefnad, förmå de fullkomligt märka deras företräde framför det grofva och ohyfsade; de förfinas genom härmning, och det är af ofanilig vigt att 1 hvarje samhälle hafva för ögonen ett mönster, en måttstock för uppförandet, ja till och med för husliga beqvämligheter att härma — om icke i materialernas dyrbarhet, åtminstone i sammansättningen och I formernas smakfulihet. Ingenuas didicisse fideliter artes Emollit mores nec sinit esse feros. Att vara förtrogen med lifvets förfining, med det enkla, okonstlade, sanna, är redanett slags steg på dygdens stråt. Men då vi sålunda erkänna värdet af olikhet i förmögenhet, måste vi säga ett ord till förekommande af ett vanhgt, men grvoft misstag. Det är de naturliga, icke de onaturliga olikheI terna i förmögenhet, på hvilka detta ogynnande omdöme kan lämpas. Med de naturliga ojemnheterna i förmögenhet mena vi sådana, som äro resultatet af de naturliga lagarna för förvärfvande, icke sådana, som härflyta af konstlade band på de naturliga lagarna för egendoms fördelning t. ex. alt en man icke får lemna sin förmögenhet till hvem han vill, eller att den icke skall ga i lika delning emellan dem, hvilkas, slägtskap till honom är hka nära. De olikheter, som härflyta af denna källa, äro obilliga och skadliga i alla afseenden, hindra de hälsosamma verkningarna af de på okonstlad väg tillkomna olikheter oeh verka i öfrigt såsom en sjukdom i samhällskroppen. Några betraktelser skola ådagalägga detta; och det är en sanning, som förtjenar vårt djupasie: bebjertande. Första verkan af dessa konstgjorda onaturliga olikheter är att sammanfösa några få ofantliga fortuner, som utgöra en fåtalig klass för sig sjelfva. Vi behöfva blott tänka oss de personers ställning. hos hvilka dessa massor af eoen