Rn
TANKAR OM ARISTOKRATIEN.
Eu Engelsk tidskrift, London Review, har
en ganska läsvärd artikel om Aristokrati; och
denna innehåller satser och observationer, hvil-
ka icke blott äro lämpliga till England och dess
aristokratiska element, hvarföre Vi ansett upp-
satsen värd att göras tillgänglig äfven för våra
läsare. Hvad den innehåller, som kan gälla om
den Engelska aristokratien ensam, vilja vi sam-
mandraga, så snart det icke är af serskild märk-
värdighet för kännedomen af det landets aristo-
krati. I åtskilliga af förf:s åsigter kunna vi
icke instämma, och dem skola vi antingen ute-
lemna, eller med avmärkningar beledsaga. Vå-
ra konservative medbröder skola icke kalla det-
ta en oärlig partiskhet, då den upplysning lem-
nas dem, att denna olikhet mellan förf:s och
vårt omdöme just består deri, att han är allt
för stark materialist och utilitarius? i de ting,
der menniskans känsla och skönhetssinne böra
herska. — Det är således ingen ting sådant, vi
uteslutit, som kunde gifva bemälte våra med-
bröder något vatten på deras qvarn, utan
tvertom.
Aristokratiens försvarare (så begynuer upp-
satsen) göra all sin flit, för att förblanda olik-
heten i förmögenhet med aristokratiska privile-
ger; och delta deras förfarande är ganska na-
turligt, ty skenbarheten i alla deras sofismer
hemtas från detta knep. Nödgades de tala om
aristokratiska privilegier med sanning, sådana
de äro — eller den magt, som en viss fåtalig klass
e3e3 att göra med det öfriga samhället, hvad
dem behagar — skulle de mötas af den harm
och det förakt, hvilka ett så oförskämdt och
så fiendtligt språk fortjenar. - Men så länge de
få nyttja sin tveklufna tunga och tala om olik-
bet i förmögenhet och aristokratiska privilegier
såsom identiska, så länge kunna de skylldra
med fördelarna af olikhet i förmögenhet och,
genom ett taskspeleri med ord, plottra på oss
dem såsom fördelar af aristokratien.
Detta är den method, som alltid användes,
då en dålig. sak skall försvaras: lofsången of-
ver någon annan sak, som är god, öfverflyttas
illistigt på den dåliga saken. — När afsigten är
alt försvara en onyttig och orimligt kostsam ec-
klesiastikstat, då skall man alltid finna, att
religionens lof öfverflyttas derpå. De båda tan-
karna — religion i all dess höghet, och ett
kyrkoväsende., ehuru förkastligt — sammanröras
genom illpariga ordvändningar och bindas till-
hopa, att vanliga förståndskrafter med svårighet
förmå skilja dem. Så snart denna id associ-
ation hunnit tämligen allmänt antagas, kunna
de andlige sofisterne framgå med beqvämlighet
på sin bana. De behöfva då blott skrika och
utösa skällsord: Föraktliga varelser! Viljen J
förstöra religionen ? eller i fall fråga är om Ir-.
land: roraktliga menniskor! Viljen I förstö-
ra protestantismen? Och likväl är vid alltsam-
mans ingen fråga hvarken om religion eller pro-
testantism, utan blott om en kyrko-indelning,
som är fientlig mot båda.
Låtom oss hemta ett annat exempel från
missbruk i styrelsen.) De, som vilja bibehålla
orsakerna till det skadliga, söka sammanblanda
dem med orsakerna till det goda; och i det de
betrakta dem i massa, lämpa de På det skadli-
gas orsaker loford, som tillkomma det godas
) Man vet, att Engelsmännen kalla styrelse
(government) allt, som reglerar samhällets an-
gelägenheter, och således ej blött verkställan-
de makten, utan äfven domare- och lagstifta