(Insändt.)
Något om Kollekt- och Siamboksmedel
Det allmänva medlidandet påkallas ofta a
församlingar, som ärna nybygga eller reparer:
sma kyrkor. — Rättmätiga äro merendels de
ras anspråk på kollekt- och stamboksmedel, e
buru man måste erkänna, att missbruk äfver
härutinnan förekomma. — Det är likväl iek
om billigheten af dylika samimanskott. här ä
fråga, utan om dessa medels fördelning. Grund:
orsaken till regenternas bifall, att öfver hel
riket söka en sådan hjelp, var visserligen at
de mindre ben:edlade skulle erhålla lindring
och icke, såsom nu för tiden stundom hände
vid dylika företag, nödgas gå ifrån gård oci
grund. Då likväl numera vid dessa medels ut
delning fattiga och rika erhålla hka andelar
proportion efter hvars och ens byggnadsskyl
dighet, så tyckes eit sådant förhållande var:
stridande emot rättvisa och billighet. Att jaj
må anföra ett aexempel, så blef for några å
sedan en kyrka inom det stift der jag är boende
uppbygd af en församling, hvarest en Grefv
och Hof-Marskalk samt ett Bergsråd, som hvar
dera anses ega öfver en half nullion Riksdaler
hade bruk och flera hemman. Dessa herra
höllo visst tillgodo sin ande af de till försam-
lipgen insamlade kollekt- och stiamboksmede
och voro den gången nog mäktiga allmose-
hjon. Sådana exempel gifvas i öfverflöd oci
derlöre synes det billigt, att de fattige, uch en
dast de, borde komna i fråga vid sådana me-
dels utdelning. Kunde icke, till exempel, inom
hvarje kyrkobyggande församling mnedsättas er
Komitce, hvilken klassificerade dem , som til
medlens åtnjutande borde blifva berättigade, u-
ti trenne afdelningar: behöfvande, mera behöt-
vande och mest behöfvande. Då nu medier
blifvit 1nsamlade, vore lätt att emellan dem gö-
ra en fördelning, så att hvar och en finge mnå-
gorlunda bjelp. Manne ej sedermera månger
fattig skulle med mera glädje och förnöjelse :
den nya eller föryngrade helgedomen sjunga der
Eviges lof? Medlidsam.