grande strider mot den tidens Zeloter, sådana, som ville inskränka hoppet om saligheten blott till Lutherska Kyrkan, och sätta symboliska böckerna i lika bredd med Skriften. Hans resor i Holland, Frankrike och England, och den bekantskap han gjort med dessa länders framsteg i bildning och smak, satte honom i stånd att efter återkomsten till sin fosterbygd, der han snart uppsteg till Kyrkans förnämsta poster, gifva en friare anda åt Theologiens vetenskap, befria religionslärans framställning från de Scholastiska bojorna och göra predikosättet fattligare, mera talande till förstånd och hjerta, och nera smakfullt. Men Pontoppidan uppoffrade aldrig andan för formen. Han var af själ och hjerta tillgifven den Bibliska Christendomen, hans kärlek derför uttryckte sig i alla hans handlingar, och hans sista ord, då en hastig död öfverraskade honom vid sitt skrifbord, var: helsa mipa vänner, att jag dör i tron på Guds Son. Ait af en sådan man ej något medelmåitigt kan väntas i predikoväg, är natnrligt, och detta känner också hvarje läsare, som är bekant med bans förut i Sverige öfversatta, och med så mycket bifall på sin tid mottagna arbeten, hans Trons Spegel, hans Cateches och hans Collegium Pastorale Practicum. Hans utkast till Predikningarna äro logiskt hestämda, klara, korta och ofia af en fiappant genialitet. Hans stil är manlig, energisk, klar och så städad, att äfven nyare tiders förfinade smak skall föga dervid hafva att påminna, om också en och annan liknelse, hvilka Förf. annars förstått med mycken sinnrikhet använda, skulle förefalla något urmodig. Under sitt vistande i England, och den förtroliga bekantskap han derstädes fått tillfälle ait göra med den Engelska Theologiska litteraturen, hade Pontoppidan i synnerhet fattat tycke för Tillotsson, den han också i sin Menoza berömmer för dess makalösa soliditet och såsom den, på hvars grand många blifvit uppbyggda till en Apostolisk och Evangelisk Christendom. Detta mönster, hvars torrhet Pontoppidan likväl lyckligt vetat undvika, har tjenat honom till föresyn vid sitt ordnande af dogmatikens förhållande till det moraliska. Troslärorna äro bestämdt och redigt uppställda; men alldeles icke isolerade, utan beständigt åtföljda af anvisningar och uppmaningar till en praktisk Christendom, — ÖOfversättningen af Jetta arbete är äfven vårdad.