grande strider mot den tidens Zeloter, sådana,
som ville inskränka hoppet om saligheten blott
till Lutherska Kyrkan, och sätta symboliska
böckerna i lika bredd med Skriften. Hans re-
sor i Holland, Frankrike och England, och den
bekantskap han gjort med dessa länders fram-
steg i bildning och smak, satte honom i stånd
att efter återkomsten till sin fosterbygd, der han
snart uppsteg till Kyrkans förnämsta poster,
gifva en friare anda åt Theologiens vetenskap,
befria religionslärans framställning från de Scho-
lastiska bojorna och göra predikosättet fattligare,
mera talande till förstånd och hjerta, och nera
smakfullt. Men Pontoppidan uppoffrade aldrig
andan för formen. Han var af själ och hjerta
tillgifven den Bibliska Christendomen, hans kär-
lek derför uttryckte sig i alla hans handlingar,
och hans sista ord, då en hastig död öfverra-
skade honom vid sitt skrifbord, var: helsa mi-
pa vänner, att jag dör i tron på Guds Son.
Ait af en sådan man ej något medelmåitigt kan
väntas i predikoväg, är natnrligt, och detta kän-
ner också hvarje läsare, som är bekant med
bans förut i Sverige öfversatta, och med så
mycket bifall på sin tid mottagna arbeten, hans
Trons Spegel, hans Cateches och hans Collegi-
um Pastorale Practicum. Hans utkast till Pre-
dikningarna äro logiskt hestämda, klara, korta
och ofia af en fiappant genialitet. Hans stil är
manlig, energisk, klar och så städad, att äfven
nyare tiders förfinade smak skall föga dervid
hafva att påminna, om också en och annan lik-
nelse, hvilka Förf. annars förstått med mycken
sinnrikhet använda, skulle förefalla något urmo-
dig. Under sitt vistande i England, och den
förtroliga bekantskap han derstädes fått tillfälle
ait göra med den Engelska Theologiska littera-
turen, hade Pontoppidan i synnerhet fattat tyc-
ke för Tillotsson, den han också i sin Menoza
berömmer för dess makalösa soliditet och såsom
den, på hvars grand många blifvit uppbyggda
till en Apostolisk och Evangelisk Christendom.
Detta mönster, hvars torrhet Pontoppidan lik-
väl lyckligt vetat undvika, har tjenat honom till
föresyn vid sitt ordnande af dogmatikens för-
hållande till det moraliska. Troslärorna äro be-
stämdt och redigt uppställda; men alldeles icke
isolerade, utan beständigt åtföljda af anvisnin-
gar och uppmaningar till en praktisk Christen-
dom, — ÖOfversättningen af Jetta arbete är äfven
vårdad.