onstalares lugna och reflekterande mildhet har
också Emmerich den största likhet, äfvensom
man tycker sig fiona, att denne författares re-
ligiositet är närd genom tillegnandet af Thomas
å Kempis åsigter och anda, hvilket äfven in-
verkat på sjelfva hans stil, ty denna utmärker
sig ej så mycket åf enskilda genialiska tanke-
blixtar eller frappanta vändningar, som af en
jemn och lugn framställning; den har mindre
diamantens strålglans än perlans rena klarhet.
Icke så som skulle han sakna kraft och energi,
der ämnet så fordrar, derom vittnar bland an-
nat tillräckligt hans predikan på reformations-
dagen. Men på det hela söker hans vältalig-
het sig mera väg åt den lugna öfvertygelsen, än
den bemödar sig att uppjaga känslan eller reta
fantasien. :
Den själsfrändskap Förf. har till Thomas a
Kempis mystik, em detta ord tages i sin hög-
sta och ädlaste mening, röjer sig genom den id,
som genomgår hela hans religiösa framställning
och utgör likasom grundtonen i hans harmoni
— sjelfuppoffringens.
Detta thema, försakelsen och herraväldet öf-
ver sig sjelf, bar författarens sville på många
ställen gifvit intagande variationer, genom ljusa
taflor af menniskans iare väsende och dess för-
hållande till verlden.
Vi kunna ej neka oss det nöjet, att i sitt
sammanhang åtminstone meddela några rader af
detta tal: Se dessa ringa, af andra obemärk-
ta offer, denna försakelse, som du i stillhet öf-
var, detta sjelfbeherrskande,, som du i löndom
fullbordar, de bevisa mer än allt det stora, allt
det forvånande, att du älskar din Gud at allt
ditt hjerta, all din själ och all din hog. Ty
vid dessa under af tro, kärlek och försakelse,
på hviika du kanhända rigtar ditt förnämsta
ögnamärke, efter hvilka du längtar för att bevi-
sa ditt högre sinne, vid dessa förvånande hand-
lingssätt är det allt för lätt en förborgad stolt-
het, en heralig fåfänga, som drifver dig att in-
för dig sjelf och andra synas i ett glänsande
ljus, men icke denna barnsliga frimodighet,
denna hjertliga kärlek, som beständigt eftersinnar
huru den i allt må fullgöra den himmelska fa-
drens och vännens vilja. Vill du pröfva om ditt
sinne är Gudi helgadt, så får för din kärlek
ingenting synas för :inga, för obetydligt, så får
du icke göra någon skilnad emellan det stora
och det lila. Den rätta kärleken alskar ju
alltid, och, hvarje gång Gud till honom ro-
par, skall han svara: Herre! här är jag;
hvad vill du att jag skall göra? Vill du
rena ditt sinne, Gudi till en boning, så må-
ste just dessa ringa offer, denna dess vil-
jas förborgade undergifvenhet för den gudomli-
ga, detta i sullhet öfvade sjeltbeherrskande va-
ra dig rätt efterlängtade, då här icke något öga
ser dig mer än din himmelske väns, då här
intet menviskopris orenar ditt hjeria med få-
fänga, och du icke är i fara att synas stor in-
för dina egna ögon, emedan just det, som du
ofirade, så föga kunde väcka din stolthet.
Den milda ande, som ingifvit Emmerich des-
sa predikningar, synes också hafva föresväfvat
honom i hans önskan att göra dem så mycket
som möjligt användbara för alla kristna kyrkor,
hvarföre han också så sorgiälligt undvikit att
ingå i den strängare dogmatiken. Vi vilja ic-
ke afgöra huruvida denna laggranvhet icke då
och då någon gång ofvergått till skygghet. Öf-
versättaren har, så vida vi i saknad af origina-
let kunna döma, ledigt återgilvit sitt original.
Svårare var det problem, att lämpa Emmerichs
öfver fria texter författade tal till de :vaniiga
söndagsevangelierna; men äfven detta har till
siörsta delen lyckats, om man uwuadantager den
på Lingfredag inflyttade predikan, hvilken sua-
rare bordt hänföras till Kyndelsmässodagen, el-
ler evangelium om enkans son i Nain.
Eu register öfver predikningarna skulle lät-
tat arbetets begagnande. Lika som det i konst-
verlden är intressant att jemföra en af fornti-
ders borgar eller göthiska kyrkor med våra
moderna byggnader, så kan äfven en bildad äl-
skare af religionen finna ett nöje i jemförandet
af ett religionstal trån forntiden, med ett dy-
likt från våra egna dagar. Hvarje tidålder har
sina egna företräden och brister, och gamla ti-
den ersätter of:a genom kraft och storhet, hvad
nyare tiden har vunnit 1 smak och behag.
Hvar och en, som känner Nordens litteratur och
kyrkohistoria, vet att värdera Doktor Pontoppi-
dan, ej blott såsom en storvetenskapsman i
slimänhet, natur- och fornforskare, utan
REA AM moOM Ty ha 4 at) a . - 2
äfven