onstalares lugna och reflekterande mildhet har också Emmerich den största likhet, äfvensom man tycker sig fiona, att denne författares religiositet är närd genom tillegnandet af Thomas å Kempis åsigter och anda, hvilket äfven inverkat på sjelfva hans stil, ty denna utmärker sig ej så mycket åf enskilda genialiska tankeblixtar eller frappanta vändningar, som af en jemn och lugn framställning; den har mindre diamantens strålglans än perlans rena klarhet. Icke så som skulle han sakna kraft och energi, der ämnet så fordrar, derom vittnar bland annat tillräckligt hans predikan på reformationsdagen. Men på det hela söker hans vältalighet sig mera väg åt den lugna öfvertygelsen, än den bemödar sig att uppjaga känslan eller reta fantasien. : Den själsfrändskap Förf. har till Thomas a Kempis mystik, em detta ord tages i sin högsta och ädlaste mening, röjer sig genom den id, som genomgår hela hans religiösa framställning och utgör likasom grundtonen i hans harmoni — sjelfuppoffringens. Detta thema, försakelsen och herraväldet öfver sig sjelf, bar författarens sville på många ställen gifvit intagande variationer, genom ljusa taflor af menniskans iare väsende och dess förhållande till verlden. Vi kunna ej neka oss det nöjet, att i sitt sammanhang åtminstone meddela några rader af detta tal: Se dessa ringa, af andra obemärkta offer, denna försakelse, som du i stillhet öfvar, detta sjelfbeherrskande,, som du i löndom fullbordar, de bevisa mer än allt det stora, allt det forvånande, att du älskar din Gud at allt ditt hjerta, all din själ och all din hog. Ty vid dessa under af tro, kärlek och försakelse, på hviika du kanhända rigtar ditt förnämsta ögnamärke, efter hvilka du längtar för att bevisa ditt högre sinne, vid dessa förvånande handlingssätt är det allt för lätt en förborgad stolthet, en heralig fåfänga, som drifver dig att inför dig sjelf och andra synas i ett glänsande ljus, men icke denna barnsliga frimodighet, denna hjertliga kärlek, som beständigt eftersinnar huru den i allt må fullgöra den himmelska fadrens och vännens vilja. Vill du pröfva om ditt sinne är Gudi helgadt, så får för din kärlek ingenting synas för :inga, för obetydligt, så får du icke göra någon skilnad emellan det stora och det lila. Den rätta kärleken alskar ju alltid, och, hvarje gång Gud till honom ropar, skall han svara: Herre! här är jag; hvad vill du att jag skall göra? Vill du rena ditt sinne, Gudi till en boning, så måste just dessa ringa offer, denna dess viljas förborgade undergifvenhet för den gudomliga, detta i sullhet öfvade sjeltbeherrskande vara dig rätt efterlängtade, då här icke något öga ser dig mer än din himmelske väns, då här intet menviskopris orenar ditt hjeria med fåfänga, och du icke är i fara att synas stor inför dina egna ögon, emedan just det, som du ofirade, så föga kunde väcka din stolthet. Den milda ande, som ingifvit Emmerich dessa predikningar, synes också hafva föresväfvat honom i hans önskan att göra dem så mycket som möjligt användbara för alla kristna kyrkor, hvarföre han också så sorgiälligt undvikit att ingå i den strängare dogmatiken. Vi vilja icke afgöra huruvida denna laggranvhet icke då och då någon gång ofvergått till skygghet. Öfversättaren har, så vida vi i saknad af originalet kunna döma, ledigt återgilvit sitt original. Svårare var det problem, att lämpa Emmerichs öfver fria texter författade tal till de :vaniiga söndagsevangelierna; men äfven detta har till siörsta delen lyckats, om man uwuadantager den på Lingfredag inflyttade predikan, hvilken suarare bordt hänföras till Kyndelsmässodagen, eller evangelium om enkans son i Nain. Eu register öfver predikningarna skulle lättat arbetets begagnande. Lika som det i konstverlden är intressant att jemföra en af forntiders borgar eller göthiska kyrkor med våra moderna byggnader, så kan äfven en bildad älskare af religionen finna ett nöje i jemförandet af ett religionstal trån forntiden, med ett dylikt från våra egna dagar. Hvarje tidålder har sina egna företräden och brister, och gamla tiden ersätter of:a genom kraft och storhet, hvad nyare tiden har vunnit 1 smak och behag. Hvar och en, som känner Nordens litteratur och kyrkohistoria, vet att värdera Doktor Pontoppidan, ej blott såsom en storvetenskapsman i slimänhet, naturoch fornforskare, utan REA AM moOM Ty ha 4 at) a . 2 äfven