tj meavetennet at den klandrade forilyttningen, måste jag väl dervid låta bero, enär jag icke i denna förflyttning anade någon oriktighet, I Joch således icke ansåg nödigt, att, i vittnens närvaro, anmäla den för gode männen, eller ens härvid med någon annan rådföra mig, ja, icke en gång min son Johan Lidbäck underrättädes derom; men då allt konkursmassans tjenstfolk, så väl i staden som på Steker och Gunnaryd, nu kunnat inför Rådhusrätten omvittna tilldragelsen, så måste det ligga i sakens natur, att något wundandöljande så mycket miadre varit åsyftadt, som jag icke en gång sjelf var vid tillfället på Steken närvarande, utan endast hade, på sätt ofvan är nämndt, derom förut tillsagt inspektoren, hvars, inför Rådhusrätten afgifne, berättelse om förhållandet ovilkorligen måste, utar afseende på det jäf Herr Göök sökt emot honom insinuera, stå fast, åtminstone som ett erkännande, det han, men icke jag, verkställt afsändningen. För öfrigt torde tjena till bevis mot Herr Gööks ofelbarhet i uppgifter det i protokollen vitsordade förhållande, att Herr Göök likaledes förnekade mig hafva uppgifvit ett guldur, som jag, i följd af gode männens tillåtelse, någon kort tid fick behälla, samt att Herr Göök, äfven på detta sitt förnekande grundade en angifvelse emot mig, då likväl sedermera befanns och äfven af ene gode manneu Herr Grosshandlanden Hzxger inför Råda husrätten vitsordades, att förenämnde guldur icke allenast var uppgifvet, utan ock af gode männen sjelfve qvarlemnadt i min vård. Deremot torde, till styrka för mine uppgifter, få erinras, att ehuru Herr Göök inför Rådhusrätten icke hade någon möda ospard för att förskräcka, förvirra och snärja mig, hvilken, nedtryckt af sorger och bekymmer, då, för första gången i min lefoad, stod inför någon domstol, afgaf jag likväl öppet, och utan all besinning, svar å alla de frågor som till mig framställdes, och det har, hvarken då eller sedermera, lyckats Herr Göök att uti de uppgifter jag sålunda gjorde, upptäcka en enda motsägelse eller oriktighet, hvilket förhållande jag bör hoppas bör antyda det jag, utan alla omsvep, strängt hållit mig vid sanningen; 11:0 har jag endast, i följd af min aflidne mans testamente, innehaft nyttjandeoch besittningsrätten till hemmanet Steken med dess inventarier och afkastning, hvarföre ock min aflidne mans arfvingar, på sätt närvlagde handling utvisar, hos Landshöfdinge-embetet i Eifsborgs län, gjort sir rätt till förenämnde egendom med dess inventarier och afkastning gällande, och beror det alltså på utgången af denna tvist, huruvida något af hvad på Steken vid cessions-tillfället befanns, kan komma att tillhöra min konkursmassa, och 12:0 får jag i ödmjukhet erinra, att om det än kunnat vara min afsigt, att, emot bvad ru inträffat, undandraga kreditorerne något af min egendom, så hade jag väl än då icke rimligen bordt misstänkas att vilja dertill utvälja sådane artiklar, som de nu ifrågavarande, hvilka, i angeende till både deras obetydliga värde och omöjligheten att utan fleres biträde, samt utan en större upp märksamhet bortskaffa dem, otvifvelaktigt dertill varit minst tjenlige, då deremot bland de nipper, jag till gode männen aflemnat, äfven funnits akta perlband, juveler m. m., som egt ett mångdubbelt högre värde och vida lättare kunnat fördöljas; mena — det är icke tänkbart, att någon af mine Herrar kreditorer skulle till denna grad kunna misskänna både min redlighet och mitt förstånd, nej — till och med Herr vice Häradshöfdingen Göök måste inom sig sjelf vara öfvertygad om grundlösheten af de misstankar, nan emot mig sökt göra gällande, ehuru, då afsigten är att såra, skända och sönderslita, -—— inga medel anses ovärdige, — ja, man har med den ända hittills oerhörda stränghet gått tillväga, att jag, vid Gud och allt hvad heligt är, kan bedyra, det jag af all den, icke obetydliga egendom, jag 1.yligen egt, nu i denna stund icke eger den ringaste småsak, — icke en gång en stol att sitta på, icke en kudde att luta mitt