I troendet Ul: hans ledning al allarerne vari så stadgadt, det ingen kreditor drog i betänkande med honom inlåta sig, äfven i så betydliga transaktioner som dem, hvilka til Joch med i sista dagarne före hans afress egt rum; 4:0 att ehvad afsigten än varit med min sons afresa till utrikes ort, jag likväl derom licke egt den ringaste kännedom, och att, då kreditorerne, dagen efter denna afresa, eller den 28 sistl. Dec. tillkännagåfvo sig innehafva förbindelser, som med samma dag till betalning förföllo, jag genast eller den 29 i samma månad inför Rådhusrätten anmälte förhållandet och förklarade mig villig, att i öfverensstämmelse med kreditorernes önskan afträda boet. Jag har följaktligen allt ifrån det ögonblick jag misstänkte boets tillstånd, hvarken sjelf vidtagit eller låtit vidtaga någon åtgärd, som kunnat förnärma kreditorernes rätt, atan tvärtom har jag gjort allt hvad mig varit möjligt för att upprätthålla den. I afseende åter på den mig till last förda förflyttning af min sons Johan Lidbäcks lösegendom, får jag ödmjukast fästa Höglofl. Kongl. Hofrättens uppmaårksawhet derpå: 5:o att icke något af samma lösegendom är uppgifvet uti min den 13 sist. Jan. inför Rådhusrätten beedigade stat. Med denna ed har jag följaktligen redan då styrkt, att nämnde lösegendom icke tillhörde rig eller min koukurs-massa; 6:0 att ingen lag ålägger en cessioaant att till sine kreditorer uppgifva annan egendom än den han sjelf eger, samt att ingen lag följaktligen förbjuder att till rätta egaren återställa hvad annan person tillhör, cm än det vid cessionstillfället finnes qvar i Loet. — Konkurslagen belägger derföre endast den gäldenär med ansvar, som till kredito.rernes förfång förskingrar sin, det vill säga, konkurs-massans egendom; 7:0 att jag, i öfverensstämmelse med hosfogade bevis af den 22 sistl. Jan., med gode männens minne och samtycke förvaltat Stekens och Gunnaryds egendomar, äfven efter cessionen, och trodde jag mig, i grund af detta förvaltningsuppdrag, icke allenast berättigad utan ock skyldig att från stället förfiytta hvad dit rätteligen ej hörde, synnerligast som deribland äfven var kreatur, med hvars utfodring i närvarande årstid, jag icke ansåg massan böra belastas. S:o att flere vid Rådhusrätten afhörde vittnen edeligena intygat, det ifrågasatte lösegendom tillhörde min son Johan Lidbäck, och att jag om denna egendoms förflyttning redan långt före cessionen gifvit ordres, ehuru verkställigheten ej skett förrän efteråt; att det likaledes är genom vittnen upplyst det de omnämnde kistorne, hvilka också tillkörde bemälte min son, icke innehöllo annat än dels 10 skålp. ull, som han redan förliden höst köpt af mig, och dels någre mig och mine döttrar tillhörige sämre klädespersedlar eller rättare trasor, som, då egendomen skulle af gode männen inventevas, jag icke ansåg böra ligga för allmän åskådning, samt dels något annat gammalt skräp, hvars beskaffenhet jag icke kände, emedan rmip son sjelf innehade nyckeln till den kista, hvaruti detta skräp förvarats, allt sedan min son afflyttade från Gunnaryd; g:o att, ehuru min son Johan Lidbäck redan långt före cessionen godtgjort så väl förenägnde ull, som ock den till henom afförde en tunna ärter, har likväl kontanta beloppet för dessa varor, äfvensom för den omnämnda frukten m. m. kommit konkursmassan tillgodo och blifvit redovist uti min till gode männen aflemnade och uti Rådbusrättens protokoll intagna räkning, för den tid jag förvaltat lemmanet Stieken, och får jag tillika erirra: att de 10 tunnor ärter jag uti min stat uppgifvit, oafkortadt funnits. qvar på Steken: och derstädes blifvit af gode mäpnen, på sätt bifogade protokoll upplyseF, på auktioh försålde, samt att följakt