kände mina lifskrafter så försvagade, att jag som nästan under bela arresttiden varit sjuk och nu under de sista fjorton dagarne deraf sängliggande, torde innan kort från en högre hand hafva att förvänta ett slut på mina dagar, derest icke Kongl. Hofrätten, med dess allmänt vitsordade, och af inga främmande insinuationer beroende rättskänsla, ynnestfullt täckes behjerta min olyckliga belägenhet och medelst ogillande af Rådhusrättens öfverklagade utslag åter försätta mig på fri fot, samt sålunda göra det för mig möjligt, att bibehålla ett lif, som i min närvarande ställning väl icke kan vara så särdeles kärt, men som jag dock anser mig skyldig att efter förmåga skydda, dels i följd af religionens heliga föreskrifter och dels I för att kupna uppdaga min oskuld samt utTplåna de förnärmande misstankar, hvarmed lman nu så skonslöst sökt beskugga mitt I handlingssätt. Jag skulle handla både orättvist och emot jegen öfvertygelse, om jag tillskrefve mine l Herrar kreditorer generelt den nära barbaIriska stränghet, hvarmed jag blifvit behandlad. Tvertom erkänner jag med tacksamhet det de betydligaste Herrar fordringsegare förklarat, såsom för dem förnedrarde att deltaga uti förföljelserne emot mig, — ja, att Jen del af dessa Herrar sträckt sitt ädelmod ända derhän, att å bifogade handling tekna sin borgen för min person, och man har sagt mig, att äfven de kreditorer, som tillåtit Herr vice Häradshöfdingen Göök att å mig yrka bäkte, hafva biifvit dertill förledde af föreställningen, det min son skulle derigenom tvingas att för min supponerade räddning, lemna sig sjelf till ett offer för I hämdebegäret, förmedeist medgifvande af ofvanrämde, aldrig oss emellan existerande, bolagsförhållande; — men då, om än sonliga kärleken kunnat hänföras till detta steg, det i alla fall icke varit möjligt för mig, att, med åsidosättande af de både religiösa och moraliska skäl, jag redan här ofvan anfört, medgifva och med ed bekräfta en så beskaffad falsk uppgift; så synes detta användande af tortyr på en oskyldig, för att derigenem tvinga en annan person till medel för windre ädla afsigter, både grymt, förhastadt och ändamålslöst, samt tillika antyda ett alltför stort misstag om modershjertats ädlare känslor, — ett misstag, som minst bordt befaras af Herr Häradshöfdingen Göök, för hvilken hvarken mina tänkesätt eller de ömma och vänskapsfulla förhållanden, som alltid egt rum emellan mig och alla mina barn, kunnat förblifva obemärkte under den längre tid han tillhört min. sällskapskrets och ansett sig belåten med de vedermälen af attention och gästfrihet, som i lyckligare dagar erbjudits inom mitt hus. Jag hoppas att Kongl. Hofrätten icke skall sakna lagliga skäl för den af mig nu ifrågaställde befrielse, då Kongl. Hofrätten benäget täckes taga i öfvervägande 1:0 att jag, på sätt den i Rådhusrättens protokoll för den 20 sistl. Jan. intagne annons vitsordar, redan den 15 Mars 1834, låtit genom tidningarne allmänt kungöra, det jag icke ärnade med handelsfirmans affärer sjelf taga någon befattning, utan öfverlemnat ledningen deraf åt min son H. C. Lidbäck. — Ingen enda af mine Herrar kre-l: ditorer har således att förebära okunnighet : om mitt alldeles passiva förhållande till saml. ma handelsfirma; 2:0 att ingen anledning, ännu mindre bej: visning, gör det sannolikt, att jag, som under tiden bott på landet och derstädes varit sysselsatt med egendomarnes skötsel, haft minsta kännedom om de, möjligen för vidt utsträckta handels-spekulationer, min son företagit och som synes egentligen hafva