kände mina lifskrafter så försvagade, att jag
som nästan under bela arresttiden varit sjuk
och nu under de sista fjorton dagarne der-
af sängliggande, torde innan kort från en
högre hand hafva att förvänta ett slut på
mina dagar, derest icke Kongl. Hofrätten,
med dess allmänt vitsordade, och af inga
främmande insinuationer beroende rättskän-
sla, ynnestfullt täckes behjerta min olyckli-
ga belägenhet och medelst ogillande af Råd-
husrättens öfverklagade utslag åter försätta
mig på fri fot, samt sålunda göra det för
mig möjligt, att bibehålla ett lif, som i min
närvarande ställning väl icke kan vara så
särdeles kärt, men som jag dock anser mig
skyldig att efter förmåga skydda, dels i följd
af religionens heliga föreskrifter och dels
I för att kupna uppdaga min oskuld samt ut-
Tplåna de förnärmande misstankar, hvarmed
lman nu så skonslöst sökt beskugga mitt
I handlingssätt.
Jag skulle handla både orättvist och emot
jegen öfvertygelse, om jag tillskrefve mine
l Herrar kreditorer generelt den nära barba-
Iriska stränghet, hvarmed jag blifvit behand-
lad. Tvertom erkänner jag med tacksamhet
det de betydligaste Herrar fordringsegare
förklarat, såsom för dem förnedrarde att
deltaga uti förföljelserne emot mig, — ja, att
Jen del af dessa Herrar sträckt sitt ädelmod
ända derhän, att å bifogade handling tekna
sin borgen för min person, och man har
sagt mig, att äfven de kreditorer, som til-
låtit Herr vice Häradshöfdingen Göök att å
mig yrka bäkte, hafva biifvit dertill förled-
de af föreställningen, det min son skulle der-
igenom tvingas att för min supponerade
räddning, lemna sig sjelf till ett offer för
I hämdebegäret, förmedeist medgifvande af
ofvanrämde, aldrig oss emellan existerande,
bolagsförhållande; — men då, om än sonli-
ga kärleken kunnat hänföras till detta steg,
det i alla fall icke varit möjligt för mig,
att, med åsidosättande af de både religiösa
och moraliska skäl, jag redan här ofvan an-
fört, medgifva och med ed bekräfta en så
beskaffad falsk uppgift; så synes detta an-
vändande af tortyr på en oskyldig, för att
derigenem tvinga en annan person till me-
del för windre ädla afsigter, både grymt,
förhastadt och ändamålslöst, samt tillika an-
tyda ett alltför stort misstag om moders-
hjertats ädlare känslor, — ett misstag, som
minst bordt befaras af Herr Häradshöfdingen
Göök, för hvilken hvarken mina tänkesätt
eller de ömma och vänskapsfulla förhållan-
den, som alltid egt rum emellan mig och
alla mina barn, kunnat förblifva obemärkte
under den längre tid han tillhört min. säll-
skapskrets och ansett sig belåten med de ve-
dermälen af attention och gästfrihet, som i
lyckligare dagar erbjudits inom mitt hus.
Jag hoppas att Kongl. Hofrätten icke skall
sakna lagliga skäl för den af mig nu ifråga-
ställde befrielse, då Kongl. Hofrätten benä-
get täckes taga i öfvervägande
1:0 att jag, på sätt den i Rådhusrättens
protokoll för den 20 sistl. Jan. intagne an-
nons vitsordar, redan den 15 Mars 1834,
låtit genom tidningarne allmänt kungöra,
det jag icke ärnade med handelsfirmans af-
färer sjelf taga någon befattning, utan öfver-
lemnat ledningen deraf åt min son H. C.
Lidbäck. — Ingen enda af mine Herrar kre-l:
ditorer har således att förebära okunnighet :
om mitt alldeles passiva förhållande till sam- l.
ma handelsfirma;
2:0 att ingen anledning, ännu mindre be- j:
visning, gör det sannolikt, att jag, som un-
der tiden bott på landet och derstädes varit
sysselsatt med egendomarnes skötsel, haft
minsta kännedom om de, möjligen för vidt
utsträckta handels-spekulationer, min son
företagit och som synes egentligen hafva