Till Kongl. Maj:ts och Rikets Höglof!. Götha Hof-Rätt! Med fulltöljd af mine förut hos Kongl. Hofrätten anförde besvär emot Götbeborgs Rådhusrätts, under handläggning af handelsfirman C. Lidbäcks Enka Uomp:s konkurssak, den 27 sistl. Febr. meddelte utslag, hvarigenom jag, efter påstående af gode männens ombud, herr vice Häradshöfdingen Göök, blifvit samma dag införd i allmänt häkte, får jag, som nu först utbekommit ofvannämnde beslut, detsamma, jemte de i målet förde Protokoller, till Kongl. Hofrätten öfverlemna, samt tillika i ödmjukhet lemna följande utveckling af min klagan: Få personer torde, så alldeles oskyldigt som jag, blifvit hemsökte af olyckan och förföljelsen. — Icke nog att jag, utan att sjelf hafva gjort någon skuld, frivilligt uppoffrar all min egendom, mitt lugn och :alla mina förhoppningar för framtida bergning, för att dermed godtgöra de förluster, som Herrar kreditorer uti handelsfirman C. Lidbåcks Enka Comp:s konkurs möjligen kunna komma att vidkännas, i och för transaktioner dem de ingått med berörde bhbandelsfirmas ombud, utan att derom ens tillsäga, mindre rådföra mig, och utan att jag derom egt den ringaste kännedom; — icke nog att jag fålt vidkännas den för modershjertat mest smärtsamma lidelse, nemligen den, att .se en älskad son, hvilken genom kunskaper, stadga och skicklighet i handelsaffärer tillvunnit sig förtroende, så väl här på orten, som på flere af de mest betydiiga utrikes handelsplatser, samt utgjort föremålet för mina gladare förhoppningar, blifva, ehuru behörigt förpassad, fråu utrikes ort reklamerad, arresterad och härstädes, såsom den störste missdådare, så strängt i häkte förvarad, att under en längre tid, hvarken hans moder eller syskon fått se eiler samtala med honom; — icke nog att några af Götheborgs Tidnings-redaktörer, med förbiseende af sanniog och rätt, sökt inför publiken vanställa och till det värsta förtyda hvarje, äfven mest oskyldig, handling, samt såluuda till allmän vanära framställa ett namn, som ända hittills varit frägdadt och välkändt — ett förfarande, hvarigenom jag blifvit beröfvad äfven det, visserligen ej öfverdrifna anspråk, som den olycklige annars vanligen eger, att af allmän medömkan njuta någon tröst uti oförtjente och smärtfulle lidanden; — icke nog att både löften och stränga hoteiser blifvit använde, för att bringa mig till det, för modershjertat onaturliga, och för menskligheten afskyvärda steg, att inför domstol uppträda såsom mitt eget barns auvgifvare och bödel, samt i sådant afseende uppdikta ett bolagsförbållande, som honom och mig emellan aldrig egt rum, och som, då sanningen deraf borde lika med alla andra mina uppgifter edeligen fästas,! skulle: tillika göra mig till menederska, och sålunda tvinga mig att uppoffra, icke allenast samvetets lugn här i tiden, utan äfven hoppet om ett sällare lif i den tillkommaude — nej! ännu var ej lidelsens kalk uttömd, åfven sista droppan skullz förtära mig. — Den fördämning, som civilisationen bildat inom samhället, — som begreppet om mannens värde och ädlare bestämmelse hittills upprest mot chikanen och hämdebegäret, till försvar för den svaga och värnlösa qvinnan — äfven denna fördämning skulle genombrytas — äfven den tröst! jag kunde bämta af andras öfvertygelse om min oskuld, sökte man bestrida mig. — Det var ej nog att se mig digna under tyngden af de svåraste olyckor — man ville äfven att jag skulle synas brottslig. — En oskyldig åtgärd, att från mitt bo låta af-j. skilja en obetydlig del af hvad som ickel: utgjorde min, och följaktligen icke eller kunde blifva konkurs-massans egendom, blef,l: oaktadt denna åtgärd icke verkställdes,! hvarken i hemlighet eller af mig, utan helt öppet och af konkurs-massans eget tjenstefolk, samt i följd af den förvaltningsrätt massans gode män åt mig uppdragit, likväl inför domstol rubricerad såsom ett förnärmande af kreditorernes rätt. och iag, som