halva Iunnpiis da Xxyrka och stat latt forblan-
dades. Icke eller nu kan staten äga bestånc
utan kyrkan; men den har längesedan upphör
att vara stat och att Sverige kan vara det utar
Preste-stånd såsom en länk af ena statsmak-
ten, är blott hvad vi påstå, utan att der-
före vilja yrka att Stårdets medlemmar ovil-
korligen eller mera än andra medborgare bör:
vara från delaktighet uti representationen fö
sina personer och sitt höga kall uteslutne. Bor-
gareståndet har konstitutions-utskottet tiller-
känt initiativet och framställt såsom urbilden a
konst- och slöjdfliten , nedlagd på råämnen
förädling sarat handeln eller varubytet och, så
som ett dess medel, sjöfarten. Utan att var:
orättvis, kan man ej forneka, att Borgarestån-
det, sådsnt det nu är organiseråd:, icke fullt upp:
fyller allt hvad konstitutionsutskottet trott si
finna uti detta stånd innefattadt. Medgifvas må.
ste att t. e. Ridderskspet och Adeln, under ti
dernas skiften och sedan krigets buller upphör
att vara ett stående yrke, tillvällat sig en betyd-
lig andel af konst- och slöjdflit, med råämnen
förädling till föremål. Bergshandteringen, jord:
bruket m. fl. näringar (vi vilja blott lätt vid-
röra bränvinsbränningen såsom med afseendt
på sina tusendetsls offer en för Sverge olycksa-
lig näringsgren) ligga ju hufvudsakligast uti
Ridderskapets och Adelns händer, foöljakteligen
föreställer nu mera Borgareståndet icke uteslu-
tande konst- ozch slöjdfliten i alla sina utgre-
ningar; och dassa yrken äro således icke full-
komligt af Borgareståndet representerade. Nu
återstår endast ett omdöme öfver Bondeståndet.
Dermed beiecknar konstitutionsutskottet meni-
ge allmogen eller den vid svenska jorden, me-
delst hennes odling och besittning, innerligast
bundna folkstammen, sjelfva den bevarade na-
tiomaliteten i seder, lynne, drägt och yrken.
Definitionen är onekligen ganska vacker och
klingar väl för de stationäras öron, men vi til-
jåta oss undersöka om den instämmer med vå-
ra nu gällande gruudlagar. Uti dem finnes oss
vetterligen icke mera än en definition på Bon-
deståndet, nemligen uti 15 Riksdagsordnin-
gen. Der omtalas hvarken den genom jordens
odling och besittning innerligast bundne folk-
stammen eller den bevarade nationalifeten i se-
der, lynne, drågt och yrken, utan heter det
helt enkelt att till Riksdagsman af Bondeståndet
skall väljas inom häradet boende och besu:en
kroso-, kronoskatte-, frälse- eller frälseskatte
hemmansägare, hvilken icke tillförene hört till
annat Riksstånd celler någon ordinarie beställ-
ning i rikets tjenst innehaft. Genom detta stad-
gande äro inga andre ofrälse possessionater el-
ler ägare af ofvannämnde hemman uteslutne
från att representera det såkallade Bönde-Sån-
det, än de, som cke varit Adelsmän, Presier
eller Borgare eller innehaft ordinarie beställning
i rikets tjenst. En tjensteman i stad t. ex.
som icke är Borgare, men äger hemman af för-
berörde natur måste således efter sagens bok-
staf kunna väljas till Riksdagsman af Bonde-
Ståndet. emedan mera ån en gång blifvit för-
klaradt att Städernas embets- och tjenstemär
licke äro i rikets sjenst; mea utomdess funnos
enligt Tabel-kommissionens år 1833 tryckte
berättelse, på landet år 1830, 1294 possessio
nater med och utsn karakterfullmagter, sam
derjemte 2043 gästgifvare med jordbruk å lan-
det. Så många bland; alla desse, hvilka ick
tillhört annat stånd eller varit i rikets erdinari
tjevst, och desse äro utan tvifvel de fleste och äga
re af krono, kronoskatte, frälse- eller frälseskatte-
bemman kunna redan nu väljas till Riksdags.
män af Bonde-Ståndet och sannolikt äfven del-
taga uti val dertill, emedan som redan sagdt är.
Grundlagen ej gör afseende på lynne, seder elle
klädedrägt, och detta bevisar huru svår Grund-
lagen är attefter ordalydelsen efterlefva, och hu-
ru lätt det så benämnde femte ståndet äfver
utan förändring af Grundlag kan inträda utij del
nuvarande fjerde. Redan nu börjar, särdeles i
vissa orter, gränslinien mellan bonde och annar
jordbrukare att blifva svår att uppdraga. 1
samma moha bildningen och upplysningen sti-
ger, och den gör det jemt med jättesteg, skall
denna svårighet ökas och om man dröjer all
för länge med reform, kan snart nog inträffa at!
BondeStåndet ganska grundlagsenligt blir de
aldra mägtigaste; ty särdeles länge kan det e
käröja att man lärer sig inse att jordbrukarens
— vare sig bonde eller ståndsperson — intres-
se i sjelfva verket ar detsamma, så att amalga-
gamationen är nödvändig: (Slutet följer.)
rr RR IA