Norge, då man år 1836 fann det vara tid attin gifva det första exemplet, huru lätt det låter sigl!c göra att delvis upplösa vår nyss blifna, besvur-: na statsförfattning. — Om detta första steg lemnas ostraffadt, torde snart flera följa efter; tande varningar hafva just sedan den tid slaget träffade, låtit förmärka sig i naboriket, med hvilket vi ingingo en nära och trofast förening, men hvars intervention i våra inre angelägenheter vi icke kunna tillåta — och det är nödI vandigt att vi, för att afvärja detta och vårda ls våra genom lag bestämda och heliga rättigheter, noga vaka öfver att ingen, som närer en iendte 6 4 G l r C n S lig anda mot vår statsförfattning och de insti-li tutioner, som äro oskiljaktigt förenade med den-li samma, i Konungens råd missleder Hoöogstden!t sammes föreställningar i dessa vigtisa angelä-j: genheter. l Nu kommer sjelfva den Löwenskiolska mål-jc ningen ef Norge. 1 Defensor har lemnat en fortsättning af den il! skildring af dagens ton och tendensen af vårt offentliga lif, hvarmed han började -sitt genmäle. it Målningen röjer en fantasi, så rik på uppfin-it ning, så outtömlig på kombinationer, så dristig i! i sin flygt, att vi med rätta beundra en så lj: sällsynt konstprodukt. Men så poetiskt skön vilt finna denna målning, så historiskt otrogen, så li stridande mot sanning och verklighet måste vij! förklara den vara. Den begynner med en fram-!: ställning af vårt lyckliga lif, af de offentliga l? och enskilta dygder, som prydde Norrmännen l! då de lydde under Danska envåldsspiran, afl: den kärlek, som bandt medborgare till medborgare, undersåtarne till deras Konung, af den e;nighet och den frid, som på den tiden aldrig saknades i våra dalar. Ja, ärade Herrar! hvilken är väl den iskalle man, hvars hjerta ickel uppvärmes vid att, med skalden, tänka på den tid jag kallades den lilla , hvars fantasi icke med kärleksfullt vemod dröjer vid dessa kära hilder från barndomens skuldfria dagar; men l: få vi här öfverlemna oss åt dessa betraktelser? och om vi icke sätta subjektiva känslor och fantasispel i stället för verklighet, kan man väll då med sanning säga, att vårt land var lyckligare, vårt folk ädlare, menniskorna bättre på den tiden än nu? Dock, barden forifar: I motsats häraf framställer han vår närvarande sjelfklokhet och inbilskhet, som icke tål några skranker; förlusten af sinnet för allt ådelt och skönt; tillimtetgörandet af alla milda känslor, för politiska betraktelser, för missförstådda begrepp om jemlikhet och frihet. Vårt offentliga lif framvisar ingenting annat än uselheter; ingenstädes finner man någon stolt och upphöjd tanka — egennyttiga Jafsigter, åsidosättande af humanitetens fordringar Joch lust att skada uppenbara sig öfverallt. Lagarne hafva förlorat sitt anseende, råheten styrer, och i dess våld äro våra dyrbaraste intressen öfverlemnade. Denna smitta har också angripit våra Storthing, och allt hopp att nationen genom sina utvalda män skulle kunna återföras till sans, måste öfvergifvas! — Under dessa förhållanden var det nödvändigt att tilljvägabringa en kris, som kunde grundligt kurera den sjuka statskroppen; detta var det mål, som låsyftades genom Storthingets upplösning; dess -sätt att gå till väga med sina göromål, var enddast någonting underordnadt. — Här hafva TIvi alltså upplösningen på gåtan: här hafva vi således också det svar oss göres behof, och som hittills blifvit oss förhållet angående orsaken, hvarföre ej den Norska regeringens betänkande inhemtades. Den har icke inom sitt sköte någon skald, och den kunde således behålla ÅAsitt betänkande för sig sjelf. — Men en jernhand Ifattar mig: det är verklighetens demen, som Iobarmhertigt förjagar mig från de regioner, till I hvilka jag var förflyttad. Det frågas om de I kungliga rådgifvarnes konstitutionella ansvarigIhet kan bestå på det sättet, att man fingerar I något syftemål, hvilket som helst, och uppgif1 jver en sådan förbindelse mellan den handling, för hvilken man tilltalas och det uppgifna a syftemålet , att handlingen, utan afseende på a I möjligheten eller omöjligheten af ett sådant sam0 I manhang, blifver medel för ifrågavarande syf, temål? — Statsministern påstår, att hela vårt al offentliga lif lider af den förderfligaste, den mest I omkring sig gripande och hårdnackade sjukdem, -loch han tror sig kunna beta den, utrota sjuk-I domen derigenom, att han föranleder det sista n I Storthingets upplösning, utan att det förut der