Norge, då man år 1836 fann det vara tid attin
gifva det första exemplet, huru lätt det låter sigl!c
göra att delvis upplösa vår nyss blifna, besvur-:
na statsförfattning. — Om detta första steg lem-
nas ostraffadt, torde snart flera följa efter; -
tande varningar hafva just sedan den tid slaget
träffade, låtit förmärka sig i naboriket, med
hvilket vi ingingo en nära och trofast förening,
men hvars intervention i våra inre angelägen-
heter vi icke kunna tillåta — och det är nöd- I
vandigt att vi, för att afvärja detta och vårda ls
våra genom lag bestämda och heliga rättigheter,
noga vaka öfver att ingen, som närer en iendt-
e
6
4
G
l
r
C
n
S
lig anda mot vår statsförfattning och de insti-li
tutioner, som äro oskiljaktigt förenade med den-li
samma, i Konungens råd missleder Hoöogstden- !t
sammes föreställningar i dessa vigtisa angelä-j:
genheter. l
Nu kommer sjelfva den Löwenskiolska mål-jc
ningen ef Norge. 1
Defensor har lemnat en fortsättning af den il!
skildring af dagens ton och tendensen af vårt
offentliga lif, hvarmed han började -sitt genmäle. it
Målningen röjer en fantasi, så rik på uppfin-it
ning, så outtömlig på kombinationer, så dristig i!
i sin flygt, att vi med rätta beundra en så lj:
sällsynt konstprodukt. Men så poetiskt skön vilt
finna denna målning, så historiskt otrogen, så li
stridande mot sanning och verklighet måste vij!
förklara den vara. Den begynner med en fram-!:
ställning af vårt lyckliga lif, af de offentliga l?
och enskilta dygder, som prydde Norrmännen l!
då de lydde under Danska envåldsspiran, afl:
den kärlek, som bandt medborgare till medbor-
gare, undersåtarne till deras Konung, af den e-
;nighet och den frid, som på den tiden aldrig
saknades i våra dalar. Ja, ärade Herrar! hvil-
ken är väl den iskalle man, hvars hjerta ickel
uppvärmes vid att, med skalden, tänka på den
tid jag kallades den lilla , hvars fantasi icke
med kärleksfullt vemod dröjer vid dessa kära
hilder från barndomens skuldfria dagar; men l:
få vi här öfverlemna oss åt dessa betraktelser?
och om vi icke sätta subjektiva känslor och fan-
tasispel i stället för verklighet, kan man väll
då med sanning säga, att vårt land var lyckli-
gare, vårt folk ädlare, menniskorna bättre på
den tiden än nu?
Dock, barden forifar: I motsats häraf fram-
ställer han vår närvarande sjelfklokhet och in-
bilskhet, som icke tål några skranker; förlusten
af sinnet för allt ådelt och skönt; tillimtetgöran-
det af alla milda känslor, för politiska betrak-
telser, för missförstådda begrepp om jemlikhet
och frihet. Vårt offentliga lif framvisar ingen-
ting annat än uselheter; ingenstädes finner man
någon stolt och upphöjd tanka — egennyttiga
Jafsigter, åsidosättande af humanitetens fordringar
Joch lust att skada uppenbara sig öfverallt. La-
garne hafva förlorat sitt anseende, råheten sty-
rer, och i dess våld äro våra dyrbaraste intres-
sen öfverlemnade. Denna smitta har också an-
gripit våra Storthing, och allt hopp att natio-
nen genom sina utvalda män skulle kunna å-
terföras till sans, måste öfvergifvas! — Under
dessa förhållanden var det nödvändigt att till-
jvägabringa en kris, som kunde grundligt kurera
den sjuka statskroppen; detta var det mål, som
låsyftades genom Storthingets upplösning; dess
-sätt att gå till väga med sina göromål, var en-
ddast någonting underordnadt. — Här hafva
TIvi alltså upplösningen på gåtan: här hafva vi
således också det svar oss göres behof, och
som hittills blifvit oss förhållet angående orsa-
ken, hvarföre ej den Norska regeringens betän-
kande inhemtades. Den har icke inom sitt skö-
te någon skald, och den kunde således behålla
ÅAsitt betänkande för sig sjelf. — Men en jernhand
Ifattar mig: det är verklighetens demen, som
Iobarmhertigt förjagar mig från de regioner, till
I hvilka jag var förflyttad. Det frågas om de
I kungliga rådgifvarnes konstitutionella ansvarig-
Ihet kan bestå på det sättet, att man fingerar
- I något syftemål, hvilket som helst, och uppgif-
1 jver en sådan förbindelse mellan den handling,
- för hvilken man tilltalas och det uppgifna
a syftemålet , att handlingen, utan afseende på
a I möjligheten eller omöjligheten af ett sådant sam-
0 I manhang, blifver medel för ifrågavarande syf-
, temål? — Statsministern påstår, att hela vårt
al offentliga lif lider af den förderfligaste, den mest
- I omkring sig gripande och hårdnackade sjukdem,
-loch han tror sig kunna beta den, utrota sjuk-
-I domen derigenom, att han föranleder det sista
n I Storthingets upplösning, utan att det förut der-