som han företog i spetsen för sin brigad. Vår
färd gick för sig utan äfventyr; vi mötte blott
en enda inföding. Fyra mil från Oran blir
den kedja af kullar, som sträckerisig från söder
till hafvet, kall och stenig; sjelfva slätten är
utan odling, men betäckt med asfodeler af så
stort slag, att jag plockade dem med handen
utan att behöfva stiga af hästen, äfvensom med
präktiga klasar af tulpaner och oxtunga. Vi
sågo en hvit gazell som, vid vårt annalkande,
gömde sig undan bland asfodelerna; till lycka
tör det stackars djuret, förbjöd den militäriska
disciplinen dess förföljande. Kavalleriets trum-
petter gjorde då och då fanfarer, som likväl
icke öfverröstade trummornas hvirflar, så som
det vanligen händer vid den Franska militär-
musiken. Det vilda !andskapets eko gaf en
sällsam effext åt hornens toner. Man såg intet
tält, ingen Arab, ingen kamel. Det tycktes
som! hela den lefvande naturen hade tlyktat
vid Fransmännens ankomst, med undantag af
en majestätisk örn, som srvälfvade öfver kolon-
nen och syntes finna ett nöje uti militär-musi-
ken. Jag tycker mig ännu se huru den stolte
fogeln än höjde sig upp bland skyarne, än
åter nedstörtade som en pil, till dess skuggan
af dess massa föll på den sandiga marken. An
satte han sig i spetsen för kolonnen, vände åt
henne sin näbb och sina blixtrande ögon och
syntes erbjuda sig åt oss till vägvisare; än flög
han i större och mindre ringar rundt omkring
oss. Jag föreställer mig härvid huru franska
soldaten väl svårligen torde kunna se en örn
sväfva öfver sin fana, utan att erinra sig en tid,
som försvunnit. Jag bedrog mig också icke,
ty då jag såg mig omkring, blef jag på dessa
galliska ansigten varse ett ovanligt intryck af
melanåoli och alfvar. Det är kanhända en
inbillning hos mig, sade jag tll en officer,
som red bredvid mig, men jag tycker Edra
soldater betrakta denna fogel med en känsla af
beundran. — Tyst, tyst! svarade han, bär
är icke stället att göra reflexioner deröfver;
men? Ni har fullkomligt rätt, fogeln väcker
mycken sensation. Oaktadt detta försigtiga
råd hejdade jag något min häst, ech sade till.en
gammal ärr-betäckt underofficer, som kom mig
nära: Det är en ädel fogel, som sväfvar öfver
våra hufvuden.? — Ack, svarade han med
emfas, örnen var väl så mycket värd som tup-
pen !
Ungefär 6 mil från Oran träffade vi en ci-
stern, hvars vatten förfriskade både folk och
hästar. Generalen befallte här göra halt, för
att frukostera. - Några marketenterskor hade
följt truppen, hvilka sålde åt oss ingredienser till
måltiden. En fattig, liten Arab vaktade nära
brunnen några kor, så magra som de, hvilka
i Faraos dröm förebådade hungersnöden. Min
vän, kapten Lagondie, frågade honom på ara-
biska, hvart den stam tagit vägen, som vanligen
plägade vistas i granskapet? Den hilla herden
svarade, att alla hans landsmän hade flytt til
öknen, med undantag af hans far med dess hus-
håll. Detta var tydhgen en osanning, ty de
kade blott gömt sig undan vid Fransmännens
annalkande. -— Om aftonen återkommo vi till
Oran, utan något äfventyr.
(Slutet följer.)