som han företog i spetsen för sin brigad. Vår färd gick för sig utan äfventyr; vi mötte blott en enda inföding. Fyra mil från Oran blir den kedja af kullar, som sträckerisig från söder till hafvet, kall och stenig; sjelfva slätten är utan odling, men betäckt med asfodeler af så stort slag, att jag plockade dem med handen utan att behöfva stiga af hästen, äfvensom med präktiga klasar af tulpaner och oxtunga. Vi sågo en hvit gazell som, vid vårt annalkande, gömde sig undan bland asfodelerna; till lycka tör det stackars djuret, förbjöd den militäriska disciplinen dess förföljande. Kavalleriets trumpetter gjorde då och då fanfarer, som likväl icke öfverröstade trummornas hvirflar, så som det vanligen händer vid den Franska militärmusiken. Det vilda !andskapets eko gaf en sällsam effext åt hornens toner. Man såg intet tält, ingen Arab, ingen kamel. Det tycktes som! hela den lefvande naturen hade tlyktat vid Fransmännens ankomst, med undantag af en majestätisk örn, som srvälfvade öfver kolonnen och syntes finna ett nöje uti militär-musiken. Jag tycker mig ännu se huru den stolte fogeln än höjde sig upp bland skyarne, än åter nedstörtade som en pil, till dess skuggan af dess massa föll på den sandiga marken. An satte han sig i spetsen för kolonnen, vände åt henne sin näbb och sina blixtrande ögon och syntes erbjuda sig åt oss till vägvisare; än flög han i större och mindre ringar rundt omkring oss. Jag föreställer mig härvid huru franska soldaten väl svårligen torde kunna se en örn sväfva öfver sin fana, utan att erinra sig en tid, som försvunnit. Jag bedrog mig också icke, ty då jag såg mig omkring, blef jag på dessa galliska ansigten varse ett ovanligt intryck af melanåoli och alfvar. Det är kanhända en inbillning hos mig, sade jag tll en officer, som red bredvid mig, men jag tycker Edra soldater betrakta denna fogel med en känsla af beundran. — Tyst, tyst! svarade han, bär är icke stället att göra reflexioner deröfver; men? Ni har fullkomligt rätt, fogeln väcker mycken sensation. Oaktadt detta försigtiga råd hejdade jag något min häst, ech sade till.en gammal ärr-betäckt underofficer, som kom mig nära: Det är en ädel fogel, som sväfvar öfver våra hufvuden.? — Ack, svarade han med emfas, örnen var väl så mycket värd som tuppen ! Ungefär 6 mil från Oran träffade vi en cistern, hvars vatten förfriskade både folk och hästar. Generalen befallte här göra halt, för att frukostera. Några marketenterskor hade följt truppen, hvilka sålde åt oss ingredienser till måltiden. En fattig, liten Arab vaktade nära brunnen några kor, så magra som de, hvilka i Faraos dröm förebådade hungersnöden. Min vän, kapten Lagondie, frågade honom på arabiska, hvart den stam tagit vägen, som vanligen plägade vistas i granskapet? Den hilla herden svarade, att alla hans landsmän hade flytt til öknen, med undantag af hans far med dess hushåll. Detta var tydhgen en osanning, ty de kade blott gömt sig undan vid Fransmännens annalkande. -— Om aftonen återkommo vi till Oran, utan något äfventyr. (Slutet följer.)