suiterskolan i Paris, hade det grarnaste skäg man någonsin sett. Det var ett för vacker skägg för en biskop. Och en dag, jag min icke riktigt året, församlade sig kanikerna vic hans domkyrka till fullialigt kapitel, och fattade det barbariska beslutet, satt de skulle raka ;Ssin goda bisp litet, på det ban måtte vara såson en af oss! Då han således nästa gång kon till koret, nalkades honor domprosten, käpel. lanen och kantorn med saX, rakknif, tvål, handfat och varmt vatten. Biskopen tog till bener vid åsynen af dessa radikala reformmedel, oct flydde till sitt slott Beauregard, der han fich gallfeber och dog. Att döma af några gamle klos terststuter, lära de laska klosterbröderns brukat att låta skägget växa, men predikomunl:ar och prester rakat sig. Alla deras skägg som intogos i kloster, blefvo med stor högtidlighet välsignade, och man har ännu i behåll bönformulärer för de tillfällen, då ett prestskägg offrades åt himlen. Den Grekiska kyrkans andlige voro deremot stora ifrare för skägg, och sedan brytuingen inträffat mellan denna kyrka och Roms, togo den sednares presterskap ev ännu afgjordare riktning in på moisatt bana, måhända för att äfven i det yttre desto mera skilja sig från de vördige i östern. Likväl tyckes det, som rakningsordinationerne icke i allmänhet skulle blifvit så strängt handhafda i fråga om kyrkans högsta funktionärer, emedan man ofta finner porträtter af kardinaler och biskopar med ganska aktningsvärda skägg Af allt det anförda tro vi oss sålunda nafva obestridligen ådagalagt för hvar och en, iom vill förstå, att, hvad det formella af skäggväxten i våra dagar beträffar, allt är bra, som det är, och att hos militären, utom knäfvelporrar, ett yfvigt pipskägg bidrager på det högsta till ett på en gång imposant och vackert itseende.