suiterskolan i Paris, hade det grarnaste skäg
man någonsin sett. Det var ett för vacker
skägg för en biskop. Och en dag, jag min
icke riktigt året, församlade sig kanikerna vic
hans domkyrka till fullialigt kapitel, och fattade
det barbariska beslutet, satt de skulle raka ;Ssin
goda bisp litet, på det ban måtte vara såson
en af oss! Då han således nästa gång kon
till koret, nalkades honor domprosten, käpel.
lanen och kantorn med saX, rakknif, tvål, hand-
fat och varmt vatten. Biskopen tog till bener
vid åsynen af dessa radikala reformmedel, oct
flydde till sitt slott Beauregard, der han fich
gallfeber och dog. Att döma af några gamle
klos terststuter, lära de laska klosterbröderns
brukat att låta skägget växa, men predikomun-
l:ar och prester rakat sig. Alla deras skägg
som intogos i kloster, blefvo med stor högtid-
lighet välsignade, och man har ännu i behåll
bönformulärer för de tillfällen, då ett prestskägg
offrades åt himlen. Den Grekiska kyrkans
andlige voro deremot stora ifrare för skägg, och
sedan brytuingen inträffat mellan denna kyrka
och Roms, togo den sednares presterskap ev
ännu afgjordare riktning in på moisatt bana,
måhända för att äfven i det yttre desto mera
skilja sig från de vördige i östern. Likväl tyc-
kes det, som rakningsordinationerne icke i all-
mänhet skulle blifvit så strängt handhafda i
fråga om kyrkans högsta funktionärer, emedan
man ofta finner porträtter af kardinaler och bi-
skopar med ganska aktningsvärda skägg
Af allt det anförda tro vi oss sålunda
nafva obestridligen ådagalagt för hvar och en,
iom vill förstå, att, hvad det formella af skägg-
växten i våra dagar beträffar, allt är bra, som
det är, och att hos militären, utom knäfvel-
porrar, ett yfvigt pipskägg bidrager på det hög-
sta till ett på en gång imposant och vackert
itseende.