BIVCESL OECEI be NÅGRA SAMHÄLLSFRÅGOR. Utkast. 1 Art. (Slut från gårdagsbladet.) De gamle Germanerne beskrifvas såsom slathakor, ehuru med knäfvelborrar. I vissa Germaniska stammar var till och med den rakade fysionomien så högt ansedd, att en ung man icke tilläts göra sig af med sitt skägg, förrän han i träffoing dödat en fiende; att handtera svärdet gick framför rakkmfven. De gamle Göther, Franker, Galler och Britter nyttjade endast mustacher, men läto dessa våxa så mycket längre. Saxarne buro långa skägg; men vid kristendomens införande började småningom de verldsliga herrarne följa presterskapets exempel, som rakade sig. Öfverläppen blef dock alltid orakad. Danskarne synas länge ha svangt sig med stora skägg. Norrmännen rakade deremot bort det helt och hållet; de ansågo det med största förakt, såsom någonting snuskigt och endast packet värdigt, och blefvo rakknifvens väldige apostlar, hvar de trängde fram. De sökte sålunda äfven förmå Engelsmännen, att raka sig öfver-läppen, och den stora majoriteten gaf vika för nödvändigheten. De voro ju alldeles oresonable, desse Norrmänner! man hade att välja antingen deras rakknifvar eller deras svärd! De ena, som de andra gjorde sin sak radikalt. Många tvekade iikväl i valet, och flere öfvergåfvo verkligen hus och hem och fosterland, heldre än att blotta öfverläppen. Dö med mustacher, förr än lefva en sekund dem förutan! o o Skäggens tid skulle också än en gång återkomma. I fjortonde århundradet blefvo de på nytt gängse och fortforo ända in i det sjuttonde, eharu äfven på sista tiden af denna skäggepok de blifvit mycket immskränkta; snart försvunno de sedan helt och hållet, utom knäfvelborrarne. Redan i förra seklet hade dock bruket att vara slat öfver hela synen, äfven på läppen, blifvit allmänt antaget i norra, vestra och södra Europa. Det var Frankrikes exempel, som vid dess revolutioner, liksom i så mycket annat, följdes. Henrik den fjerde var den sista Franska regent, som bar skägg; och han hade ett ganska vackert. Han efterträddes af en skagglös herre; det blef då genast, snart sagdt, ett majestätsbrott att ka skägg, och hela hofvet grep i en hast till rakknifven. Tacka Gud, att mustacherne fingo bibehållas! Thronföljden öfvergick till annu en omyndig furste; Hans Majestät strök sig om sn släta haka och kind och sade: Jag bryr mig inte om att gå med skägg! jag kan inte med det! Gud vet, hvad man ens skall göra med mustacher. Nu var de bara hakornas välde stadfästadt och en god grund lagd till de bara läpparnas likaledes. Spaniorerne följde mera senfärdigt dessa franska föredömen och bibehöllo sina skägg ännu, då Fransoser och Engelsmän redan voro färdiga med mustacherna. Gud vet; om de icke skulle haft dem qgvar ännu i denna stund, om icke en fransysk prins, Filip den femte, med rakad kind, bestigit Spanska thronen. Hofmännen härmade naturligtvis genast sin nya monark, och folket ändtligen hofmännen, ehuru med tunga sinnen, såsom man finner af det gamla Spanska ordspråket från denna tid: Skägget förloradt, kraften förlorad ! I afseende på presternas skägg böra vi särskilt omnämna förändringarna dermed, emedan de vördige fädren härutinnan mycket skiljt sig ifrån lekmännen. Den vestra kyrkans presterskap bar en tid långt skägg, under förevändning, att rakning var ett qvinligt bruk, och att ett skägg väl passade för den presterliga värdigheten. En annan tid blef rakknifven helt enkelt satt dem på halsen, af skäl att högfärd och fåfänga gerna tittade fram under ettävördigt skägg. Det påstås, att Wilhelm NN VI -. . FET . -—