BIVCESL OECEI be
NÅGRA SAMHÄLLSFRÅGOR.
Utkast.
1 Art.
(Slut från gårdagsbladet.)
De gamle Germanerne beskrifvas såsom slat-
hakor, ehuru med knäfvelborrar. I vissa Ger-
maniska stammar var till och med den rakade
fysionomien så högt ansedd, att en ung man
icke tilläts göra sig af med sitt skägg, förrän
han i träffoing dödat en fiende; att handtera
svärdet gick framför rakkmfven. De gamle Gö-
ther, Franker, Galler och Britter nyttjade en-
dast mustacher, men läto dessa våxa så mycket
längre. Saxarne buro långa skägg; men vid
kristendomens införande började småningom de
verldsliga herrarne följa presterskapets exempel,
som rakade sig. Öfverläppen blef dock alltid
orakad. Danskarne synas länge ha svangt sig
med stora skägg. Norrmännen rakade deremot
bort det helt och hållet; de ansågo det med
största förakt, såsom någonting snuskigt och en-
dast packet värdigt, och blefvo rakknifvens väl-
dige apostlar, hvar de trängde fram. De sökte
sålunda äfven förmå Engelsmännen, att raka sig
öfver-läppen, och den stora majoriteten gaf vi-
ka för nödvändigheten. De voro ju alldeles o-
resonable, desse Norrmänner! man hade att
välja antingen deras rakknifvar eller deras svärd!
De ena, som de andra gjorde sin sak radikalt.
Många tvekade iikväl i valet, och flere öfver-
gåfvo verkligen hus och hem och fosterland,
heldre än att blotta öfverläppen. Dö med mu-
stacher, förr än lefva en sekund dem förutan!
o o
Skäggens tid skulle också än en gång återkom-
ma. I fjortonde århundradet blefvo de på nytt
gängse och fortforo ända in i det sjuttonde,
eharu äfven på sista tiden af denna skäggepok
de blifvit mycket immskränkta; snart försvunno de
sedan helt och hållet, utom knäfvelborrarne.
Redan i förra seklet hade dock bruket att vara
slat öfver hela synen, äfven på läppen, blifvit
allmänt antaget i norra, vestra och södra Euro-
pa. Det var Frankrikes exempel, som vid dess
revolutioner, liksom i så mycket annat, följdes.
Henrik den fjerde var den sista Franska regent,
som bar skägg; och han hade ett ganska vac-
kert. Han efterträddes af en skagglös herre;
det blef då genast, snart sagdt, ett majestäts-
brott att ka skägg, och hela hofvet grep i en
hast till rakknifven. Tacka Gud, att musta-
cherne fingo bibehållas! Thronföljden öfvergick
till annu en omyndig furste; Hans Majestät strök
sig om sn släta haka och kind och sade:
Jag bryr mig inte om att gå med skägg! jag
kan inte med det! Gud vet, hvad man ens skall
göra med mustacher. Nu var de bara hakor-
nas välde stadfästadt och en god grund lagd
till de bara läpparnas likaledes. Spaniorerne
följde mera senfärdigt dessa franska föredömen
och bibehöllo sina skägg ännu, då Fransoser
och Engelsmän redan voro färdiga med musta-
cherna. Gud vet; om de icke skulle haft dem
qgvar ännu i denna stund, om icke en fransysk
prins, Filip den femte, med rakad kind, besti-
git Spanska thronen. Hofmännen härmade na-
turligtvis genast sin nya monark, och folket
ändtligen hofmännen, ehuru med tunga sinnen,
såsom man finner af det gamla Spanska ord-
språket från denna tid: Skägget förloradt, kraf-
ten förlorad !
I afseende på presternas skägg böra vi sär-
skilt omnämna förändringarna dermed, emedan
de vördige fädren härutinnan mycket skiljt sig
ifrån lekmännen. Den vestra kyrkans prester-
skap bar en tid långt skägg, under förevänd-
ning, att rakning var ett qvinligt bruk, och
att ett skägg väl passade för den presterliga
värdigheten. En annan tid blef rakknifven
helt enkelt satt dem på halsen, af skäl att
högfärd och fåfänga gerna tittade fram under
ettävördigt skägg. Det påstås, att Wilhelm
- NN - VI -. . FET . - -—-