afsättas efter godtycke, men att han sedermera
utnämndes för lifstid. För att elude:a verkan
häraf, fordrade Konungarne stundom af någon
sådan att han skulle taga afsked när det begär-
des af honom. Är 1420 begärte Alfons V af då-
varande Justizan, Ximenes -Cerdan, en sådan
förbindelses uppfyllande. Han vägrade likväl
bestämdt; Konuagen befallte nu alla sina under-
såtare att icke mer lyda denne embetsman, och
tvang honom att afsiå från sin plats.
Samma furste var ännu strängare vid ett an-
nat tilltälle, och qvarhöil i föngelse ända t Il sin död
en Justiza, som vägrat ne dlägga sin befetllnirg
För att förebygga dylika raissbruk, i
I
I
Vi hafva sagt, att Justisan i hörjan
d
Cortes 1442 Konungen att antaga cu lag, enligt
hvilken en Justiza ej kunde ivingas utt
nedlägga sitt embete till följe af någon fö;egå-
ende förbindelse.
Den instituton, hvars beskaffentet vi här
anfört, har ingenting jemförligt i någon annan;
stats konstitution. Hon synes oss likväl erbju-;
da många fördelar, jemte få olägenhe:er, och
förtjente derföre måhända att införas i de fria
Europeiska staterna med tillämpning till hvarje
folks seder och borgerliga förhållanden. Några l
skriftställare hafva likväl ansett den farlig, och
tyckt, att despotismen var enahanda, antingen
hon utgick från Justizan eller från Monarken.
De hafva i demna inrättning sett en förberedelse
för folken att en dag erhålla en oinskränkt
styrelse, då man tillsatt en person, som efter I
bebag kunde upphäfva domaremaktens beslut,
rycka en anklagad undan domstolarnes myndig-
het, flytta bonom till ett serskildt fängeise
och tillintetgöra de Kongl. embetsmännens4
beslut. — I
Dessa invändningar synas oss likväl lätta att
vederlägga; att Justizans makt var vidsträckt,
innebar likväl inger Häljd, att hon äfven måste
bli farlig, ty-Sm hon genom sin natur var rik-
tad till det goda, om denna embetsmans myn-
At endast kunde tjena, att skydda den för-
tryckte, var det ingen våda, att anförtro honom
en vidsträckt och oemoståndlig makt. Man får
dervid icke förgäta, att afven han sjelf var un--
derkastad ansvar.
För att fulläoda skildringen af Arragoniens
politiska inrättningar , hafva vi endast att anfö-
ra några lagar, utfärdade till skydd för folkets
frihet. Tortyren fick ej användas vid brott-
j måls ransakningar mot medborgare och fria per-
soner; den juridiska proceduren var offentlig.
Den anklagade kunde ej fällas utan att ha för-
svarat sig och fått sina vittnen afhörda. Arragone-
serne voro så fästade vid dessa principer, att då Fer-
dinand och Isabella ville införa inqvisitioneni Arra-
gonien, tog folket till vapen, mördade Storinqvi-
sitorn och satte sig länge emot den andeliga dom-
stolens upprättande; icke så, som Bobertson an-
märker, att Årragonesarne voro mindre tillgifna
dena romersk-katbolska religionen än de öfrige
Spaniorerne, men för det att inqvisitionens ju-
ridiska procedur var oförenlig med friheten, e-
medan den anklagade ej konfronterades med
vittnena, att man icke underrättade honom om
de mot honom gjorda anklagelserna , att han
underkastades tortyren , och att hans egendom
konfiskerades.
Vi kunna icke gifva ett bättr2 begrepp om
Arragonesarnes frihet och deras tillgifvenhet för
densamma, än genom anförandet af en strof:
- Cortess af 1451 beslut, så lydande: Vi hafvs
tjalltid hört sägas, och erfarenheten bevisar det,
e latt i anseende till detta lands stora ofruktbarhe
ij och fattigdom, siulle folket flytta derifrån , för
tlatt bosätta sig i andra riken och fruktbarare
.- I nejder, om det icke qvarstannade för dess fri-
n ) hets skull.
Dn Detta är en stor sanning, som all historia be-
el visar, att det icke är folken i de fruktbarasts
n länder och ae mildaste klimater, -som mest al.
- I ska sitt land, om äro de mest belåtna och
mest välmående, utan de fria rolken.
I — Castiliens och Arragoniens konstitutioner haf
va synts Oss företrädesvis värda att kännas
hvaremot Valencias, Cata!oniens och de öfrig
staternas politiska inrättningar icke erbjuda no;
utmärkande drag, att vi skulle ansett oss bör:
utförligare behandla dem. Denna sida af d
s förstnämnda rikenas historia torde likväl fö,
almången äga mer intresse, än furstarnes slägtre.
gister, en skildring. af fältslag och en besknrif
ning på brotten och dårskaperna i Castiliens och
1. Arragomens: hof.
I Ända hittills är Spaniens historia af stort i in
- ltresse: man ser fria och hövgsinta inrättninga