stade granskning, men efter serskilda formahteter. Man inser väl, det vissheten om en strängla opartisk undersökning borde vara för dennelt embetsman en kraftig väckelse till noggrannhett i sina pligters utöfeing, och man kan:ej nogs erinra vår tid om nödvändigheten af en sådan-c ansvarighet i verkligheten, icke blott i for-vw men. f Justizan, som var en medla:ze emellan Ko-iLk nungen och statens serskilda stånd, hade ens ganska vidsträckt magt, att göra sitt anseen-!t de gällande. Alla Kongliga och landsdomare voro skyldiga att underställa honom tvifyvelakti-ln ga frågor och deröfver inhemta hans utlåtande, e hvarigenom lagtolkningen tillhörde honom. Ingen Konglig befallning kunde uvpphäfva och fördröja de procedurer, han inledt, och straff voro föreskrifne för dem som försökte det. Han deremot kunde inställa undersökningar och rättegångar, anhängiga vid de lägre domstolarne. Justizan utöfvade sin makt medelst tvänne slags handlingar, den ena kallad firma del derecho och den andra kallad manifestacion. Den förra gaf hvar och en, som erhållit densamma, ett säkert skydd mot våld och utprassningar, samt försakrade honom om bibehållandet af sina rättigheter och privilegier, som ej kunde fråntagas honom annat än till följe af en juridisk procedur inför Justizan, och af hans dom. Den akt, som kallades Manifestacion, gaf friheten samma garantier, som firma del derecho gaf ägande rätten. Att förläna någon en sådan akt, säger Blancas, var detsamma, som rycka honom ur de Kongl. tjenstemännens händer och skydda honom mot allt godtyckligt våld. Den återgaf honom icke friheten, emedan den ingenting afgjorde öfver sjelfva frågan; men cen anklagades fängelse blef offentligt, i stället för hemligt, och de mot honom anförda beskyllningarne måste granskas utan passion, med lugn och ordning samt enligt lagarna. lDenna offentlighet var anledning till namnet Manifestacion. Dess kraft var så stor den till och med kunde rädda en perstn som redan hade snöret om halsen. Fönom denne TTOrTETT inqventen 1 domrarnas händer och sattes i ett visst utmärkt fängelse, kalladt carcel de los Manifestados. Stränga böter föreskretvos for den Justiza, som vägrade att utfärda någon af dessa akter, när den lagligen begärdes af honom. Äfven d2 högsta embetsmän kunde således. icke ostraffadt bruka sin myndighet, emedan vissheten om strängt ansvar återhöll dem inom sin pligt. Man hade redan vid denna tid lärt sig att inse, att det icke var nog att proklamera friheten, för att äga henne; att man fåfängt föreskref gränsor för makten, om man icke tillika skapade en kraft, som qvarhöll henne derinom; samt ändteligen att det i synnerhet för de lägre tjenstemännen, hvilka oftare och direktare inverka på folket, är nödvändigt att tastställa ett strängt ansvar, emedan detta utgör den säkraste grund, hvarpå en nstions frihet hvilar. Detta begrepp är icke i våra dagar så allmänt spridt, som det borde vara; man fäster sig vida mer vid den politiska rättens höjder och styrelsernas allmänna form, än vid användandets detaljer och den lägre ordningens institutioner. Om man förfor tvertom, skulle man erhålla lyckligare och tillförlitdigare resultater. Öh mm mRR km me fÅ FR ke IA VA — FA VP DM Under Peter TV:s regering såg man ett markhgt exempel på Justizans myndighet. Enligt Arragoniens konstitution hade Konungens äldste son eller den presumtive thronarfvingen en vidsträckt makt och en egen jurisdiktion, samt forde regentskapet under Monarkens frånvaro. Peter den IV sökte, dertill öfvertalad af sin andra gemål, att fråntaga sin son, sedan Johar I, dess rättigheter, och befallde sina undersåtare att vägra honom lydnad. Nu vände prinsen sig till Justizan, begärande, som Zurita säger, hans skydd mot våld och förtryck. Denne gaf honom genast en firma del derecho, och oaktadt Konungens bemödanden, att upphäfva verkan deraf, blef prinsen likväl bibehållen vid utöfningen af sina rättigheter, och hans myndighet allmänt erkänd öfver hela landet. Denne prins, sedermera blefven Konung, fick, i motsatt syftning, erfara huru stor Justizans betydenhet var. Han hade låtit fängsla några personer utan att dervid iakttaga lagliga, former, Fångarne begärdenu af Justizan en manifestacions sakt, hvilken de äfven erhöllo. Konungen påstod då, att Justizan begått väld i detta fall och utnämnde vice-kansleren till hans medhiel