stade granskning, men efter serskilda formahte-
ter. Man inser väl, det vissheten om en strängla
opartisk undersökning borde vara för dennelt
embetsman en kraftig väckelse till noggrannhett
i sina pligters utöfeing, och man kan:ej nogs
erinra vår tid om nödvändigheten af en sådan-c
ansvarighet i verkligheten, icke blott i for-vw
men. f
Justizan, som var en medla:ze emellan Ko-iLk
nungen och statens serskilda stånd, hade ens
ganska vidsträckt magt, att göra sitt anseen-!t
de gällande. Alla Kongliga och landsdomare
voro skyldiga att underställa honom tvifyvelakti-ln
ga frågor och deröfver inhemta hans utlåtande, e
hvarigenom lagtolkningen tillhörde honom.
Ingen Konglig befallning kunde uvpphäfva och
fördröja de procedurer, han inledt, och straff
voro föreskrifne för dem som försökte det. Han
deremot kunde inställa undersökningar och rät-
tegångar, anhängiga vid de lägre domstolarne.
Justizan utöfvade sin makt medelst tvänne
slags handlingar, den ena kallad firma del de-
recho och den andra kallad manifestacion.
Den förra gaf hvar och en, som erhållit den-
samma, ett säkert skydd mot våld och utprass-
ningar, samt försakrade honom om bibehållan-
det af sina rättigheter och privilegier, som ej
kunde fråntagas honom annat än till föl-
je af en juridisk procedur inför Justizan, och
af hans dom.
Den akt, som kallades Manifestacion, gaf
friheten samma garantier, som firma del de-
recho gaf ägande rätten. Att förläna någon
en sådan akt, säger Blancas, var detsamma,
som rycka honom ur de Kongl. tjenstemännens
händer och skydda honom mot allt godtyckligt
våld. Den återgaf honom icke friheten, eme-
dan den ingenting afgjorde öfver sjelfva frågan;
men cen anklagades fängelse blef offentligt, i
stället för hemligt, och de mot honom anförda
beskyllningarne måste granskas utan passion,
med lugn och ordning samt enligt lagarna. l-
Denna offentlighet var anledning till namnet
Manifestacion. Dess kraft var så stor
den till och med kunde rädda en perstn som
redan hade snöret om halsen. Fönom den-
ne TTOrTETT inqventen 1 domrarnas hän-
der och sattes i ett visst utmärkt fängelse, kal-
ladt carcel de los Manifestados.
Stränga böter föreskretvos for den Justiza,
som vägrade att utfärda någon af dessa akter,
- när den lagligen begärdes af honom.
Äfven d2 högsta embetsmän kunde således.
icke ostraffadt bruka sin myndighet, emedan
vissheten om strängt ansvar återhöll dem inom
sin pligt. Man hade redan vid denna tid lärt
sig att inse, att det icke var nog att proklamera
friheten, för att äga henne; att man fåfängt före-
skref gränsor för makten, om man icke tillika
skapade en kraft, som qvarhöll henne derinom;
samt ändteligen att det i synnerhet för de lägre
tjenstemännen, hvilka oftare och direktare in-
verka på folket, är nödvändigt att tastställa ett
strängt ansvar, emedan detta utgör den säkraste
grund, hvarpå en nstions frihet hvilar. Detta
begrepp är icke i våra dagar så allmänt spridt,
som det borde vara; man fäster sig vida mer
vid den politiska rättens höjder och styrelsernas
allmänna form, än vid användandets detaljer
och den lägre ordningens institutioner. Om
man förfor tvertom, skulle man erhålla lyckligare
och tillförlitdigare resultater.
Öh mm m- -
RR km me fÅ FR ke - IA VA — FA VP DM
Under Peter TV:s regering såg man ett mark-
hgt exempel på Justizans myndighet. Enligt
Arragoniens konstitution hade Konungens äldste
son - eller den presumtive thronarfvingen en
vidsträckt makt och en egen jurisdiktion, samt
forde regentskapet under Monarkens frånvaro.
Peter den IV sökte, dertill öfvertalad af sin
andra gemål, att fråntaga sin son, sedan Johar
I, dess rättigheter, och befallde sina undersåtare
att vägra honom lydnad. Nu vände prinsen
sig till Justizan, begärande, som Zurita sä-
ger, hans skydd mot våld och förtryck.
Denne gaf honom genast en firma del derecho,
och oaktadt Konungens bemödanden, att upp-
häfva verkan deraf, blef prinsen likväl bibehål-
len vid utöfningen af sina rättigheter, och hans
myndighet allmänt erkänd öfver hela landet.
Denne prins, sedermera blefven Konung, fick,
i motsatt syftning, erfara huru stor Justizans
betydenhet var. Han hade låtit fängsla några
personer utan att dervid iakttaga lagliga, former,
Fångarne begärdenu af Justizan en manifesta-
cions sakt, hvilken de äfven erhöllo. Konungen
påstod då, att Justizan begått väld i detta fall
och utnämnde vice-kansleren till hans medhiel-