Och detta egna 1Nlefeosv FCC CA a ee
hinna sansa oss, framstå tydligt som Guds kla
ra dag. :
Jag bar redan antydt och upprepar än en
gång: alla amalgamationsförslag, all bitterhet mot
Stortbinget och mot Norska folket kommer der-
af, att Norska statsförfattningen är för fri. De
såkallade förolämpningarna mot Sverge skulle
man geroa förlåta , om blott makten och dess
hendtlangare funnit Norrmännen medgörligare ;
man skulle hafva uppmuntrat dem, 1 fall ett
motsatt förhållande egt rum eller Sverge varit
det friast konstuerade af de båda länderna.
tå skulle biuerhetenu varit en dygd och alla
wfall lika många förtjenster. Men likasom den
Norska friheten är en nasel i ögat på alla, som
älska den pura monarkien och finna folkens
val cudast i den; likaså böra alla , som tro på
framskridsnde och utveckling af det menskliga
samhällets frihet, vårda och försvara Norska
statsförfattningen och de ur den utvecklade hän-
delser. Lyckades det att afkorta något på den,
så verkade detta tillbaka på oss sjelfva; ty vi
kunna vara ölvertygade , att hvarje steg, som
tages tullbaka i Norrige, åar ett steg som nekas
att gå framåt i Sverge. Den impuls och un-
dervisning, som ett med oss under samme Ko-
nung förenadt folks exempel måste ge oss, har det
bittills lyckats att neutralisera genom de redan be-
skrifaa manövrerna att väcka split mellan fol-
ken; men den dag varder kommande — och
man har kanske just narmat den genom de nu
så föga visligen tillställda upptågen — då Sven-
ska folket skall allmänt begynna eftersinna, hvad
endast några få bittills anat och uttryckt: att
en Svensk frihet skall uppväxa ur den Norska
och det mesta af våra institutioners gamla sur-
deg bortsopas af en folkvilja, som en gång skall
vakna och värma sig vid ett mönster, som ic-
ke behöfver hemtas långt ifrån, uian kan fås
nästan hemma hos oss. En besynnerlig skic-
kelse, snart sagdt en Nemesis, har velat,
alt 1 samma ögonblick, då en reaktion företogs
mot principerna af vär egen regiments-förändring,
låt man resas upp alldeles bredvid oss ett mo-
nument, vid hvars betraktande vi icke i läng-
den skulle förmå värja oss för tanken på cet
obetydliga, som lofvades oss, och det ännu o-
betydligare, som verkligen gafs, sedan man väl
hunnit blifva varm i sadelen och hemta sig
från den första förskräckelsen. Denna oförsig-
tighet insåg man snart nog, men saken kunde
icke på en gång omgöras. Det har 1 stället
sett ut, som om man velat hafva bort den ena
pelaren efter den andra undan den Norska bygg-
naden, så att förargelsen och det, onda exemp-
let skulle vara: bortsopade, innan vi hunnit rik-
tigt sansa oss och fatta betydelsen af hvad som
stod att lasa alldeles inpå våra ögon. Att det-
ta icke lyckades, att Norrmännen erbjödo
ett så envist motstånd, var naturligtvis egnadt
att väcka en viss bitterhet. Den disponibla pres-
sen har derföre slagit på trumma mot Norr-
mänen, och häruti har Dagligt Alebanda, med
bästa uppsåt i verlden och af alla krafter, in-
stämt. Trummandet lyckades till en del och
förvillade äfven en och annan, som annars icke
var af det lynne, att han skulle hafva vägrat
Åtminstone Aöra altera pars. Men yrseln be-
gynner redan skingras och ge rum för efcertan-
ken, som full väl begriper, att om man ock
kan framleta en eller annan händelse, som kan
tydas såsom en förolämpning mot Svenska na-
tonen, så bör icke en dylik (ofta vanställd, of:a
provocerad) attack på vår stolthet komma 0ss
att glömma, hvad vår egen fördel bjuder, eller
låua oss att hurra ned institutioner, som beror-
dra den. Vi begynna väl ändtligen ana, att
den förbittring, man så omhugsamt vill ingilva
oss mot Norrmännen och deras förhållande, äf-
ven skulle kunna nyttjas, ja möjligen vara endast
beräknad att bibringa oss kold för deras institu-
tioner; hvarföre man alltid ser hetsningarna med
anfall mot Sverige uppblandade och inväfda
med harm öfver det vägrade veto o. s. v.) Vi
måtte väl snart begripa, alt man med kitlingar-
na af vår nationaltåfänga blott vill klappa på
vår loyalitets dörr och söka värfva oss till käm-
par emot de förhatliga institutionerna, som sät-
ta en bom för godtycke, favoritism o. d. samt
mot de halsstarriga menniskorna, som 8e ett så
förderfiigt etterdöme af sparsamhet.
Man strider med alla vapen, såsom en from
Korsriddare höfves- Det är icke nog att göra
sinag fiender förhatliga ; man vill äfven göra dem
löjliga. Och hos hvillket folk kan icke något
lojligt upletas? Hvem ler 1Cke at det eviga pa-
miderandet fsom dock i sednare tider mycket