Och detta egna 1Nlefeosv FCC CA a ee hinna sansa oss, framstå tydligt som Guds kla ra dag. : Jag bar redan antydt och upprepar än en gång: alla amalgamationsförslag, all bitterhet mot Stortbinget och mot Norska folket kommer deraf, att Norska statsförfattningen är för fri. De såkallade förolämpningarna mot Sverge skulle man geroa förlåta , om blott makten och dess hendtlangare funnit Norrmännen medgörligare ; man skulle hafva uppmuntrat dem, 1 fall ett motsatt förhållande egt rum eller Sverge varit det friast konstuerade af de båda länderna. tå skulle biuerhetenu varit en dygd och alla wfall lika många förtjenster. Men likasom den Norska friheten är en nasel i ögat på alla, som älska den pura monarkien och finna folkens val cudast i den; likaså böra alla , som tro på framskridsnde och utveckling af det menskliga samhällets frihet, vårda och försvara Norska statsförfattningen och de ur den utvecklade händelser. Lyckades det att afkorta något på den, så verkade detta tillbaka på oss sjelfva; ty vi kunna vara ölvertygade , att hvarje steg, som tages tullbaka i Norrige, åar ett steg som nekas att gå framåt i Sverge. Den impuls och undervisning, som ett med oss under samme Konung förenadt folks exempel måste ge oss, har det bittills lyckats att neutralisera genom de redan beskrifaa manövrerna att väcka split mellan folken; men den dag varder kommande — och man har kanske just narmat den genom de nu så föga visligen tillställda upptågen — då Svenska folket skall allmänt begynna eftersinna, hvad endast några få bittills anat och uttryckt: att en Svensk frihet skall uppväxa ur den Norska och det mesta af våra institutioners gamla surdeg bortsopas af en folkvilja, som en gång skall vakna och värma sig vid ett mönster, som icke behöfver hemtas långt ifrån, uian kan fås nästan hemma hos oss. En besynnerlig skickelse, snart sagdt en Nemesis, har velat, alt 1 samma ögonblick, då en reaktion företogs mot principerna af vär egen regiments-förändring, låt man resas upp alldeles bredvid oss ett monument, vid hvars betraktande vi icke i längden skulle förmå värja oss för tanken på cet obetydliga, som lofvades oss, och det ännu obetydligare, som verkligen gafs, sedan man väl hunnit blifva varm i sadelen och hemta sig från den första förskräckelsen. Denna oförsigtighet insåg man snart nog, men saken kunde icke på en gång omgöras. Det har 1 stället sett ut, som om man velat hafva bort den ena pelaren efter den andra undan den Norska byggnaden, så att förargelsen och det, onda exemplet skulle vara: bortsopade, innan vi hunnit riktigt sansa oss och fatta betydelsen af hvad som stod att lasa alldeles inpå våra ögon. Att detta icke lyckades, att Norrmännen erbjödo ett så envist motstånd, var naturligtvis egnadt att väcka en viss bitterhet. Den disponibla pressen har derföre slagit på trumma mot Norrmänen, och häruti har Dagligt Alebanda, med bästa uppsåt i verlden och af alla krafter, instämt. Trummandet lyckades till en del och förvillade äfven en och annan, som annars icke var af det lynne, att han skulle hafva vägrat Åtminstone Aöra altera pars. Men yrseln begynner redan skingras och ge rum för efcertanken, som full väl begriper, att om man ock kan framleta en eller annan händelse, som kan tydas såsom en förolämpning mot Svenska natonen, så bör icke en dylik (ofta vanställd, of:a provocerad) attack på vår stolthet komma 0ss att glömma, hvad vår egen fördel bjuder, eller låua oss att hurra ned institutioner, som berordra den. Vi begynna väl ändtligen ana, att den förbittring, man så omhugsamt vill ingilva oss mot Norrmännen och deras förhållande, äfven skulle kunna nyttjas, ja möjligen vara endast beräknad att bibringa oss kold för deras institutioner; hvarföre man alltid ser hetsningarna med anfall mot Sverige uppblandade och inväfda med harm öfver det vägrade veto o. s. v.) Vi måtte väl snart begripa, alt man med kitlingarna af vår nationaltåfänga blott vill klappa på vår loyalitets dörr och söka värfva oss till kämpar emot de förhatliga institutionerna, som sätta en bom för godtycke, favoritism o. d. samt mot de halsstarriga menniskorna, som 8e ett så förderfiigt etterdöme af sparsamhet. Man strider med alla vapen, såsom en from Korsriddare höfvesDet är icke nog att göra sinag fiender förhatliga ; man vill äfven göra dem löjliga. Och hos hvillket folk kan icke något lojligt upletas? Hvem ler 1Cke at det eviga pamiderandet fsom dock i sednare tider mycket