rar, den strid, som nu kämpas, gäller hu-
ruvida aristokratien elier demokratien — antingen
Pärerne eller den styrelse, Engelska folket under-
södjer, skall hafva ofverhanden. Landets angelä-
heter böra afgöras af folkets representanter, men
härtill säger Öfverhuset nej! och ställer sig i
opposition mot alla goda åtgärder, och hindrar
alia förbättringar. Fastän vår afsigt är att åter-
ställa konstitutionens renhet, och att göra ken-
slitutionen till hvad den bör vara (hör!), har
dock den ädle Lorden, Statssekreieraren för in-
rikes ärenderna, förklarat, att han icke kunde
samtycka till någoa organisk förändring. Det
handlingssätt, som följes på ett annat ställe (i
Olfverhuset) torde dock kunna leda honom och
dem, som täska lika med honom, till den ofver-
tygelsen, att den slutsats hvartill han kommit,
var förhastad, och att ea förändring — will och
med en organisk förändring — blir af nöden.
Den förändring lande: vill, är intet annat, an
en god styrelse, och en styrelse för godt köp.
För att bevisa detta, behöfver jag blott återgå till
billen rörande posiväsendet. Hade det nuvaran-
de systemet inom deita departement blifvit af-
skaffadt, så skulle 40,000 L. om året hafva
blifvi: besparade. För den ekonomiska fördel,
den föreslagna förändringen medförde, borde
dea hafva blifvit antagen. Nu fiågar jag om
det väl var Ofverhuset eller Underhuset, som
tillintetgjorde den billen? Engelska folket bör
veta, ait det var Ofverhuset, som hindrade den
att gå igenom; ty folket känner ännu icke allt
hvad Lorderna gjort. Billen rörande postverket
var en högst vigtig bill; dem gick ut på att
lätta icke blott kommunikationen inomlands, u-
tan äfven den med främmande länder; men än-
då satte Lorderna stopp derför, och förkastade
den. En ädel och lärd Lord (Lynodhurst) på
ett annat ställe, har beklagat sig öfver, att
ingen reform skett af kanslirätten, oaktadt det
var just den ädle och lärde Lorden sjelf, som
föreslog att förkasta den bill, Lordkans-
leren iatroducerat för sådant ändamål; och än-
dock drager han ej i betänkande, att förebrå H.
Maj:ts ministrar likgilughet, fastän han sjelf, i
fall han så funnit för godt, kunnat göra
motioa om reform af kanslirätten. Den embets-
ställning, hvari den ädle och lärde Lorden for-
ut befunnit sig, skulle fullkomligen hafva rätt-
färdigat ett sådant steg å hans sida; och derfö-
re är det klart, att i fall klander bör drabba
någon, så kommer en icke obetyditg del deraf
på den ädle och lärde Lordens lott. Det finnes
ytterligare en sak, som den ädle och lärde Lor-
den lägger ministtren till last. Han klagar öfver,
att den icke föreslagit någon åtgärd för reform
af eklesiastik domstolarna, och förebrår mi-
nistrarne en försumligbet, som jag hoppas att
de tidigt, nästa session, skola vara i
stånd att afskudda sig. Men annu har
den ädle Lorden ett klagemål att -anföra, det
vidunderligaste, som ännu nånsin kommit för
mina öron. Då jag betraktar den reform, som
skett inom den rådande kyrkan, bekänner jag
öppet, att jag icke anser mig berättigad, att
derom mycket yitra. Ingenting gafs hvarken
åt foiket eller det svältande lägre presterskapet,
och ändock voro Hans Maj:ts ministrar svaga
nog, fastän Hans Maj:ts rekommendation blifvit
lemnad utah afseende, att samtycka till billen,
sådan den tillskickales dem från Lorderne. An-
tingen vi se på frågan om kyrkan, eller andra
åtgärder rörande såväl Irland som Skottland och
England, tror jag mig fullt berättigad att yttra,
att hvarest reform blifvit begärd, har den blif-
vit förvägrad af Öfverhuset. Öfverhuset ensamt
är således att klsndra, ty det var der förbätt-
ringarne hämmades i sitt lopp. Folket bör
minnas detta; och då det är säkert, att refor-
mens dag en gång måste randas, hoppas jag at
den andra grenen af lagstiftningen skall inse sir
villfarelse, och icke, sätta sig emot de reforme
och förbättringar, som anses nödvändiga, (Hä
afbröts talaren af den officiant, som kallade Un
derhuset att afhöra throntalet vid parlamentet
prorogation.)
SNES
SR ITO LM den 5 Seovtembe