rar, den strid, som nu kämpas, gäller huruvida aristokratien elier demokratien — antingen Pärerne eller den styrelse, Engelska folket undersödjer, skall hafva ofverhanden. Landets angeläheter böra afgöras af folkets representanter, men härtill säger Öfverhuset nej! och ställer sig i opposition mot alla goda åtgärder, och hindrar alia förbättringar. Fastän vår afsigt är att återställa konstitutionens renhet, och att göra kenslitutionen till hvad den bör vara (hör!), har dock den ädle Lorden, Statssekreieraren för inrikes ärenderna, förklarat, att han icke kunde samtycka till någoa organisk förändring. Det handlingssätt, som följes på ett annat ställe (i Olfverhuset) torde dock kunna leda honom och dem, som täska lika med honom, till den ofvertygelsen, att den slutsats hvartill han kommit, var förhastad, och att ea förändring — will och med en organisk förändring — blir af nöden. Den förändring lande: vill, är intet annat, an en god styrelse, och en styrelse för godt köp. För att bevisa detta, behöfver jag blott återgå till billen rörande posiväsendet. Hade det nuvarande systemet inom deita departement blifvit afskaffadt, så skulle 40,000 L. om året hafva blifvi: besparade. För den ekonomiska fördel, den föreslagna förändringen medförde, borde dea hafva blifvit antagen. Nu fiågar jag om det väl var Ofverhuset eller Underhuset, som tillintetgjorde den billen? Engelska folket bör veta, ait det var Ofverhuset, som hindrade den att gå igenom; ty folket känner ännu icke allt hvad Lorderna gjort. Billen rörande postverket var en högst vigtig bill; dem gick ut på att lätta icke blott kommunikationen inomlands, utan äfven den med främmande länder; men ändå satte Lorderna stopp derför, och förkastade den. En ädel och lärd Lord (Lynodhurst) på ett annat ställe, har beklagat sig öfver, att ingen reform skett af kanslirätten, oaktadt det var just den ädle och lärde Lorden sjelf, som föreslog att förkasta den bill, Lordkansleren iatroducerat för sådant ändamål; och ändock drager han ej i betänkande, att förebrå H. Maj:ts ministrar likgilughet, fastän han sjelf, i fall han så funnit för godt, kunnat göra motioa om reform af kanslirätten. Den embetsställning, hvari den ädle och lärde Lorden forut befunnit sig, skulle fullkomligen hafva rättfärdigat ett sådant steg å hans sida; och derföre är det klart, att i fall klander bör drabba någon, så kommer en icke obetyditg del deraf på den ädle och lärde Lordens lott. Det finnes ytterligare en sak, som den ädle och lärde Lorden lägger ministtren till last. Han klagar öfver, att den icke föreslagit någon åtgärd för reform af eklesiastik domstolarna, och förebrår ministrarne en försumligbet, som jag hoppas att de tidigt, nästa session, skola vara i stånd att afskudda sig. Men annu har den ädle Lorden ett klagemål att -anföra, det vidunderligaste, som ännu nånsin kommit för mina öron. Då jag betraktar den reform, som skett inom den rådande kyrkan, bekänner jag öppet, att jag icke anser mig berättigad, att derom mycket yitra. Ingenting gafs hvarken åt foiket eller det svältande lägre presterskapet, och ändock voro Hans Maj:ts ministrar svaga nog, fastän Hans Maj:ts rekommendation blifvit lemnad utah afseende, att samtycka till billen, sådan den tillskickales dem från Lorderne. Antingen vi se på frågan om kyrkan, eller andra åtgärder rörande såväl Irland som Skottland och England, tror jag mig fullt berättigad att yttra, att hvarest reform blifvit begärd, har den blifvit förvägrad af Öfverhuset. Öfverhuset ensamt är således att klsndra, ty det var der förbättringarne hämmades i sitt lopp. Folket bör minnas detta; och då det är säkert, att reformens dag en gång måste randas, hoppas jag at den andra grenen af lagstiftningen skall inse sir villfarelse, och icke, sätta sig emot de reforme och förbättringar, som anses nödvändiga, (Hä afbröts talaren af den officiant, som kallade Un derhuset att afhöra throntalet vid parlamentet prorogation.) SNES SR ITO LM den 5 Seovtembe