de monarker, som inkraktade pa deras privilc-1
gier och af egen myndighet upptogo utomor-
dentliga skatter. Är 1420 atgåfvo Cortes i
Valladolid hfliga föreställningar till Konung Jo-
han II öfver ett dylikt förfarande. Konungen
svarade härtill sålunda:
Hvad Er begäran angår, att jag icke skall
utfärda någon befallning för att upptaga förra
årets afgift och der, som blifvit begärd detta
år, äfvensom rörande besättningen på flottaa och
de utgifter derull erfordrats, så hår jag befallt
mina skattnästare att meddela Er alla upplys-
ningar i detta hänseende.
Likaledes har jag befallt skattmästarna att
meddela Er de föreslagna vilkoren för inkom-
sternas förhöjande, och att de, intill dess J
hunnit granska dem, icke må göra någon upp-
handling.
I anseende tilli hvad J begären, att skälen,
i
som förmått mig upptaga den nya pålagan, in-j:
nan hon blifvit bifallen, må föreläggas Er, så
har jag gifvit mina Skattmästare befallning att
rätta si8 ÅTerefter. .
En annan del af Er begäran är, att J måit-
ten kunna underrätta Edra kommuner om allt
det, som gjorts på min befallaing, hvilket äfven
Erkebiskopen i Toledo i min närvaro fram-
ställt, äfvensom de beslut J fattat, samt rmitt
löfte att icke pålågga några skatter i hvad fall
som heldst, innan de beviljats af kommunerne
eller deras representanter, så lofvar jag att il
framtiden, när något behof påkommer mig,
j
dj
derom underrätta Er, innan jag bestämmer
någon skatt, emedan min afsigt är att i.
detta fall följa mina företrädares bruk. I
Dessa voro likväl icke, Cortes enda rättighe-:!
ter. Deras samtycke erfordrades äfven för nya:
lagars stiftande eller gamlas upphäfvande, ty det!
är afgjordt, att man alltid sammankallade dem:
vid brydsama tillfällen,; för att biträdas af de-
ras råd, och gifva auktoriteten af deras bifall
åt de åtgärder, man ansåg nödvändiga. I
En lag af Alfons XI af år 1328 föreskrif-.
ver :
Aldenstund våra naturliga undersåtares och
i synnerhet våra städers deputerades råd är nöd-
vändigt vid svåra omständigheter, vilja och be-
falla Vi, att Cortes vid sådane tillfällen skola
församlas, och att man inhemtar Vårt rikes
trenne ständers tanka, såsom Konungarne, våra
förfäder, plägat göra. i
Till följe häraf sammankallades Cortes hvarje
gång, som ett regentskap skulle, tillsättas un-
der en minderårighet, för att bekräfia den pre-.
sumtiva thronarfvingens rätt, aflägga trohetsed
åt Konungen vid hans anträde till regeringen,
och till och med för att öfverlägga om krig
och fred; så mycket är åtminstone säkert, att!
Cortes i Orcana år 1469 -förebrådde Henrik
IV, att han föredragit Englands allians framför
Frankrikes... Som för öfrigt ingen gifven lag be-
stämde deras rättigheter, vore de inskränkta el-
ler vidsträckta efter omständigheterna, och i en
tidpunkt ansåg man såsom en sak af vigt, hvar-
med Cortes borde sysselsätta sig, ämnen som:
på en annan tid icke hänskötos tiil dem.
Kronan var valbar hos Götherne, som vi re-
dan sagt , men vanligtvis förskaffade Konungar-
ne thronen åt sina barn derigenom att de, i sin
lifstid och med nationens samtycke, gjurde dem
till sina medregenter. Samma principer modifierade
på samma sätt, utgjorde lagen rörande kronans öf-
verlåtande under konungarikena Castilien och Leons
äldsta tider. Vanan att som regenter vidkänna,
Konungarnes ättlingar, fick en sådan gällande
kraft, att successionsratten äfven uwtsträcktes till
qvinnor. Det äldsta exempel på detta bruk
gafs, då Prinsessan Donna Sancha uppträdde på
Leons thron, sedan hennes far Alfons Y aflidit
utan manliga arfvingar. Det var denna Prinses-
sa, som förmäldes med Ferdinand den Store,
Grefve af Castilien, hvarigenom de båda stater-
ma förenades till en enda.
Valprineipen , ehuru icke alltid satt i utöf
ning, upphörde likväl aldrig, och nationen syn-
tes vid hvarje monarks tilltrade till styrelsen,
protestera mot hvarje inkräktning på detta pri-
vilegium , derigenom alt hon, medelst sina om-
bud, bekräftade den nya konungens förmenta
ärftliga rätt; det är äfvenledes ursprunget till
detta gamla bruk, som ålade den presumtiva
thronarfvingen, att låta erkänna sig af de all-
männa Cortes, samlade för detta ändamål och
försedde med serskilda fullmakter af städerns
och kommunerna; ett bruk, som bibehållit sif
ända till våra dagar, och som äfven egde rum
AM sn i mha. 427QQ0 för Prinsen af Åcturi.