de monarker, som inkraktade pa deras privilc-1 gier och af egen myndighet upptogo utomordentliga skatter. Är 1420 atgåfvo Cortes i Valladolid hfliga föreställningar till Konung Johan II öfver ett dylikt förfarande. Konungen svarade härtill sålunda: Hvad Er begäran angår, att jag icke skall utfärda någon befallning för att upptaga förra årets afgift och der, som blifvit begärd detta år, äfvensom rörande besättningen på flottaa och de utgifter derull erfordrats, så hår jag befallt mina skattnästare att meddela Er alla upplysningar i detta hänseende. Likaledes har jag befallt skattmästarna att meddela Er de föreslagna vilkoren för inkomsternas förhöjande, och att de, intill dess J hunnit granska dem, icke må göra någon upphandling. I anseende tilli hvad J begären, att skälen, i som förmått mig upptaga den nya pålagan, in-j: nan hon blifvit bifallen, må föreläggas Er, så har jag gifvit mina Skattmästare befallning att rätta si8 ÅTerefter. . En annan del af Er begäran är, att J måitten kunna underrätta Edra kommuner om allt det, som gjorts på min befallaing, hvilket äfven Erkebiskopen i Toledo i min närvaro framställt, äfvensom de beslut J fattat, samt rmitt löfte att icke pålågga några skatter i hvad fall som heldst, innan de beviljats af kommunerne eller deras representanter, så lofvar jag att il framtiden, när något behof påkommer mig, j dj derom underrätta Er, innan jag bestämmer någon skatt, emedan min afsigt är att i. detta fall följa mina företrädares bruk. I Dessa voro likväl icke, Cortes enda rättighe-:! ter. Deras samtycke erfordrades äfven för nya: lagars stiftande eller gamlas upphäfvande, ty det! är afgjordt, att man alltid sammankallade dem: vid brydsama tillfällen,; för att biträdas af deras råd, och gifva auktoriteten af deras bifall åt de åtgärder, man ansåg nödvändiga. I En lag af Alfons XI af år 1328 föreskrif-. ver : Aldenstund våra naturliga undersåtares och i synnerhet våra städers deputerades råd är nödvändigt vid svåra omständigheter, vilja och befalla Vi, att Cortes vid sådane tillfällen skola församlas, och att man inhemtar Vårt rikes trenne ständers tanka, såsom Konungarne, våra förfäder, plägat göra. i Till följe häraf sammankallades Cortes hvarje gång, som ett regentskap skulle, tillsättas under en minderårighet, för att bekräfia den pre-. sumtiva thronarfvingens rätt, aflägga trohetsed åt Konungen vid hans anträde till regeringen, och till och med för att öfverlägga om krig och fred; så mycket är åtminstone säkert, att! Cortes i Orcana år 1469 -förebrådde Henrik IV, att han föredragit Englands allians framför Frankrikes... Som för öfrigt ingen gifven lag bestämde deras rättigheter, vore de inskränkta eller vidsträckta efter omständigheterna, och i en tidpunkt ansåg man såsom en sak af vigt, hvarmed Cortes borde sysselsätta sig, ämnen som: på en annan tid icke hänskötos tiil dem. Kronan var valbar hos Götherne, som vi redan sagt , men vanligtvis förskaffade Konungarne thronen åt sina barn derigenom att de, i sin lifstid och med nationens samtycke, gjurde dem till sina medregenter. Samma principer modifierade på samma sätt, utgjorde lagen rörande kronans öfverlåtande under konungarikena Castilien och Leons äldsta tider. Vanan att som regenter vidkänna, Konungarnes ättlingar, fick en sådan gällande kraft, att successionsratten äfven uwtsträcktes till qvinnor. Det äldsta exempel på detta bruk gafs, då Prinsessan Donna Sancha uppträdde på Leons thron, sedan hennes far Alfons Y aflidit utan manliga arfvingar. Det var denna Prinsessa, som förmäldes med Ferdinand den Store, Grefve af Castilien, hvarigenom de båda staterma förenades till en enda. Valprineipen , ehuru icke alltid satt i utöf ning, upphörde likväl aldrig, och nationen syntes vid hvarje monarks tilltrade till styrelsen, protestera mot hvarje inkräktning på detta privilegium , derigenom alt hon, medelst sina ombud, bekräftade den nya konungens förmenta ärftliga rätt; det är äfvenledes ursprunget till detta gamla bruk, som ålade den presumtiva thronarfvingen, att låta erkänna sig af de allmänna Cortes, samlade för detta ändamål och försedde med serskilda fullmakter af städerns och kommunerna; ett bruk, som bibehållit sif ända till våra dagar, och som äfven egde rum AM sn i mha. 427QQ0 för Prinsen af Åcturi.