rit annorlunda förstådd.) Men huru i all verlden skola vi bära oss åt med folksuveräniteten när den skall skiljas från sitt eget väsen, nä representanten ej får lof att hafva sin makt Jliksom sin styrka från den representerade ; hvilker suveränitet är det, som folket öfverlemnar å fursten, om det ieke är folkets suveränitet? Oct huruledes var det möjbgt att afhända denn; makt, om det än aldrig så gerna ville? Hva är val en representant, när han icke tager til rättesnöre den representerades förnuftiga vilja dess och tidens röst ; när han icke är folkviljans uttryck, lagens tjenare? Bör han vara des: beherrskare, och är han det i Norge? Huru enkla dessa frågor än äro, så frestas man doci uppkasta dem , genom de tanklösa och innehållstoma fraser, med hvilka de illiberala bladen söka att skyla deras brist på gedigenhe och förnuft. Bland de mårga oförskämdheterne vilja vi ännu blott nämna det påståendet, att endas Norge är förenadt med Sverige, 1cke tvärtom: det måste således, efter Minervas mening, vara oriktigt när riksakten, unionsföordraget mellan rikena, omtalar föreningsbandet mellan de Skandinaviska rikena, föreningen emellar Norge och Sverge? och emellan Svergt och Norge 0 s v. Har Minerva öf verhufvud någon mening med denna 1i5sinustion, måsse den vara, att Sverge inga pligter ha emot Norge, mea att Norge ensarat skall va ra liksom evigt fastsmidt vid en jernklots , under det Sverge kan gilva oss respass mnär de ledsnar vid os, och kan uppsäga oss huldskar sär det så behsgar, och rycka in i värt lanc för att underkufva oss, när det blott ser sin läglighet dertill. I samning en herrlig ucionsmöral. Är detta aristokratiens ledande tanka? Huru litet hvarje Norrman och hvarje , frisinnad Svensk än hyllar denna korporation, är dock den tankan Jängt ifrån oss, alt den på ett så lumpet sätt skulle hafva uppfattat Unionen och de heliga förpligtelser, som å båda sidor blifvit ingångna. Bland löjligheterna i Minerva kan nåmnas de! syndiga hus? hon för öfver den omständigheten, att vi nämnt Löwenskiold utan Statsministerstiteln. Hvilken gräslighet! Men — man må ju rysa vid att stundom se till och med Hans Maj.t Konungen nämnd med dess blotta namn? — sådant är visst rent högförråderi. Till motsats deremot nämner man allid här i landet sina favoriter med deras fulla titlar t. ex. Öfverste Hageman, förtäljer Minerva. Att man snarare underlåter au betekna en man efter hans embete, när han redan förut är så utmärkt, alt en sådan nogare beteckning ej erfordras, är således i Minervas ögon en stor orättvisa emot den förnäme; och att vårt blad ömsom nämt Hr Hageman red och utan titlar de få gånger vi tslst om honom, gör väl lika litet till saken. Vår yttrade veneration för Konungens ädla karakter och upphöjda dygder ficner Minerva i sin ordnivg, för det de Norske demsagogerne så hårdnackadt påstå, att Korungen är deras undersåte. Den rätta förnämheten ligger just deri, att hafva förnäma underhafvande.? — Vi skulle hafva påstått, alt Konungen är de Norske demagogernes undersåte! Vi hafve-redan förut upprepat hvad vi sagt. Vira yttranden om, att man i unionsförhållandet mellan Sverge och Norge har handlat ryskt vid flera tlllfallen, genom enfaldiga konstarepp och löjliga botelser, vill Minerva anse för ett skriffel, för det man allmänt vet, att ryska konstgrepp och hotelser icke förtjena dessa epitheter. Men kära Minerval! vi tala ju icke här om Ryssar, utan om enskilda svenska tokar; kan bon gissa hvem? Eller vill hon säga att allt hvad af den surdegen uppenbarat sig i Sverige, har härrö:t från Ryssland, eller att man dermed blott har velat gagna Ryssland?) På alla de öfriga ömkligheterna , orimliga förvridningarna och tvungna missförstånd af de tydligaste uttryck, vilja vi icke spilla ett ord. ) Hvilken okunnighet! Läs om historien, E:s Nåd, intill Carl den Store; kommer hon längre fram i tiden, så skall hon rent förvånas öfver hvad som möter henne. Eller tror hon sig i stånd att fabricera ett modernt staisrättskompendium för Alkouins uvphöjda discipel. (Sönd. Imell. Red.) 4) Ait det ingalunda ligger i föreningens, men