oss för deputerade af det unga Europa, för hvars demagogiska stämplingar samt brottsliga och otacksama förfarande hon för öfrigt, såvida hon verkligen kännt vårt blad, borde veta att ingen organ för Norrska pressen hyste större afsky än just Söndagens Intelligenssedler. Saken är för öfrigt enkel: Hans Maj:t tror att Statsministern icke förgått sig, då han utan protest undertecknat beslutet om Storthingets upplösning, han tror icke att detta beslut var uppenbart skadligt för riket. Odelstbinget tror deremot just motsatsen. Nu skulle vi gerna vilja veta, om ingentipg harom blifver juridiskt afgjordt genom riksrätts-domen, och hvar siår då Minerva med sina grofheter? Att den lagstiftande makten är koordinerad med eller ställd öfver den exekutiva, förklaras för en förbättrad id från Afionbladet. Hvarföre söka i Svenska blad hvad som så rakt följer af förhållandernes natur, och af stadgandet i grundlagen, som just förklarar den i Storthingets hand nedlagda statsmakt för den öfversta eller åtminslone för den mäktigaste, genom den bestämmelsen att lagstiftande makten ligger hos folket och utöfvas genom Stiorthinget? Vi hafva hänvisat till Hans Maj:ts egra upphöjda ord, hvilken just, emedan Han känver nationens grundlagsenliga rätt, och vet huru litet den kungliga makten här i lande: i verkligheten visar sig genom de traditionella illusionernes dimma, just derföre önskar förändring i grundlagen, och bland annat gnskar sig tillerkänd en absolut restriktiv myndighet i lagstiftande maktens utöfning, för att någorlunda befordra den monarkiska principens renhet, för att befordra jemnvigten i statsmakternes attributioner, Minervas prat om att Hans Maj:t är för god rojalist för att erkänna demokratiens makt i Norge, är derföre lika osannt, som det är förnärmande för en furste, den hon visserligen, lika litet som mågon anuan, bör våga ait antasta. Om Minerva icke trodde sig vara moder till all verldens visdom, skulle man föreslå henne att studera Norrsk författning och Norrska förhållanden ; då skulle hon måhända inse, huru orimligt det är, att diskutera dessa ämnen med idel Svenska eiler Ryska begrepp; hon skulle då icke längre försvara sin sats, att innehafvaren af den exekutiva makten är folkets beskydd, om han också är Konuvg, och att folksuveräniteten är ett tomt prat; hon skulle då hafva besparat sig den dumheten att yttra, att den Norrska nationer konseqvent icke ens borde tro på Gud, om den icke tror på Konungen, eller icke erkänner någor annan än Gud för sin beskyddare. Hon skule då icke tillåta sig den skändliga osauningen, att Hans Maj:ts person och handlingar daghgen öfverhopas med opassande talesätt och oförnuftiga omdömen i Norrge; hon skulle slutligen inse fräckheten af den beskyllningen, ett vi vilja inhilZa våra läsare, att det Norrska folket icke svurit Konungen trohet och underdånighet, men blott trofastHet ; hon skulle förstå aw blott embetsmän , enligt grundlagen, svärja Konungen trohet, och att Norrska borgare blott äro Jagens undersåtare, huru litet det också kan vara något hinder för att man, enlig: allmänt Euro-peiskt språkbruk, kallar dem för Konungens. Dock, Minerva vet allt, eller förklarar allt hvad hon icke vet för nonsens, och till denna massa kommer väl också den Norrska grundlagen att räknas. Hon hörer till de historiske, d. v. s. tll det slags folk, som försvurit att taga notis af någon historiz, som deremot blott mellan medeltiiåsruiner, vid mysticierhens bleka skimmer, i dammiga pergamenter tro sig se utvecklingen af de moderna samfundsförhållanderne på preat, och mena att verldshändelsernes varnande stämma susar ut genom nyckelhålen i Upsala; vi höra till det unga Europa, fastän i en annan mening än Minerva vill; vi hafva, tillfälligtvis, icke i Upsala tuggat på utslitna satser, och hafva ändock i våra historiska studier kommit längre än till Carl den Store; hvad under då , att vi anses för förlorade Jakobiner och ogudliga revolutionärer ?) Det är ännu mera underbgt, att våra åsigter i en punkt träffa tillsammans; Minerva erkänner att monarkerne blott äro mnationernes representanter, ja, påstår till och med att konungamaktens natur aldrig va) Vi kunna i detta afseende försäkra Minerva, det vi anse monarkien såsom ett all: deles nödvandigt vilkor för unionens lugn, lvcka och fred. Det behöfves ej mycken