oss för deputerade af det unga Europa, för
hvars demagogiska stämplingar samt brottsliga
och otacksama förfarande hon för öfrigt, såvi-
da hon verkligen kännt vårt blad, borde veta
att ingen organ för Norrska pressen hyste stör-
re afsky än just Söndagens Intelligenssedler. Saken
är för öfrigt enkel: Hans Maj:t tror att Stats-
ministern icke förgått sig, då han utan protest
undertecknat beslutet om Storthingets upplös-
ning, han tror icke att detta beslut var uppen-
bart skadligt för riket. Odelstbinget tror der-
emot just motsatsen. Nu skulle vi gerna vilja
veta, om ingentipg harom blifver juridiskt af-
gjordt genom riksrätts-domen, och hvar siår
då Minerva med sina grofheter? Att den lag-
stiftande makten är koordinerad med eller ställd
öfver den exekutiva, förklaras för en förbättrad
id från Afionbladet. Hvarföre söka i Svenska
blad hvad som så rakt följer af förhållandernes
natur, och af stadgandet i grundlagen, som just
förklarar den i Storthingets hand nedlagda stats-
makt för den öfversta eller åtminslone för den
mäktigaste, genom den bestämmelsen att lag-
stiftande makten ligger hos folket och utöfvas
genom Stiorthinget? Vi hafva hänvisat till Hans
Maj:ts egra upphöjda ord, hvilken just, emedan
Han känver nationens grundlagsenliga rätt, och
vet huru litet den kungliga makten här i lan-
de: i verkligheten visar sig genom de traditio-
nella illusionernes dimma, just derföre önskar
förändring i grundlagen, och bland annat gn-
skar sig tillerkänd en absolut restriktiv myn-
dighet i lagstiftande maktens utöfning, för att
någorlunda befordra den monarkiska principens
renhet, för att befordra jemnvigten i statsmak-
ternes attributioner, Minervas prat om att Hans
Maj:t är för god rojalist för att erkänna demo-
kratiens makt i Norge, är derföre lika osannt,
som det är förnärmande för en furste, den hon
visserligen, lika litet som mågon anuan, bör vå-
ga ait antasta. Om Minerva icke trodde sig vara
moder till all verldens visdom, skulle man fö-
reslå henne att studera Norrsk författning och
Norrska förhållanden ; då skulle hon måhända
inse, huru orimligt det är, att diskutera dessa
ämnen med idel Svenska eiler Ryska begrepp;
hon skulle då icke längre försvara sin sats, att
innehafvaren af den exekutiva makten är folkets
beskydd, om han också är Konuvg, och att
folksuveräniteten är ett tomt prat; hon skulle
då hafva besparat sig den dumheten att yttra,
att den Norrska nationer konseqvent icke ens
borde tro på Gud, om den icke tror på Ko-
nungen, eller icke erkänner någor annan än
Gud för sin beskyddare. Hon skule då icke
tillåta sig den skändliga osauningen, att Hans
Maj:ts person och handlingar daghgen öfverho-
pas med opassande talesätt och oförnuftiga om-
dömen i Norrge; hon skulle slutligen inse
fräckheten af den beskyllningen, ett vi vilja inhil-
Za våra läsare, att det Norrska folket icke svu-
rit Konungen trohet och underdånighet, men
blott trofastHet ; hon skulle förstå aw blott em-
betsmän , enligt grundlagen, svärja Konungen
trohet, och att Norrska borgare blott äro Ja-
gens undersåtare, huru litet det också kan vara
något hinder för att man, enlig: allmänt Euro--
peiskt språkbruk, kallar dem för Konungens. Dock,
Minerva vet allt, eller förklarar allt hvad hon
icke vet för nonsens, och till denna massa kom-
mer väl också den Norrska grundlagen att räk-
nas. Hon hörer till de historiske, d. v. s. tll
det slags folk, som försvurit att taga notis af
någon historiz, som deremot blott mellan me-
deltiiåsruiner, vid mysticierhens bleka skimmer,
i dammiga pergamenter tro sig se utvecklingen
af de moderna samfundsförhållanderne på preat,
och mena att verldshändelsernes varnande stäm-
ma susar ut genom nyckelhålen i Upsala; vi
höra till det unga Europa, fastän i en annan
mening än Minerva vill; vi hafva, tillfälligtvis,
icke i Upsala tuggat på utslitna satser, och haf-
va ändock i våra historiska studier kommit
längre än till Carl den Store; hvad under då ,
att vi anses för förlorade Jakobiner och ogud-
liga revolutionärer ?) Det är ännu mera under-
bgt, att våra åsigter i en punkt träffa tillsam-
mans; Minerva erkänner att monarkerne blott
äro mnationernes representanter, ja, påstår till
och med att konungamaktens natur aldrig va-
) Vi kunna i detta afseende försäkra Mi-
nerva, det vi anse monarkien såsom ett all:
deles nödvandigt vilkor för unionens lugn,
lvcka och fred. Det behöfves ej mycken