LITTERATUR.
Dikter af Lilja.
Åter ett häfte lyrik ligger feamför oss på
krifbordst. Som ni vet, spelar hela verlden
tinu på lyra. Det är ett litet ganska vackert
väfte; detta mjellhvita, ypperliga velinpapper
ån Klippans bruk, känn bur det faller sig on-
ier fingret, tjockt som skinn , lent som elt si-
len! och dessa bokstöfsrader, se hur de stå så
råtade och jemunfota, som Drotiningholmsallder!
. . Som sagdt är, det är ett ganska vackert
opus! dess yttre menniska är såsom ena jung-
fru, den der sig till gåstabod pyntar hafver, lå-
ter oss betrakta, huru det hafver sig med dess
inre.
Vi vända om uttelbladet. Det första vi
finna, är en dedikation. Vi ha alltid tyckt de
vara rätt artigt med de der dedikationerna!
Det är en så makalös kompläsans, en så utsök!
förbindlighet, hvari ovedersägligen allid ligge
något älskvärdt, och det ger en så behaplit
vidgning åt ens bröst, när man öppnar en bok
och låser: Högvälborne Herr Grefve, det är
med de mest oblandade känslor, Öc. eler
Nådige Herre, tillåt mig för edra fötter c.
ty det står ju hvar och en fått, att lemna
pamnret å sido sora missskrifning e!ler helt en-
kelt fiktion, och behålla artiglieterna såsom
adresserade till sig. Detta är undertecknad:
sätt alt taga sakerna. Efter besagde dedikation,
som i välklingande verser vänder sig ull H. K.
H. Hertigen af Skåne, stanna vi vid ett för-
ord, denna vanliga, såsom Pindaros säger,
gyllne pelarrad under det sköna gemakets altan,
för att genast till en början gifva det hela et
på långt håll synligt anlete. Man skulle mera
svenskt kunna likna det vid en treflig och in-
bjudande förstuguqvist, utsirad med rosor, gran-
ris och löf
Och i sanning, Herr L. kan också sågas ha
anlitat rosenbuskarne vill sin förstuguqvist;
om rosorna sjelfva är väl knappt nog, men så
finner man så mycket mer af deras törnen. Vi
fastna vid en af dssa taggar. Herr L. säger:
Om jag genom ödets eller andans skickelse
kommit att studera i Upsala, så hade jag möj-
ligtvis kunnat blifva et! par tum högre, då jag
tvärtemot råkat stanna i Lund som en — styf-
morsblomma. Vi förstå icke fyllest detta ut-
tryck , men förrhoda att författaren dermed ve-
lat säga, att jordmåneå och klimatet skal! för
de uppväxande poetiska plantorna vara förmån-
ligare här uppe än nere under Lundagårdens
kronor, att de här finna ömmare hägn och vård