w REVY AF TIDNINGARNA. Det förekommer oss, såsom hade det varit för egen räkning väl gjordt af Dagligt Allehanda, om det, efter allt som blifvit förklaradt och upplyst inför allmänheten i polemiken angående Norska sakerna, och enkannerligen efter sin sista förklaring i Fredagsbladet, nu hade afhållit sig ifrån allt vidare vidrörande af detta ämne. Hade Allehanda rätt, så behoöfde det visst icke såga mer än hvad redan är sagdt; har det åter orätt, så skall detta förnyade upprepande af ett och detsamma icke bjelpa, utan forvärra dess sak. Då emedlertid Allehanda ännu fortfar att åstå, det vi förvändt eller missförstått de poliiska satser och definitioner, hvarpå hela dess leduktion till bevis för Norrmännens otacksamret och alla de öfriga redan kända tillvitelserna lifvit grundade, så vilje vi, för att en gång söra slut på saken, söka att i några få ord ippställa frågan just så, som Allehanda sjelf önskar den, både för att gifva den litet mera tydighet,; än Allehanda gjort, och för att ådasalägga, att Alehanda får lika orätt, äfven om vi antaga striden på helt och hållet dess egen erräng. Allehandas resonnemang blir då i få ord detta: att Sverge genom freden i Kiel erhöll den juridiska rättighet, som den konventionella statsrätten anses gifva den ena makten att taga eit af ett annat rike afträdt orråde i besittning; att Norrmännen visserligen, såsom ett folk eller vation betraktadt, hade en moralisk rättighet att icke underkasta sig denna statsrätt, och att förklara sig sjelfständiga, samt att denna moraliska rättighet till och med kunde vara heligare än den förra, — hvilket likväl ingalunda uttryckligen medgafs eller yttrades i början, förr än Allehanda fann sig uppfordradt dertill; — men att då den juridiska och den moraliska rätten sålunda stodo fiendtliga emot hvarandra, bör Norge anse det som en skänk af Svenskarna och deras Konung, att den juridiska rätten icke af dessa utkräfdes, och derföre visa en erkänsla, i hvilken Allehanda sedermera anser det hafva brustit. Vi hoppas att vi nu så loyalt som möjligt framställt frågan i det önskNgaste ljus Allehanda kan begära efter dess eget sätt alt se. Nu fråga vi: förändrar väl detta eft enda jota af hvad vi förut yttrat? Har icke Allehanda först och främst byggt sina anspråk mot Norrmännen på en premiss, som är fullkomligt oafgjord, nemligen att Sverge hade varit fullkomligt säkert om besittningen af Norge såsom provins? Och för det andra, då vi förut sjelfve yttrat, att Sveriges och dess Konungs politik attieke fullföja eröfringsrätten, om de hade kunnat det, utan i stället acceptera en frivillig förening, var stor, vacker och framför allt klok, kan det anspråk, vi derföre möjligen ega på Norrmännens erkänsla, billigen sträckas längre, än att de å sin sida skola obrottsliger hålla föreningen, sådan den afslöts? Kan det medföra någon fordan, att de för alltid skola sticka under stolen med en del af sina juridiska rättigheter, när dessa icke innefatta något, hvaral Svenska nationen kan såras, så vida vi icke bibehålla begäret till en supremati öfver dem, eller betrakta föreningen från annan synpunkt än Riksakten bestämmer? Och måste icke Norrmännen å sin sida alltid tänka, att någon förening aldrig hado blifvit af, om de icke förklarat sig sjelfständiga, att de således hafva sig