w
REVY AF TIDNINGARNA.
Det förekommer oss, såsom hade det varit
för egen räkning väl gjordt af Dagligt Allehanda,
om det, efter allt som blifvit förklaradt och
upplyst inför allmänheten i polemiken angåen-
de Norska sakerna, och enkannerligen efter sin
sista förklaring i Fredagsbladet, nu hade afhållit
sig ifrån allt vidare vidrörande af detta ämne.
Hade Allehanda rätt, så behoöfde det visst icke
såga mer än hvad redan är sagdt; har det åter
orätt, så skall detta förnyade upprepande af ett
och detsamma icke bjelpa, utan forvärra dess
sak. Då emedlertid Allehanda ännu fortfar att
åstå, det vi förvändt eller missförstått de poli-
iska satser och definitioner, hvarpå hela dess
leduktion till bevis för Norrmännens otacksam-
ret och alla de öfriga redan kända tillvitelserna
lifvit grundade, så vilje vi, för att en gång
söra slut på saken, söka att i några få ord
ippställa frågan just så, som Allehanda sjelf ön-
skar den, både för att gifva den litet mera tyd-
ighet,; än Allehanda gjort, och för att åda-
salägga, att Alehanda får lika orätt, äfven om
vi antaga striden på helt och hållet dess egen
erräng. Allehandas resonnemang blir då i få
ord detta: att Sverge genom freden i Kiel er-
höll den juridiska rättighet, som den konventio-
nella statsrätten anses gifva den ena makten att taga
eit af ett annat rike afträdt orråde i besittning;
att Norrmännen visserligen, såsom ett folk eller
vation betraktadt, hade en moralisk rättighet
att icke underkasta sig denna statsrätt, och att
förklara sig sjelfständiga, samt att denna mora-
liska rättighet till och med kunde vara heligare
än den förra, — hvilket likväl ingalunda ut-
tryckligen medgafs eller yttrades i början, förr
än Allehanda fann sig uppfordradt dertill; —
men att då den juridiska och den moraliska
rätten sålunda stodo fiendtliga emot hvarandra,
bör Norge anse det som en skänk af Svenskarna
och deras Konung, att den juridiska rätten
icke af dessa utkräfdes, och derföre visa en
erkänsla, i hvilken Allehanda sedermera anser
det hafva brustit. Vi hoppas att vi nu så
loyalt som möjligt framställt frågan i det önsk-
Ngaste ljus Allehanda kan begära efter dess e-
get sätt alt se. Nu fråga vi: förändrar väl det-
ta eft enda jota af hvad vi förut yttrat? Har
icke Allehanda först och främst byggt sina an-
språk mot Norrmännen på en premiss, som är
fullkomligt oafgjord, nemligen att Sverge hade
varit fullkomligt säkert om besittningen af Nor-
ge såsom provins? Och för det andra, då vi
förut sjelfve yttrat, att Sveriges och dess Ko-
nungs politik attieke fullföja eröfringsrätten, om de
hade kunnat det, utan i stället acceptera en frivillig
förening, var stor, vacker och framför allt klok,
kan det anspråk, vi derföre möjligen ega på
Norrmännens erkänsla, billigen sträckas längre,
än att de å sin sida skola obrottsliger hålla
föreningen, sådan den afslöts? Kan det med-
föra någon fordan, att de för alltid skola sticka
under stolen med en del af sina juridiska rät-
tigheter, när dessa icke innefatta något, hvaral
Svenska nationen kan såras, så vida vi icke bi-
behålla begäret till en supremati öfver dem, el-
ler betrakta föreningen från annan synpunkt än
Riksakten bestämmer? Och måste icke Norr-
männen å sin sida alltid tänka, att någon för-
ening aldrig hado blifvit af, om de icke för-
klarat sig sjelfständiga, att de således hafva sig